Vår femte resa Azorerna började med att sitta i planet på Landvetter i två och en halv timma. Ett dataprogram skulle uppdateras och det gick väl inte riktigt som teknikerna hade tänkt sig. Det var väl ännu jobbigare för Stockholmarna som redan varit ombord bort emot två timmar. Kanske hade det funnits lämpligare tillfällen till ominstallationer av dataprogram än vid en mellanlandning? Jag började ju fundera över om det var sanningen som sades i högtalarna eller ett allvarligt fel i programmen. Inte så kul om vi for omkring med något opålitligt hjälpmedel. När vi sedan skulle ut på runway blev det stopp igen. Då hade ett landande plan krockat med en fågel och banan skulle göras ren innan start. Därefter lyckades vi med motvindens hjälp bli ytterligare sena innan vi skuttade ner på Ponta Delgadas flygplats. Men fram kom vi, solen sken och värmen var påkopplad.
Hyfsat hotell om än något slitet. Det låg i nivå med centrum så man slapp att klättra hem. På hotellet fanns en ful staty som jag funderade på om
det är den som inspirerat till Body som står utanför Röda Kvarn i Borås.
Vi hade gjort en grovplanering av veckan men vädret var inte med oss hela tiden. Då är det viktigt att man har gemensamma intressen och är pålästa så att det blir lätt att prioritera om. Men varmt och gott var det även när det regnade.
Första omprioriteringen blev att gå på militärmuseum. Där fanns många farliga och otäcka grejor men
de hade likadana knogjärn som varje välutrustat Nordtorpshushåll.
Valskådning var ju en av orsakerna till resan och vi kom iväg ut med Moby Dick. Hade vi kollat upp vindförhållande lite bättre kanske vi inte gått ut, men det blev en annorlunda upplevelse. Kaskeloterna lyste med sin frånvaro men så stora delfinstim av ett tiotal olika sorter som vi såg tror jag aldrig jag upplevt tidigare.
Det var inte lätt att stå och fotografera så det blev inte många användbara kort. Men av det trettiotal passagerare som var med var det säkert tjugo som blev riktigt, riktigt sjösjuka. En besättningsman hade fullt upp med att dela ut och samla in spypåsar samt att stötta de stackarna. Vid sådana tillfällen reser det sig alltid några Florence Nightingales upp och hjälper till utan tanke på egen bekvämlighet. En Amerikan for omkring och var om möjligt mer effektiv än matrosen. Det slutade med att han föll och fick en enorm bula i huvudet. Själv satt jag längst akterut och njöt av vinden
och rorsmans sätt att hantera vågorna. Eva var på bridgedäck och fotograferade och det syntes att hon njöt mer än min rygg.
Hemma på hotellet höll man på och förberedde för en bröllopsfest och några elektriker satte igång säkerhetsombudsmannen i mig. De grävde helt enkelt upp en kabel,
klippte av den och skarvade i ett vägguttag som de anslöt lampor till och allt lades i en plastpåse i regnet på gräsmattan. Så skulle aldrig Valter ha gjort!
Vi åkte stora öturen men den försvann i molnen, dimman och regnet. Men det var god mat. Maten är god överallt men maken till estepada
som vi fick på Casa Azoreana får man nog leta efter.
Här är några bilder till.
Druvor från Nordtorp, Bananer från Costa Rica, Vin från Frankrike avnjutna på en Azorisk balkong.
Här finns fortfarande myntapparater ute på gatan.
Balkongutsikten
Over the Rainbow
Regeringsbyggnaden
