31 mars 2008

Vi har haft tillstånd.


Jag hittade i gömmorna ett tillstånd att idka brännvinsbränning i Nordtorp från 1848. Tyvärr var det begränsat till en femtonmånadersperiod, men Whiskey skall ju tillverkas på Irland och Whisky i Scotland så det behövs inget tillstånd i dessa tider med obegränsad rörlighet inom EU. Jag säger som en gammal Irländare jag träffade-- if you can´t beat them, join them. 1848 var huset redan 30 år och det innebär att nuvarande väggar firar 190-årsjubileum i år. Undrar om all restaurering är klar till 200-årsdagen? I så fall lovar jag att det blir fest. Klicka på tillståndet så går det att läsa.
Jag hade tänkt såga upp (nu var jag oavsiktligt riktigt rolig) ett omkullblåst äppleträd i dag, men kroppen ville inte deltaga så det får bli någon mindre kalorikrävande sysselsättning såsom administration och hushållsarbete.

Vet ni förresten att Sveriges äldsta frimärken kallas skillingtryck?

30 mars 2008

Sommartider Hej.

Så är då årets sovmorgon överstökad. Jag har fått en klocka som visar exakt tid (radiostyrd) medelst en ljusstråle som lyser i taket. En mycket sinnrik apparat för den fete och late. Men det finns ett aber och det är att det måste vara mörkt. Så när jag vaknade i morse var det på tok för ljust att se vad klockan var. Men matklockan gjorde sig påmind och jag ilade upp för att koka ägg, baka croissanter och koka sånt där miljökaffe som jag bara har i koppen för att hålla den nyklippta sällskap.
Med åtta graders värme och frisk vind får det bli en promenad nu. Man får inte slösa bort de få timmar som naturen håller tätt. Det är faktiskt vädrets makter som orsakat att vi hamnat på erfterkälken i årets projekt badkläder. Men det tar vi igen i april.

29 mars 2008

Cairbre´s Pub, Drogheda

Som ni vet är ögruppen Azorerna mitt i Atlanten min favorit när det gäller natur, människor och inte minst klimatet. För det mesta mellan 15 och 30 grader, eller som en av mina vänner brukade säga, man kan gå anständigt klädd utan att varken frysa eller svettas. Dessutom har flera av öarna, med undantag av klimatet, stora likheter med Irland. Och Irland har med sin musik, historia, gemyt och underbara natur sedan många år en särställning i mitt hjärta.
I dag har jag tänkt att berätta lite om en stad vid namn Drogheda, som ligger mellan Dublin och Belfast och som jag under några kortare perioder besökt i tjänsten. Den ligger ungefär en timmas bussresa från Dublin och har knappt 30 000 inbyggare. Dessa betjänas av 63 pubar och ett stort antal retauranter, så den lekamliga spisen får väl anses vara väl sörjd för. Men även själen skall ha sitt och är man här söndag eftermiddag eller tisdag kväll är ett besök på Cairbres ett måste. Puben har i sex generationer drivits av kvinnor i rakt nedstigande led. Nuvarande innehavare var bibliotekarie när modern avled och hon bytte bransch direkt. Mycket intressant kvinna som gärna, i mån av tid, berättar om Irlands historia och annat intressant.
Till denna Pub kommer spellediga musiker från hela Irland och ibland ännu mer långväga, för att hoppa in i olika konstellationer och jamma.
Det är mörkt och trångt i lokalen och de få bord som finns är omgjorda trampsymaskiner. Men stämningen är helt på topp, det lovar jag. Här hade jag vid ett tillfälle förmånen att få lyssna till en amerikan som mycket skickligt frekventerade ett gammalt gaeliskt bronshorn. Hornet i sig själv var i storlek som en svensk näverlur men hade drag av saxofon i ändarna. Antagligen hade den en sådan utformning för att den var så tung att det behövdes stöd för att kunna spela. Om den varit rak som en näverlur antar jag att det varit svårt att rent anatomiskt använda instrumentet. Det finns i dag inte många som kan spela på dem, främst för att hornen är utomordentligt sällsynta. Tidens tand har gått hårt åt dem och bronsgjutarkonsten är väl inte lika utbredd i dag som på medeltiden. Blåsaren framförde Irländsk folkmusik daterad 16-1800 tal och understöddes på ett fantastiskt sätt av flera sopraner, fioler, bordhan, gitarrer och till och med banjo. Det blev en helt magisk kväll.
Lördag samma vecka var jag i Dublin. När jag passerade en teater fanns en affisch som meddelade att kvällens föreställning med amerikanen, vars namn jag tyvärr glömt, var utsåld. Den som inte varit med på Cairbre´s en kväll och upplevt stämningen förstår kanske inte hur de kan bjuda på toppartister, kända som okända, som uppträder gratis. Och med den takt utvecklingen har på Irland kanske det snart är så att kommersialiseringen tränger ut det genuina. Då kanske Mrs. Cairbre reduceras till ett foto på ett museum och Pubarna blir fornminnen.

27 mars 2008

Påsklov och skidföre

Här i Boråsområdet infaller påsklovet efter påsk. På så sätt har, den snö som jag avskyr kommit till glädje ändå. Det har varit tämligen välbefolkat i såväl elljusspåret som de kortare spår som lagts över åkrarna.
Bra restresor växer inte på träd och när de uppenbarar sig är de slut innan du ens har sett pålysningen. Så hustruns gårdagsfynd njutes nu som bäst av någon annan. De passerar nog Irland just nu och jag önskar dem en trevlig vecka.
Det påminner mig att på Irland träffade vi ett gäng internationella folkmusiker vilka studerade på musikhögskolan i Galway. De drygade ut fickpengarna genom att under lov och helger spela som gatumusikanter på dagtid och som Pubmusiker på kvällarna. Den skickligaste av dessa musiker visade sig vara en svensk vid namn Werner Gladh och vi fick några trevliga pratstunder med honom. Döm om min förvåning ett år senare när jag av en händelse fick se en tidningsnotis om att till årets näck utsetts nämnde Werner Gladh. Årets näck är en spelmanstävling i kallt vatten och om tekniken fungerar kan ni läsa och lyssna på bifogad länk.
http://www.näck.nu/latar.htm
Visst är världen liten ibland.

26 mars 2008

Yrsnö

Nu är det klart. Vägarna är plogade eller heter det slungade. Det var nödvändigt. I morgon skall nämligen soptunnnorna tömmas och enligt medborgaravtalet skall väg till kärlet vara i farbart skick. När jag sätter mig framför datorn kastar jag en blick ut genom fönstret. Det snöar, flingor stora som bomullstussar i enorma mängder. Jag lägger ner tanken på soptömning och inser att fortfarande gäller lagen om alltings .........
Men det finns alltid andra glädjeämnen. Hustrun ringde och tipsade om en restresa till Azorerna i morgon. Finns den kvar? Bäst och kolla.

25 mars 2008

Efterlysning

Finns det någon som kan säga vem de två lite äldre människorna på fotot är.
Mittfältaren är Gösta Krantz och jag tror de andra är hans morföräldrar, vilka hette Olsson. Jag har aldrig träffat dem men en sageskvinna påstod att de bott norr om lasarettet i Uddevalla. Har du några uppgifter om människorna, huset eller ev adress tar jag gärna mot dem som kommentar här på bloggen. Om du vill vara anonym går det lika bra via mail: lae@nordtorp.pp.se

Något att fråga om?

Jag har tidigare skrivit om missionären som höll föredrag i medborgarhuset och avslutade med. Kors vad tiden går och här står jag och bara pratar och pratar. Det finns säkert många frågor. Sent om sider reser sig en annan liten tant och säger " Ho hade ena hálter söster, vá ble´dé å den"
Den här historien har följt mig genom åren i både möjliga och omöjliga sammanhang och har satt skrattmuskulaturen på hårda prov. Ett tillfälle var när jag satt som mötesordförande på ett representantskap i Borås. Debatten gick hög när man diskuterade aktiviteter för pensionärerna under kommande verksamhetsår. Flera deltagare pläderade för någon form av resa för pensionärerna. Från presidiets något upphöjda plats på scenen hade vi god utsikt över mötesdeltagarnas aktiviteter och kunde bl a se hur en av de äldre klubbordförandena hade fallit i djup sömn. Pensionärsfrågan avslutades och efter det att ytterligare två punkter i dagordningen var avverkade vaknade vår klubbordförande så sakta när vi går över till Avtalsfrågor och han begär genast ordet. "Herr ordförande, jag har hört om en resa som anordnades till Hjo för några år sedan. Jag yrkar att VU får i uppdrag att utreda om det är möjligt med något liknande i år"
Mötesdeltagarna gjorde det inte lättare för oss i presidiet att hålla masken, men det lyckades. Samtidigt en eloge till den ledamot som framförde en fråga som han fått i uppdrag att belysa av sin klubb. Många ärenden av olika digniteter har säkert ramlat mellan stolarna av diverse orsaker, inte minst av osäkerhet eller blyghet.

24 mars 2008

Kämpegatan 26

Sedan i somras har jag träffat ett antal gamla vänner som mycket väl kom i håg när vi bodde på Kämpegatan 26 under åren 1948-56. Ett genomgående minne för alla verkade vara hur trångt och brant det var i trappan mellan andra och tredje våningen. Hur sjutton hade ni fått upp pianot frågade flera. Sanningen är att jag har inte en aning, men uppgiften måste varit gigantisk. Och ner kom det ju också. I andra våningen var det som en skafferidörr med en stor nyckel i. När man öppnade började trappan omedelbart och inte nog med det, den svängde 45 grader åt vänster utan förvarning. När man tagit ytterligare ett tjugotal trappsteg uppåt kom en liten avsats på kanske 50*75 cm. Rakt fram dörr till hallen åt höger dörr till vinden och vänsterut en dörr till vardagsrummet. Här fick man inte ha höjdskräck.
Jag hittar ytterligare två minnen som jag gärna delar med mig av. Vid det ena tillfället, jag var kanske i femårsåldern, hade jag fått nya skor. På den tiden slog man in skor i kartong och det var en ögla på snöret för att kunna bära paketet med hög svansföring. Jag känner än i dag hur mallig jag var för mina skor och ville in så fort som möjligt för att packa upp desamma och prova. Mamma låser upp dörren och jag tränger mig förbi, snubblar och hamnar ovanpå skokartongen och åker ner för trappan som på kälke. Nedanför var dörren stängd så det blev en form av frontalkollision från vilken jag klarade mig som man säger relativt oskadd. Det kunde gått mycket värre om även mamma ramlat.
Vid nästa tillfälle hade mamma tagit hand om en äldre norrman, vars lägenhet brunnit. Farbrodern som var ganska lång och gänglig var dessutom något förvirrad om man endast använder förnamnet. En eftermiddag när han hade lämnats ensam gick han troligtvis i sömnen och tog ett steg rakt ut i trappan. Hyresvärden som var bagare bodde i våningen under oss. Han hade tagit sig en middagslur men väcktes av ett öronbedövande dån när den gamle i princip rullar som ett hjul nerför trappan. Bagaren springer ut i trappan och öppnar den skafferiliknande dörren och får se den sista kullerbyttan ut i dagsljuset. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Allt gick dock relativt väl, men han hamnade efter omplåstring på hemmet för ingen vågade ta ansvar för den gamle längre.
Jag saknar ett foto av huset så om någon har ett får ni gärna skicka det till mig på mail.

23 mars 2008

EU-bidrag som kommer till nytta.


Ett av de trevligaste sätten att använda EU-pengar har man anammat på Azorerna. Här finns trädgårdsmästare som ansvarar för var sin sträcka av det allmänna vägnätet. Statens Järnvägar hade ett liknade system -banvakter-för banunderhållet på den tiden vi var i behov av transporter av andra orsaker än den heliga konkurrensen.
Vad får man nu ut av detta mer än att det tillfredsställer ögat. Jo, genom att rensa ut överblommade arter och tukta de snabbväxande tropiska, kan man främja artbestånden i harmoni med övrig natur. Det är så att all flora och fauna på Azorerna är inplanterad av människor. Och tack vare det perfekta klimatet trivs många arter som inte är så lämpliga för miljön i stort. Jag tror också att trädgårdsmästarna bidrag till trafiksäkerheten är betydande. Även om de naturligtvis inte rår på fartdårarna. En av de arter som gör nytta trots sin enorma utbredning är Kanonviskan. Den infördes så sent som på 1800-talet i från de lägre sluttningarna på Himalaya och dess rötter har förmågan att binda upp stenar och lös jord viket minskat rasrisken betydligt på senare tid. Vägarna är otroligt vackra och vid utsiktsplatser och planteringar går naturen över i vad man måste beskriva som parker eller trädgårdar.

21 mars 2008

Hjälp!


Finns det någon som kan hjälpa mig att identifiera soldattorpet som ligger någonstans i omgivningarna runt Uddevalla? Jag har inte heller lyckats identifiera den första personen från höger. Övriga är från vänster Ulf Borgman, Jesper Eggertsen och Larsåke Krantz.

Ensamt.


Vi är fortfarande lite hängiga bägge två. Det var väl tur att vi ställde in kalaset på påskdagen. Det är väl också tveksamt om här blir någon påskeld heller, om så blir fallet skall vi nog hålla oss i stugvärmen i alla fall. Drivorna växer och växer i snöstormen. Det känns också lite ensamt när vi var inställda på att huset fullt med barn, barnbarn och andra trevliga människor. Trösten är väl att gästerna slapp ge sig ut i trafiken i snöovädret. Jag försöker att förtränga tankarna på vem som skall röja snön när den har yrt färdigt. Vissa drivor brukar bli meterhöga och på andra ställen är det helt bortblåst. Fördelen med uppskjutna kalas är att risken för värme och bra väder ökar. Man kanske till och med kan sitta ute.

20 mars 2008

19 mars 2008

Det är aldrig helt fullsatt.

För ett antal år sedan hade jag förmånen att åka på studiebesök till Wien. Vi träffade massor med människor från Österrikiska televerket, fackföreningarna och de politiska organisationerna. Det mesta fungerade som på hemmaplan när det gällde teknik och såväl fackliga som politiska resonemang kändes också bekanta. De lyckades också med att ge oss känslan av att vara välkomna gäster med operabesök, middagar utflykter och andra kulturella aktiviter. Två speciella minnen pockar dock på uppmärksamhet. 1. Tunnelbanan som saknade biljettkassa eller spärr. Vi trodde naturligtvis den var gratis. Sista resan vi gjorde upptäckte en av kamraterna en skylt som omtalade att det kostade motsvarande 600 kronor att ertappas med att åka utan biljett samt att biljett fanns att köpa i tobaksaffärer på staden.
2. Stadsparkens konsertrestaurant som jämt var utsålt. Vi såg från parken att många stolar var lediga, så inför nästa konsert ställde vi oss där turistbussarna ställdes upp. Sedan var det bara att hänga på ett gäng amerikaner och när alla satt sig smög vi oss in på de lediga platser som fanns.
Det var inte av snikenhet vi gjorde något av dessa stolleprov, men medge att vi sparade några kronor.

18 mars 2008

Snöslungepremiär.


Det är i det närmaste ett år sedan monstret var framme. Men i dag blir det nödvändigt. Den minst förutseende i familjen lyckades nämligen att sätta fast Forden nere på vägen in till gården. Hade jag inte halkat på gaspedalen hade det gått bra. En meter längre fram så var snön som bortblåst. Hoppas den startar och att ryggen håller. Varför är jag inte på Azorerna i stället?

17 mars 2008

S.t Patricks dag

17 mars är dedicerad till St Patrick, Irlands skyddshelgon och apostel, och antas vara hans dödsdag.
Han föddes i Wales i slutet av 300-talet och fördes som tonåring tillsammans med två systrar till Irland som slav, men lyckades fly efter sex år och tillbringade därefter tjugo år som munk i Frankrike. Han återkom troligtvis 432 till Irland som missionär och kristnade då delar av befolkningen samt etablerade Armagh som kyrkligt centrum. S:t Patrick blev helgonförklarad redan på 700-talet. Han kämpade mot slaveriet och i den första säkra kristna texten från de brittiska öarna finns en text där han klagar över en general som tagit slavar och dödat kristna irländare. En legend säger att han förklarade den kristna treenigheten för sina lärjungar genom att visa den irländska treklöverns (shamrock) tre blad som egentligen är ett. Enligt en annan legend skall han ha drivit ut ormarna ur Irland, om det påståendet ska tolkas bokstavligt är dock tveksamt. Enligt andra källor skall ormarna tolkas som druiderna, en folkgrupp som det inte finns så mycket fakta kring. Många anser dock att de var en sorts överklass med stort inslag av offerritualer och hade gudarnas öra.Hur firar man då en sådan här dag förutom med bön och bikt? Ja är man på Irland är det inte så svårt. Klä dig i något grönt och gå till närmaste Pub. Glöm inte att det tar sju minuter att tappa upp en pint så det är en fördel att beställa nästa i god tid. Även i Sverige finns det ett antal Irländska pubar, men saknar du en på din hemort finns Guinness och Murphys med flera på Systemet med kolsyrepatron och allt. Den som föredrar lager kan testa något av de andra märkena som Kilkenny etc.
Den som inte besökt S.t Patricks ö ännu kan kanske fortfarande hitta mer orörda miljöer på västkusten. Men skynda er, den ekonomiska utvecklingen är inte bara av godo och de genuina miljöerna försvinner snabbt. Men musiken och naturscenerna skall väl finnas kvar ett tag till.

Karin Agnes Matilda

En upplevelse rikare blev vi i lördags när vi bevistade sondotterns dop i Sollentuna kyrka. Kyrkan som är byggd på 1200-talet och har en oerhört vacker dopfunt från samma tid, är i sig värd ett besök. Genom åren har jag bevistat ett antal dop men det här var det mest stämningsfulla hittills. Nu invänder vän av ordning-det säger han bara för att det var sondottern. Men icke, jag tror det var prästen, Leonard Carlsson som med ett lågmält men personligt och engagerat uppträdadande skapade en känsla av samhörighet mellan oss alla i kyrkan. Viktor fick hälla upp dopvattnet i funten och Emelie tända dopljuset. Det utförde de med ackuratess och helt utan rampfeber. Andreas tackade på föräldrarnas vägnar för barnet och Eva-Karin läste upp några dikter på sitt oefterhärmliga sätt. Jesper gjorde också en bra recitation. Under hela akten följde Matilda intresserat med i allt som hände och såg ömsom förvånad, ömsom glad ut. Den enda missnöjesyttringen kom när prästen la henne på armen för vattenutgjutningen. Ligger man på rygg ser man ju inte vad som händer. Och hon ville vara med. Därför tystnade hon genast när prästen lyfte henne mot himlen. Därefter fick Viktor hedersuppdraget att hjälpa prästen dela ut fadderbevisen så att de kom till rätt personer. När akten var över påkallade prästen Matildas första presskonferens eftersom det inte fick plåtas med blixt under akten. Det uppskattdes mycket för då kunde ju även de som satt längre bak gå fram och ta bra kort. Maria, som bakat och stod för utsmyckningen av borden och Andreas bjöd sedan på en mycket uppskattad "lättare" förtäring i församlingshemmet. Där blev det även plats för trevlig samvaro och det knöts en del nya kontakter samtidigt som vi kunde odla de gamla.

14 mars 2008

Tranor


I dag hade vi den första tranan som landade på åkern. De första, sex stycken, såg jag redan för ett par veckor sedan. Men de styrde rakt mot Hornborgasjön utan mellanlandning. På samma ställe var det i går någon slags parningsdans med fyra Canadagäss inblandade,. Ett himla väsen! Ugglan hoar från skymning till gryning. Så nu är nog våren på väg.
OBS. Bilden är från i somras och är på de tranor som häckar i närheten. De gillar att smörja kråset på vår gamla vändplan.

13 mars 2008

Uddevallaresan

1922 bildades en förening för att främja sammanhållningen bland de ungdomar som gått i Nordtorps skola. Nordtorps Ungdoms Förening. Ganska omgående ströks kravet om att ha varit elev i skolan ur stadgarna, för medlemsskap, då det var många ungdomar i närheten som ville vara med. I dag är föreningen ombildad till Sandhults Hembygdsförening.
Jag hittade idag en skrift från 1940 med reportage från olika aktiviteter genom åren, diverse protokollsutdrag etc. och vill gärna låta er ta del av resan till Uddevalla 1933.

“De som anmält sig till Uddevallaresan samlades vid Sandared kl. 3 på e. m. för avfärd till nämnda plats. Vi voro ej mindre än 75—80 st., som med spänd förväntan väntade på, att bussarna skulle komma. — — det gällde att raska på, om vi skulle hinna fram och få upp våra tält innankvällen. — — komna ett stycke bortom Hedared började det att se litet besvärligt ut på grund av vägbygge, och på sina ställen fingo vi köra på plankor, på andra i nära nog bottenlös gyttja. — — Vid ungefär 5-tiden voro vi framme i Alingsås, där en del N. U. F: are drogo ut på tiden genom att företaga ett litet rymningsförsök, men så småningom återkommo de, och vi kunde fara vidare. Vårt närmaste mål var nu Trollhättan. Vädret hade hittills varit vackert, men komna ungefär mitt mellan Alingsås och Trollhättan började det att regna, till att börja med försiktigt, men så småningom tilltog det allt mer, och vi undrade nog lite var, om vi skulle förföljas av en så gemen otur att få ligga i tält i regnväder. Men dess bättre förverkligades ej våra farhågor utan väl framkomna till Trollhättan, sken solen igen. Här var det enligt programmet meningen, att vi skulle ta en timmas rast. — — En del av oss togo de elektriska anläggningarna först och främst då kraftstationen med sina 16 generatorer, vilka sprida sitt ljus och kraftenergi ända upp till oss, i skärskådande. Under det att andra utsträckte sina strövtåg ända ned till slussarna, vilket blev litet för mycket på en timma. — — Så hade vi då endast tre mil kvar — —. Klockan 9 var vi alla framme i Uddevalla, där vi slogo upp våra tält vid Skeppsviken. Jag skall lova, att det blev en fart på oss lite var, vi sprungo faktiskt i kapp för att få en bra tältplats, och det dröjde minnsann inte länge, innan det ena tältet efter det andra reste sig, så att till sist bildades det en riktig tältstad. När tälten voro resta, kommo resväskorna fram, för att det smakade nu inte alls illa med litet mat efter dagens strapatser. — — Redan vid 4—5- tiden på söndagsmorgonen var det liv och rörelse i vår tältstad. — — Morgonstund har guld i mun, säger ju ett ordspråk, och sannerligen fingo inte vi, som från flaggbergets topp fingo bevittna solens uppgång och den nedanför oss liggande Byfjordens spegelblanka vattenyta samt över det i lummig grönska innebäddade Gustavsberg, valuta för att vi voro uppe med solen. — — Några av oss beslöto att taga Gustavsberg i närmare betraktande. Vi promenerade fram under gamla ärevördiga träd, togo oss en titt på barnhemmet, badrestauranten, diverse segel och motorbåtar m. m. men naturligtvis skulle vi åka båt åter till Uddevalla. — — Klockan 12 på dagen var det meningen, att vi skulle ta oss en titt på den öster om staden belägna Tureborg. Vi samlades vid östra kyrkogården några stycken, men de flesta behagade inte alls infinna sig. — — Vår ciceron möte oss på avtalat ställe, och med hans ledareskap fingo vi bese borgen ifrån källaren och ända upp på vinden. När vi sett oss mätta på själva borgen, gingo vi upp i det på borggården belägna utsiktstornet, varifrån vi kunde se Uddevalla stad med omgivningar. Vid 2-tiden på eftermiddagen var det uppbrott, och resan fortsattes nu åt Göteborgshållet. Men som undertecknad ej vidare deltog i resan, vet jag intet mera att skriva.
Resan företogs i slutet av juli. Avgiften var 4: 50 pr person.

Rätt att göra fel.

I går lyckades jag med konststycket att förväxla Danny Roc med The Great Santini på Solvalla. Tillsammans med Nikita Rhode gav det en vinst på 580 kr. Hade jag gjort som var avsett hade det blivit -100 istället. Det hjälper tydligen att vara lätt förvirrad ibland, men håller kanske inte i längden.

12 mars 2008

Medborgarkontrakt

I Borås kommun har politikerna ensidigt infört så kallade medborgarkontrakt. Det innebär en hel del åtaganden som gäller även om medborgaren ej undertecknat. Det kommunen garanterar är i princip det samma som gällt under de 3o år vi har haft hus, utan medborgarkontrakt. Vid klagomål ringer man kundtjänsten som hänvisar till en arbetsledare med telefonnummer 0702181234.

Vårt problem är att soptunnorna inte ställs tillbaka på sin plats. Än så länge klarar jag det själv om jag är hemma. Det är värre för vår 91-åriga granne, hon får be någon om hjälp varannan vecka. Jag ringer till arbetsledaren vid varje tillfälle, men numera svarar han ej i telefonen. Inte heller ringer han tillbaka, trots meddelande med namn,tfn.nr och ärende.


För några veckor sedan stod tunnan på plats efter tömning. Ett meddelande var fäst vid tunnan och det var en uppmaning från arbetsledningen till sopgubben att ställa tillbaka tunnan på sin plats. Nu har det blivit ordning tänkte jag, men icke. Det räckte med en gång. Mitt förslag är nu att ledningen skickar med soppgubben ett meddelande vid varje tömning om han har problem med minnet. Annars får ni gärna byta ut honom. Bara för att vi bor på landet skall vi inte behöva nöja oss med sämre service än vi betalar för.
Sopgubben skall dock ha en eloge för att han har slutat göra bromsspår i våra vägar och vändplaner. Han är kanske inte helt obildbar. Att några blommor inte har körts sönder de senaste månaderna kan ha sin bakgrund i att det inte finns så många på vintern.

11 mars 2008

Grand Canyon

Här kommer äntligen den utlovade länken.
http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/GrandCanyon

Varm korv

Under sjuttiotalet fanns det en korvautomat vid en av perrongerna på Hallsbergs järnvägsstation. Jag har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Inte nog med att det var en fascinerande maskin, det var god korv också. Funktionen var ungefär som följer: Efter myntinkast rasslade det och lät i maskinen. Därefter kom det ut ett ljummet korvbröd i en liten påse tätt följd av en cylinder med lock i storlek ungefär som en cigarrförpackning. I den låg en varm korv och som bonus rasslade det en gång till och ut kom en påse med senap och en dito med ketchup.
Det var alltid kö vid automaten och den fungerade varje gång jag bytte tåg, därför har jag funderat över varför det inte fanns dylika maskiner på andra ställen. Svaret är nog dålig lönsamhet eller att den inte ingick i kärnverksamheten. I kärnverksamheten ingår fortfarande såväl apelsiner som vindruvor.

10 mars 2008

Jaded vann

Ni noterade väl från Solvallas söndagstävlingar att Travkompanistjärnan Jaded vann sin årsdebut till det facila oddset 1,98. Tränare Hultman trodde inte att han (Jaded) sett bättre ut någon gång. Nästa start blir på Romme om två veckor då det i samband med V-75 bjuds kval till Olympialoppet. Det följer vi med spänning. För visst vill vi åka till Åby med Jaded i April.

Äntligen framme i Grand Canyon.

