Watts Towers.

Watts är en förort i Los Angeles som vi hört om i nyhetsrapporterna. Kravaller och polisvåld var vad jag kände till före mitt besök där. Och det var dramatiskt även på bilturen dit. I en gatukorsning hade en polisbil prejat upp en Porsche på trottoaren och sherifferna hade med dragna vapen tvingat ner två grabbar på motorhuven och var fullt sysselsatta med att sätta handbojor på dem när vi passerade. Vårt ärende var annars att besikta Watts Towers ,som en italiensk immigrant, Simon Rodia, byggde av skrot på sin fritid under en trettioårsperiod mellan 1921-54. Totalt är det 17 konstruktioner varav två är trettio meter höga.

Isoleringen kunde varit bättre.

Jag har haft på värmen i friggeboden. Det blev dyrt men vackert.

Trafiksäkerhet.

Som före detta notorisk fortkörare ställer jag mig frågan. Vilket främjar trafiksäkerhetsarbetet mest? Välplogade och snöröjda vägar och gator eller 15-20 olika hastighetsbegränsningar på en sträcka av tre mil? Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att man skall köra vårldslöst men många hastighetsbegränsningar känns verkligen obefogade. Och att snön inte tas bort innbär i förlängningen smalare vägar och isvalkar i spåren som kan leda till att ovana vinterchaufförer kastas över i motsatt körfält. Även här har den enskilde ett ansvar att rätta farten efter omständigheterna men nu pratar jag om att förebygga olyckor. Förr fanns det något som kallades snösvängen. I högerns arbetslinje hade väl det kunnat skapa många arbeten för såväl arbetslösa som sjuka.

Vackert väder!!!!

Jag tror mina inlägg till klagomuren tog skruv. I dag har vi så vackert väder att jag inte kan minnas det har varit något liknande på hela vintern. Dessutom kan man se att vintern var värre 1970. Titta på kortet som är taget på Mumiens födelsedag 12/4 detta år. Vi var så insnöade att vi fick stanna hemma från arbetet. Men insnöad kan man ju vara året runt!

Klagomuren.

Nu snöar det så ymnigt att jag tar till sista utvägen. Jag mailar till någon i Jerusalem som går och trycker in mitt klagomail i muren.

Sex på Richterskalan.

Så här efter den stora jordbävningen på Haiti kom jag att tänka på att de här hemskheterna har vi faktiskt upplevt i verkligheten. Jag har tidigare berättat om när vi åkte kustvägen från San Francisco till L.A. Vi kom hem sent på kvällen och beslöt oss för att ta en riktig sovmorgon. Men det blev inte något med det. Klockan 07.43 den 28 juni 1991 väcktes vi av en rejäl jordbävning. Jag förstod genast vad det var, eftersom det mullrande ljudet var exakt detsamma som vi hade hört i Universal Studios där de hade rekvisitan och originalljudet till en katastroffilm som utspelades på en tunnelbanestation. Samtidigt hörde jag hur vår värdinna som talade i telefon utbrast. ”Oh, it´s a real shaker” Glasen klirrade i skåpen och jag kunde inte resa mig. Det kändes som en kraft pressade mig mot sängbottnen. Hur länge det skakade och mullrade vet jag inte så här i efterhand. Men det kändes som en evighet. Radio och Tv sattes på och vi fick meddelande om att det var den kraftigaste jordbävning som någon nu levande varit med om i L.A. 6,2 på Richterskalan hade uppmätts och epicentrum låg 8 miles norr om Sierra Madre. Inte långt från Glendale där vi bodde alltså. Den officiella styrkan angavs så småningom till 6,0 på Richterskalan och det är ju mindre än vad man upplevde på Haiti nyss. Men det gör ändå att jag bättre förstår vidden av katastrofen i Port au Prince. Ironiskt nog hade vi sett spåren av jordbävningen i San Francisco två år tidigare. Bl a motorvägar byggda i etage över varandra som fallit rakt ner och där det fortfarande fanns bilar kvar i massorna. Då prisade vi vår lycka över att slippa sova där det var så stor risk för jordbävningar. Så litet vet man om framtiden. På kvällen var vi uppe vid observatoriet Griffith Park och fick där uppleva ett efterskalv som vi kunde fotografera direkt på deras seismograf. Annars var det TV-bilder som fäste sig på näthinnan. En kyrkklocka i Pasadena föll ut genom sidan av tornet och hamnade på en jätteparkeringsplats. Tack vare att det var så tidigt fanns inga bilar där. Hade det varit mitt på dagen hade många bilar hamnat under den stora klockan. En annan bild var fönsterputsarna som hängde i en hiss utanpå en av skyskraporna i Downtown. Den lutade säkert 30-40 grader och det kan inte ha varit roligt att hänga där och inte kunna ta sig upp. Annars höll det mesta. Poolen hos oss sprack och vattnet rann ut. Och det var ju ett elände för det var ransonering på vatten redan innan men det var ju ingen katastrof. Kvällen avnjöt vi vid observatoriet Griffith Park där vi såg en show i Planetariet och sedan njöt av utsikten över L.A. by night. För övrigt samma plats där James Dean och co. körde chickenrace i filmen Ung rebell från 1955. Kvällen efter var våra söner återigen där och såg då en lasershow i Planetariet, The Wall av Pink Floyd. Som vanligt är det svårt med bildtexterna. Den översta har klippt ur reklamen för rundturen på Universal Studios och visar tunnelbanestationen där jordbävningen utspelar sig i filmen. Bild två är seismografskrivaren med utslag för efterskalv runt sex på Richterskalan. Bild tre är Observatoriet i Griffith Park. Resten ser alla att det är mer eller mindre bra bilder på L.A. By night.

Jag hinner inte med.

Att vi är i ett intensivt skede med bygget märks inte minst på att datorn är igång ständigt. Mumien jämför produktbeskrivningar på alla vitvarumärken som finns och även i de enskilda fabrikanternas sortiment. Och jag som trodde alla tvättmaskiner tillverkades av Zanussi. Att vi har haft gäster två helger i sträck har dessutom degraderat datorn till TV-apparat då Mumien skall se de missade programmen när vi nu inte kan spela in längre. Som grädde på moset hade någon lagt in porrlänkar på kommentarerna i min blogg så nu har jag med benäget bistånd av Simone lagt in en ordkontroll till kommentarerna. Hoppas det inte stör er alltför mycket utan att ni fortsätter att kommentera som förut.

Nu har vi beställt lister i samma utformning som de gamla och även sådant tar tid. I dag har taken isolerats, så kommer nu fönstren denna vecka är huset tätt. Skanning och research har också hållit mig från datorn, men nu är jag igång igen. Jag har planerat att redan denna vecka skriva lite om jordbävningen i Los Angeles som vi fick uppleva på plats 1991.

Jag brukar se fram mot Gunnar Klassons berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla sista onsdagen i månaden. Då försöker jag även att besöka någon gammal kompis på dagen och njuta av bilder och berättande på kvällen. Men den här månaden fryser det inne. Dels vill jag inte utsätta mig för väglaget och kylan dels har jag blivit kallad till läkaren och nu har det även beslutats om ett extra byggmöte på onsdag eftermiddag så jag verkar få dagen att gå ändå.

Bilden som inte har något med inlägget att göra är signerad Mumien 1971 och är tagen vid Pickesjön utanför Borås.

En riktig trendsetter.

12 januari visade jag på bild hur man kan förbereda sig för en lång och intensiv travsommar. Det väckte affärstankar hos häst-, slädägarna och nostagiska reportage i lokalpressen. Nu vimlar det av annonser för slädpartier med 2-9 deltagare i hela sjuhäradsbygden. Så säg inte att inbyggarna är opåverkade av mina skriverier.

Bygget fortskrider.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Nordtorp20100120#

Tror jag på det här?

