200 år efter kronprins Karl Johan.

I Uddevallabloggen kan vi läsa vad som framgår av rubriken. Mumien och jag hade inte en aning om detta när vi lämnade Uddevalla kommun sent igår kväll men att vi lämnade exakt 200 år senare än prinsen var ju kul. Vi har ju dessutom möjlighet att komma tillbaka! Men en sådan dag vi hade. Mumien var på Bohusläns museum och strosade runt på sta´n medan jag träffade gamla kompisar. Jag har ju tidigare rapporterat från gamla Kämpegatepojkarnas bergsbestigningar i barndomens kvarter. Den här gången träffades vi uppe på Dal och det vankades både tipspromenad, sketcher och musik när vi inte åt smörgåstårta, drack kaffe och pratade gamla minnen. Gert-Ove hade fått låna ett antal klippböcker av brodern till allas vår präst Kurt Olsson och det var mycket information vi fick ta del av. Som om inte allt detta var nog hade Georg som vanligt gjort en visa som vi sjöng för fulla halsar.
Kvällen spenderade Mumien och jag hos Elsbeth och Larsa. Minst lika trevligt där. Efter mat, dryck och promenad vi satt på altanen och läppjade på Whisky och samtalsämnena avlöste varandra. Vi bara mådde bra. Finns det vackrare utsikt än Eriksberg oavsett vilket väderstreck man tittar från.
Några bilder från dagen.



Utslagsfrågan på tipspromenaden. Hur gammal?

Ytterligare ett stolleprov avklarat.

Förra året var vi ett gäng gamla lekkamrater som besegrade Stora- och Lilla berget i Uddevalla. I år var det Hallaberget som stod på tur och efter en kraftansamling och god hjälp av kamraterna lyckades vi bestiga toppen. Då fick jag blodtrycksfall och var tvungen att inta sittläge med huvudet mellan benen för att skapa jämvikt innan svimningsanfallet kom. Jag lyckades och kunde för egen maskin ta mig ner igen. Det var fantastiskt att stå på en topp som jag inte varit på sedan 1956 och utsikten var på flera sätt annorlunda idag.


På toppen

Vårt hus och flera andra finns ju inte kvar idag och nya byggnader hade smugit sig in i luckorna. Huruvida det berodde på svimningsanfallet eller inte har jag svårt att bedöma men fotografierna blev inte särskilt bra. Men vadå, det är ju ingen fotoblogg.


Toppen nerifrån

Efter en rundvandring i barndomens kvarter ställdes kosan mot Anders Knapes utsikt som var lättare att bestiga.

VY

Fin utsikt över Fjordar och broar blev belöningen innan vi fortsatte till Gustafsbergs badortsrestaurant för att inmundiga en alldeles utsökt lunchbuffé till pensionärspriset 85 SEK/pers. Inte blev de sämre av att vi träffade såväl Monica och Roland samt Gunnar med vilka vi växlade några ord med innan de gamla minnena fick fritt spelrum till kaffet. Tack Georg för en minnesvärd dag! Jag hoppas på en återupprepning nästa år. Som om detta var nog för en hjärtsjuk pensionär så fortsatte min dag ute i Rotviksbro där jag skulle hämta Mumien som varit hos goda vänner under tiden. Men där blev det efterrätt och kaffe och prat till längt fram på kvällen så ni förstår att jag var trött vid hemkomsten, även om jag fått vila trekvart i Alingsås där en sportbil förolyckats vilket gav svår trafikstockning.

Lekkamrater i Uddevalla ifrån 50-talets början.

I går var jag i Uddevalla för att deltaga i en rejäl nostalgitripp. Georg Myrström hade lyckats samla ihop sex gamla lekkamrater från tidigt 50-tal i området kring Kämpegatan -Svarte vägen i Uddevalla. Nu skulle dessa glada pensionärer klättra upp i såväl Stora- som Lilla berget. Och det gjorde vi trots att allt var mycket förändrat. Många av husen var borta, Svarte vägen finns inte kvar, nya höghus har ersatt och det vi mindes som ganska kala berg var nu enormt bevuxna med såväl träd som mossor och annat. Av våra klättervägar syntes just inte något men upp tog vi oss. Och en av dammarna där vi fångade vattenloppor och flera av korvgrillningsplatserna kunde vi urskilja. Av Kaninburarna fanns bara en spik kvar i ett av de fåtaliga gamla träden. Vi hittade också grunden till ett av husens utedass. På toppen av Stora berget framförde sedan Georg en för dagen specialskriven visa. Att minnena fanns kvar hos oss visade sig när det berättades den ena skrönan efter den andra där en eller flera av oss förekom. Inte ens när undertecknad blev hjälpt ner från en klippavsats i Halleberget av Bagaren Calle och brandkåren hade undgått de församlade. Själv hade jag förträngt denna händelse från åren någon gång runt 1951-52. Utflykten avslutades med lunch på muséet och ytterligare berättelser med många goda skratt. Kanske ordnas det med en uppföljare i framtiden.

