Det är inte synd om Romson
Vice statsministern sänker både Miljöpartiets och regeringens anseende
Ledare 2014-10-30 | Uppdaterad 2014-10-30
I gårdagens Aftonbladet hävdade en krönikör på ledarsidan att ”drevet” mot Åsa Romson berodde på att hon var kvinna.
Åsa Romson är ju trots allt inte är vem som helst. Hon delar ansvaret för den rödgröna regeringsbildningen med Gustav Fridolin och Stefan Löfven (S), och som miljöminister bär hon en ansvarstyngd och viktig portfölj. Vilka förväntningar Aftonbladet anser att väljarna kan ha på henne som kvinna förblir även det oklart. Det var som ledande företrädare för Miljöpartiet hon sökte sitt mandat av väljarna, inte som en politiker som bara var ett kön.
Och ”drev” eller ej, har Romson haft förtvivlat svårt att leva upp till de relevanta förväntningar som väljarna har rätt att ställa på henne. Det drabbar henne personligen, vilket kan vara nog så jobbigt. Men det är långt värre att hennes agerande påverkar regeringens anseende, och därmed i förlängningen också påverkar bilden av vilken vikt den tillmäter miljöfrågorna.
Att Romson befinner sig ute på väldigt tunn is beror således inte enbart på att det gröna språkröret är en av de fem ministrar av sex från Miljöpartiet som säger sig ha knarkat.
Inte heller på att miljöministern har låtit anställa en person som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen som 2012 fälldes för att ha smugglat knarksvamp till Sverige.
Detta är försvårande enskildheter, förvisso, men de säger också en hel del om Romsons värderingar och omdömesförmåga. Men var och en för sig räcker inte dessa ”narkotikaaffärer” för att sänka hennes trovärdighet.
Inte heller går det att låta det faktum att hon valt att låta bottenmåla sin båt med färg som utgör ett miljöhot, och som dessutom är förbjuden, vara anledningen till att argumentera för att hon borde träda tillbaka. Val av fel bränsle eller att hon låtit dumpa dess gråvatten rakt ut i det övergödda Östersjöns syrefattiga vatten räcker inte heller.
Det står en minister och en miljöaktivist fritt att välja att knarka, anställa andra som har smugglat knark och att dessutom oblygt tala med kluven miljötunga. På samma sätt som det givetvis har varit upp till andra ministrar att välja att inte betala TV-licens eller att anställa barnflicka utan att meddela skatteförvaltningen.
Även den nytillträdda Alliansregerings ministrar fick 2006 sin handel och vandel granskad. Det ledde till att Cecilia Stegö Chilò försvann efter tre dagar och Maria Borelius följde snabbt i hennes spår.
Åsa Romson däremot, hon sitter kvar.
Varför mäts hennes val annorlunda?
De har ministerrollen gemensamt och de är alla kvinnor. Men måttstocken som de moderata statsråden mättes med var uppenbart konstruerad på ett annat sätt än den som Romson mäts med idag.
Varför?
Just nu är det inte ”drevet” som är Romsons största bekymmer, utan vad som kan komma att uppdagas härnäst.
Ju fler enskildheter som dyker upp, desto entydigare blir den sammantagna bilden av att Åsa Romson är en belastning för såväl Miljöpartiet som den rödgröna regeringen.
Ledarredaktionen
I Nordtorp instämmer vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar