På den tid människan var beroende av jakt och fiske för sin försörjning var det en ständig strid mellan människa och rovdjur om födan. Man organiserade så kallade ”skallelagh” som gick skallgång efter rovdjuren. Ända in på 1800-talet skulle varje gård ha ett grovmaskigt vargnät vilka kunde bindas ihop och hängas upp i träd och på störar för att sedan kunna driva rovdjuren mot detta långa nät. I skolläraren A O Johanssons bok ”Sandhult, Gammalt och Nytt” kan man läsa om hur folket uppbådades i ett drev som genomströvade hela trakten, stojade, slog med käppar i träden och på så sätt skrämde vargarna upp i nätet där de sedan dödades. På den
tiden hade man stora bekymmer med att freda sina hundar från varg och hade därför halsband med taggarna utåt för att skydda dem. Effektiva var de för efter 1860-talet har inga ulvar setts här i bygden. Är det ett djur vi har saknat mycket sedan dess? Nej, jag tror inte det och då är det väl kanske inte så himla smart att plantera in några heller. Ett problem som har uppstått i de små revir som finns lite överallt i Värmland, Dalarna etc. är ju att inavelskoefficienten blir alltför hög och det är ju en orsak till skyddsjakt i sig. Annars är det kanske så att vi bör tona ner oss i den här frågan och låta drabbade tamdjursägare själva ta itu med problemet. De vet ju hur man löser det. Jag har också observerat att en stor del av rovdjursivrarna bor i storstadsområdena. Lösningen kanske är att man skall plantera in varg där, för i tätorten får ju inte hundar eller tamboskap gå omkring utan uppsikt.
På den tid människan var beroende av jakt och fiske för sin försörjning var det en ständig strid mellan människa och rovdjur om födan. Man organiserade så kallade ”skallelagh” som gick skallgång efter rovdjuren. Ända in på 1800-talet skulle varje gård ha ett grovmaskigt vargnät vilka kunde bindas ihop och hängas upp i träd och på störar för att sedan kunna driva rovdjuren mot detta långa nät. I skolläraren A O Johanssons bok ”Sandhult, Gammalt och Nytt” kan man läsa om hur folket uppbådades i ett drev som genomströvade hela trakten, stojade, slog med käppar i träden och på så sätt skrämde vargarna upp i nätet där de sedan dödades. På den 
tiden hade man stora bekymmer med att freda sina hundar från varg och hade därför halsband med taggarna utåt för att skydda dem. Effektiva var de för efter 1860-talet har inga ulvar setts här i bygden. Är det ett djur vi har saknat mycket sedan dess? Nej, jag tror inte det och då är det väl kanske inte så himla smart att plantera in några heller. Ett problem som har uppstått i de små revir som finns lite överallt i Värmland, Dalarna etc. är ju att inavelskoefficienten blir alltför hög och det är ju en orsak till skyddsjakt i sig. Annars är det kanske så att vi bör tona ner oss i den här frågan och låta drabbade tamdjursägare själva ta itu med problemet. De vet ju hur man löser det. Jag har också observerat att en stor del av rovdjursivrarna bor i storstadsområdena. Lösningen kanske är att man skall plantera in varg där, för i tätorten får ju inte hundar eller tamboskap gå omkring utan uppsikt.
1 kommentar:
Med tanke på den vargavinter som pågår är det konstigt att ingen har nån kommentar. Jag håller med, plantera in vargen i Stockholm, Göteborg och Malmö, där gör dom minst skada.
Skicka en kommentar