Från Stora Berget mot Regementet.

Från Stora Berget mot Väster i motljus

Georg sjunger.

Georg berättar.

Nyponros på Lilla Berget

Kämpegatan 26. Här bodde jag 1948-56. Då var det ett Bageri i bottenvåningen men nu är hela huset borta.

Här klättrade vi.

Nostalgikerna på Kajkanten.

Suddiga fotot identifierat.

Det suddiga fotot på bloggen den 18 september var taget från tredje våningen på Kämpegatan 26 i Uddevalla. De två närmaste husen ligger i korsningen Samnerödsvägen-Kämpegatan och i bakgrunden är det mycket riktigt Herrestadsgatan som syns. Där var det verkligen såväl uppförs- som nerförsbacke av högsta(!)rang. Ett minne är när Tureborg brann, då satt vi nästan på första parkett även om sikten hade varit bättre utan dimman som låg tät på kvällen den 26 november 1950.

Ett jubileum smög sig obemärkt förbi.

I går skrev jag mitt femhundrade inlägg och ger mig själv lite credit för det. Det hade väl ingen kunnat tro när jag började teckna ner små minnen och dagshändelser 17 december 2007.

Inlägg 501 blir en tribut till Gösta Krantz, en vardagshjälte i det tysta. När vi flyttade till Uddevalla blev vi lovade en lägenhet på Walkerskroken av en bekant som var vicevärd och fastighetsskötare. Nu blev det inte så då de var tvungna att ge den till någon annan som var "fint folk". Det blev till att bo hos mormor på Svalgatan 5 innan en av Göstas kusiner, Carl Ek, förbarmade sig över oss och hyrde ut en vindsvåning på Kämpegatan 26. Huset inrymde förutom Calles familj även Hennings bageri, en massa getingar och ytterligare två hyresgäster. Nära var det till Samnerödsfältet, Halleberget och Stora Berget och många lekkamrater. Ett eldorado för den lille blyge sonen. Om det var för att Gösta körde sopbil som han inte räknades in i kategorin fint folk vet jag inte men att han visade ett stort mått av civilkurage när han försökte att fackligt organisera de på den tiden privatanställda sopgubbarna det vet jag. Det slutade med att han fick sparken och kanske var det tur för därefter arbetade han åt Banmästaren vid SJ i Uddevalla fram till pensionen.

Varför inte lite frågesport? Var står sopbilen parkerad?

Kämpegatan 26

Sedan i somras har jag träffat ett antal gamla vänner som mycket väl kom i håg när vi bodde på Kämpegatan 26 under åren 1948-56. Ett genomgående minne för alla verkade vara hur trångt och brant det var i trappan mellan andra och tredje våningen. Hur sjutton hade ni fått upp pianot frågade flera. Sanningen är att jag har inte en aning, men uppgiften måste varit gigantisk. Och ner kom det ju också. I andra våningen var det som en skafferidörr med en stor nyckel i. När man öppnade började trappan omedelbart och inte nog med det, den svängde 45 grader åt vänster utan förvarning. När man tagit ytterligare ett tjugotal trappsteg uppåt kom en liten avsats på kanske 50*75 cm. Rakt fram dörr till hallen åt höger dörr till vinden och vänsterut en dörr till vardagsrummet. Här fick man inte ha höjdskräck.
Jag hittar ytterligare två minnen som jag gärna delar med mig av. Vid det ena tillfället, jag var kanske i femårsåldern, hade jag fått nya skor. På den tiden slog man in skor i kartong och det var en ögla på snöret för att kunna bära paketet med hög svansföring. Jag känner än i dag hur mallig jag var för mina skor och ville in så fort som möjligt för att packa upp desamma och prova. Mamma låser upp dörren och jag tränger mig förbi, snubblar och hamnar ovanpå skokartongen och åker ner för trappan som på kälke. Nedanför var dörren stängd så det blev en form av frontalkollision från vilken jag klarade mig som man säger relativt oskadd. Det kunde gått mycket värre om även mamma ramlat.
Vid nästa tillfälle hade mamma tagit hand om en äldre norrman, vars lägenhet brunnit. Farbrodern som var ganska lång och gänglig var dessutom något förvirrad om man endast använder förnamnet. En eftermiddag när han hade lämnats ensam gick han troligtvis i sömnen och tog ett steg rakt ut i trappan. Hyresvärden som var bagare bodde i våningen under oss. Han hade tagit sig en middagslur men väcktes av ett öronbedövande dån när den gamle i princip rullar som ett hjul nerför trappan. Bagaren springer ut i trappan och öppnar den skafferiliknande dörren och får se den sista kullerbyttan ut i dagsljuset. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Allt gick dock relativt väl, men han hamnade efter omplåstring på hemmet för ingen vågade ta ansvar för den gamle längre.
Jag saknar ett foto av huset så om någon har ett får ni gärna skicka det till mig på mail.