Som den uppmärksamme läsaren inte har kunnat undgå så besväras jag av ett antal diskbråck och annan värk på baksidan. Mumien hade läst om en spikmatta som inköptes och förärades mig förra våren. Mot ischiasen hjälpte den riktigt bra, men några andra magiska egenskaper upptäckte jag inte. Efter ett tag slutade jag leka fakir och sedan har den legat och samlat damm i filthögen. Nu i Bilden från Wikipeda kylan har värken varit rent ut sagt för djävlig och i går tog jag fram spikmattan igen och vad händer efter två gånger femton minuters späkande på taggarna är jag om inte botad så åtminstone rörlig. Det som brukar kännas som en nerhasad socka under foten är riktigt mjukt. Det är säkert en tillfällighet för det är ju inte vetenskapligt bevisat. Så det är väl bäst att ta tillfället och åka till monopolet och köpa något smärtlindrande så man inte överraskas när tillfälligheten upphör.

Byggmöte.

List- och foderprofiler, typ av avloppsinfiltration, vitvaror, kakel, parkett, tapeter, el, VVS. Ja, det var ett axplock ur dagordningen till morgondagens möte. Och jag som trodde min karriär som administratör var över. Då undrar jag- hur långt är ett snöre?

Närmare än så här kom jag inte.

Året var 1991 och vi var och inspekterade hur en hel stadsdel hade flyttats för att bereda plats och inte störas när en ny landningsbana anlades vid Los Angeles Airport (LAX). Då får vi se Air Force One stå parkerad på andra sidan staketet. Den skvallrade väl om att George Bush d.ä. var i staden. Nu kom jag på att jag har bytt bil flera gånger sedan dess men Obama får åka omkring i samla gamla plan.

Är det så här växthuseffekten yttrar sig?

Man skall inte skämta om allvarliga saker, men nog är det deprimerande när uppvärmningen stannar av och jag fryser in i märg och ben. Var det månne en effekt av Köpenhamnsoöverkommelsen? Vackert som en arrangerad bild är det ute, men en snål ostanvind drar fram över Nordtorpsprärien så det vill till att ha ett redigt kroppsarbete att syssla med om man skall hålla värmen. Men Vasaloppsåkarkandidaterna är lyckliga. De guppar omkring på åkrarna långt in på nätterna utrustade med pannlampor och gott humör. Och så är väl det med det mesta. Det den ene tycker är kul tycker den andre är pest. Så jag tar det lugnt, väl medveten om att min tid kommer. Under tiden kan man alltid träna inför kommande travloppshöjdare 2010.

Tiden står stilla.

När jag i dag läste Uddevalabloggarens inlägg kom följande minne krypande ur gömmorna. I början av sextiotalet bodde jag inneboende på Malvavägen i Uddevalla. Jag var glasarbetare på Junohus och vi glasade bl.a det långa böjda huset som man kan se vid Täby galoppbana. En måndagmorgon när klockan ringde var jag ovanligt trött och inte var jag särskilt hungrig heller. Jag kom i alla fall upp och fick på mig, åt och gick i väg. Jag mötte nästan inte en människa, inga bilar, allt var bara tomt. När jag passerade Kungstorget och tittade upp mot klocktornsuret visade det tjugo över två. Först då tittade jag på min armbandsklocka och den stod på samma siffror. Det var långa steg den dryga kilometern tillbaka till sänghalmen. Och naturligtvis försov jag mig när jag sedan skulle upp på riktigt. Om ni orkar kommer jag kanske tillbaka med ett annat minne där tornuret har ytterligare en huvudroll.

Dokumentation av husbygget.

Snickarna trotsar kylan och fastän de har haft jullov så framskrider allt efter plan. I dag har vi dessutom varit ute och åkt spark i den isande ostliga vinden. BRRRRRRRRRR!!!

Vid Genevesjön.

En kul bild från ett av de otaliga bildspel som dimper ner. Den sägs vara tagen i Versoix vid Genevesjön.

Det har varit vargavinter förr.

Jag sitter här med mitt evighetsarbete, att skanna in 7000 Diabilder i datorn. Jag är nu framme vid året 1971 och har dessutom skannat in lite här och där fram till 2002. Inchallah klarar jag det under min livstid. I dag upptäckte jag i alla fall att det var en fin höst 1970 när badhytten fortfarande stod kvar vid Vatthultasjön och det var

gnistrande kallt och vackert i december och jag delar gärna med mig av några kort plus ett som jag tog i från köksfönstret igår.

Skyddsjakt på Canis Lupus?

På den tid människan var beroende av jakt och fiske för sin försörjning var det en ständig strid mellan människa och rovdjur om födan. Man organiserade så kallade ”skallelagh” som gick skallgång efter rovdjuren. Ända in på 1800-talet skulle varje gård ha ett grovmaskigt vargnät vilka kunde bindas ihop och hängas upp i träd och på störar för att sedan kunna driva rovdjuren mot detta långa nät. I skolläraren A O Johanssons bok ”Sandhult, Gammalt och Nytt” kan man läsa om hur folket uppbådades i ett drev som genomströvade hela trakten, stojade, slog med käppar i träden och på så sätt skrämde vargarna upp i nätet där de sedan dödades. På den tiden hade man stora bekymmer med att freda sina hundar från varg och hade därför halsband med taggarna utåt för att skydda dem. Effektiva var de för efter 1860-talet har inga ulvar setts här i bygden. Är det ett djur vi har saknat mycket sedan dess? Nej, jag tror inte det och då är det väl kanske inte så himla smart att plantera in några heller. Ett problem som har uppstått i de små revir som finns lite överallt i Värmland, Dalarna etc. är ju att inavelskoefficienten blir alltför hög och det är ju en orsak till skyddsjakt i sig. Annars är det kanske så att vi bör tona ner oss i den här frågan och låta drabbade tamdjursägare själva ta itu med problemet. De vet ju hur man löser det. Jag har också observerat att en stor del av rovdjursivrarna bor i storstadsområdena. Lösningen kanske är att man skall plantera in varg där, för i tätorten får ju inte hundar eller tamboskap gå omkring utan uppsikt.

Umkraut vergeht nicht so leicht!

Återigen kom det gamla ordspråket till användning när jag överlevde ytterligare en konvertering av hjärtat. Av någon anledning blev ogräset till ont krut vid översättningen från tyskan. Men det spelar väl ingen roll. I och för sig har jag klarat mig utan hjärtflimmer ända sedan den 7 september men jag kände igen symtomen direkt när det började på natten mellan lördag och söndag. Och om man vet när det startar har man några dygn på sig och göra en konvertering direkt. I annat fall blir det till att äta ödlemedicin (Varan) en längre tid och det är inte trevligt. Nu hade jag tur och var konverterad redan klockan 16 i går. Men under rådande kyla vågade jag mig inte ut i dag och har följaktligen inte följt upp varken bygge eller snöröjning. Jag fick även använda mig av en okänd fotograf. Det är i alla fall skönt att man kan glädjas åt alla människor som tycker det är kul med vinter och innan jag vet ordet av är det vår med jämning och flyttning. Då finns det ingen anledning att klaga utan man kan utbrista i ett annat ordspråk. Hej flickor, vi har vår i luften! Var har ni er?

Utringt och klart.

Nu har jag ytterligare en erfarenhet. Vi firade in det nya året i Haga och att höra raketeffekterna mellan husväggarna var en öronupplevelse. Men skådespelet blir mer visuellt på hemmaplan. Vintern har tagit oss i ett järngrepp och det enda jag är nöjd med är att jag hade rätt med Anders och rönnbären. Men nu har vi bevisat det och då sänder jag en from önskan om durgrader i fortsättningen. Efter dagens långpromenad sjönk jag ner för att pusta ut när Mumien ville ut och åka spark. Jag orkar inte sa jag, dessutom har jag precis tackat ja till att tillsammans med Stabergarna äta ost och dricka vin. Hon tog en snabbtur själv och det brukar innebära tre gånger så långt som vi redan motionerat. Hon skrek i utförsbackarna precis som hennes farmor Matilda gjorde när hon skulle till torget för att sälja ägg "Ur vägen moskoviter, friskt mod i gossar blå!" Men det är ju nyttigt för henne och jag får se en del trav på nätet under tiden. Avundsjuk är jag dessutom till den milda grad på Solnasnackar´n som får Sol och värme medan vi hoppas på att få lagat snöslungan. Som lök på laxen fick jag en bild från Tobias på Kanarieöarna med en likadan fågel som presenterades på SOLnasnack förra vintern.