Tiden står stilla.

När jag i dag läste Uddevalabloggarens inlägg kom följande minne krypande ur gömmorna. I början av sextiotalet bodde jag inneboende på Malvavägen i Uddevalla. Jag var glasarbetare på Junohus och vi glasade bl.a det långa böjda huset som man kan se vid Täby galoppbana. En måndagmorgon när klockan ringde var jag ovanligt trött och inte var jag särskilt hungrig heller. Jag kom i alla fall upp och fick på mig, åt och gick i väg. Jag mötte nästan inte en människa, inga bilar, allt var bara tomt. När jag passerade Kungstorget och tittade upp mot klocktornsuret visade det tjugo över två. Först då tittade jag på min armbandsklocka och den stod på samma siffror. Det var långa steg den dryga kilometern tillbaka till sänghalmen. Och naturligtvis försov jag mig när jag sedan skulle upp på riktigt. Om ni orkar kommer jag kanske tillbaka med ett annat minne där tornuret har ytterligare en huvudroll.