I SEKO-tidningen kan vi läsa att personalen, i de från Telia avknoppade servicebolagen, behandlas illa och i vissa fall rent avtalstridigt. Vi kan också läsa att dagens ungdomar inte ser fördelarna med att vara fackanslutna. För mig känns det inte särskilt överraskande, men det gör mig bekymrad.
Vi som hade uppfattningen att Telia som operatör borde säljas ut, men att näten med personal för drift och anläggning borde stanna kvar i ett eget bolag, betraktades som bakåtsträvare.
I dag tvingas Telia av Post&Telestyrelsen att lägga näten i ett separat bolag. Det är så dags nu när den kvalificerade personalen har sparkats, pensionerats eller sålts ut till profithungrande bolag som ej vill rätta sig efter de regler som, i vårt land, gäller på arbetsmarknaden.
Nu invänder den marknadstrogne att det handlar om två olika frågor. Nätbolaget måste bildas för att främja konkurrens på lika villkor mellan operatörerna och Telias "banverk" kan ju fortfarande köpa personal från uthyrarna. Det är ju i sig helt korrekt. Men i min värld bemannar man ett företag efter grundbehovet i sin kärnverksamhet och använder sig av bemanningsföretag eller entreprenörer enbart vid toppar.
Vad har nu den här utvikningen med SEKO att göra. Jo, jag tycker hela hanteringen av Telias bolagisering är ett praktexempel på hur långt från medlemmarna de fackliga organisationerna har hamnat. Det var nog inte många, av medlemmarna, som hade önskemål om att mista sin låga pensionsålder eller bli anställd av Flextronic med flera. Vid den här tiden fanns ju inte ens alliansen att skylla på.
I andra fackliga organisationer avsäger man sig lokala löneförhandlingar och vill att den anställde skall förhandla själv.
Det här var två exempel på, men det finns tyvärr många fler, varför unga människor undrar vad de har för nytta av facket.
Bemöt nu inte min kritik med ursäkter eller bortförklaringar utan börja jobba ute bland medlemmarna. Sluta driva de fackliga organisationerna som oberoende konsultföretag och använd er av de trygghetslagar som finns.
2 kommentarer:
Verkligheten är hård. Har just fått veta att en kollega, 60 år,som blivit utbränd (av arbetsmiljön) blivit uppringd av sitt fack som meddelat att arbetsgivaren åberopar "omställningsavtal" och vill ge 60-åringen en HEL årslön och tack och farväl. 60-åringen är långt ifrån frisk ännu.
Ja, sådan är kapitalismen.Det är väl kutym att arbetsgivaren tar första kontakten med den anställde. Jag förutsätter att den facklige representanten inte var ombud för arbetsgivaren utan meddelade att de tar upp förhandling. Jag är inte hundra på vad LAS säger idag, men på min tid sa vi inte upp sjukskrivna med mindre än att verksamheten lades ner. Du nämner inget om verksamheten i ditt företag, men i de flesta fall beror utbrändhet på dålig organisation och ledning. Men idag anses ju sjukskrivna vara fuskare.
Skicka en kommentar