Vi hade tänkt att hinna fram till soluppgången, men den var avklarad redan kl. 05.11. Det spelade egentligen ingen större roll för maken till naturupplevelser vi fick den här dagen har vi nog inte upplevt varken förr eller senare. Det började med en positiv nyhet för June. I och med att hon var pensionär fick hon utan kostnad ett seniorkort som gällde i samtliga Nationalparker i hela USA. Inte nog med detta, hela vår familj fick dessutom medfölja som vårdare åt henne för samma kostnad. Hade dollarkursen varit högre hade vi tjänat ännu mer!!!
Det är Coloradofloden som genom åren ätit sig ner i sandstenen och bildat de mäktiga bergsformationerna och den vindlande vattenfåran, vilka är ett äventyr i sig. John Wesley Powell, en av de idoga upptäcktsresanden som kartlade America, gjorde 2 expeditioner utefter Coloradofloden. Den första redan 1869. Han ritade kartor namngav canyons, berg och andra naturpunkter. I dag är det inte mycket av den mäktiga flodens vatten som kommer fram till Stilla Havet. Den skattas hårt genom dammar till elektricitetsverk, avtappning av dricksvatten och bevattning. Dessutom sker ju en rejäl avdunstning under sommarmånaderna. Så det är inte många droppar som når sitt slutliga mål.
Amerikaner har en otrolig förmåga att organisera sina turistattrationer. Och alldeles speciellt Nationalparkerna. Information och kunniga guider vid alla strategiska punkter. Övernattningsmöjligheter för de flesta plånboksstorlekar, Hygienutrymmen etc. Allt finns i Grand Canyon Village varifrån man även kan delta i utflykter ner till floden. Man rider då med mulåsnor på stigar som verkar utmejslade i klipporna. Det är ett av mina oförverkligade mål.
Ett bra sätt att få ta del av så många utsiktspunkter som möjligt och få ta del av historien och naturen är att åka med gratisbussarna som stannar vid alla intressanta platser. Där lyssnar man på en guide, tittar på utsikten och fotograferar. Sen tar man nästa buss till nästa stopp. Man får inte missa de gulliga ekorrarna. De är trevligare än skallerormarna men mer tjuvaktiga. Av stort intresse var även ett museum över Hopi-indianerna samt en rekonstuktion av ett vakttorn som byggts för att visa hur det kunde se ut förr. Här är en enorm utsikt över Grand Canyon och åt andra hållet. The painted dessert. Bästa utsikten av alla, enligt min uppfattning, var dock vid indianmuseet som låg vid själva centret. Vid det här laget började kameran krångla. Många bilder blev överexponerade och vi fick inte ordning på det förrän vi var tillbaka i LA. Jag tänker lägga dem som en länk ändå, men nu krånglar överföringen till Picasa. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/GrandCanyon
Vi åkte sedan en ostligare väg tillbaka till Flagstaff. Jag vet inte hur många indianreservat vi passerade men de flesta var rena slummen. Det är tragiskt att se att man inte stöttar sin ursprungsbefolkning på ett bättre sätt.
Vi övernattade sedan i en liten stad som heter Williams och från den måste jag bara berätta att när vi åt kvällsmat på en sylta så trodde vi att vi hamnat i TV-serien Twin Peaks och fiket där.
Nu är det en massa måsten på gång så jag släcker ner för några timmar







08 mars 2008

Internationella kvinnodagen.

I dag uppmärksammar vi internationella kvinnodagen. En dag med stort berättigande över hela världen. Alla människor skall ha samma möjligheter till utveckling och detta inte bara på grund av kön, utan oavsett hudfärg, religion och kulturella olikheter för att nämna några andra exempel.
Kom ihåg att det är dagens generation som formar morgondagens. Det är alltså viktigt att leva på ett sådant sätt att det lägger grunden för en fortsatt jämställdhetsutveckling inom alla områden i vårt samhälle.

07 mars 2008

Påskliljor.

Under perioden mitten av april till mitten av maj, vill jag verkligen rekommendera ett besök i Fagerås, strax utanför Tranemo. Normala år är det under denna tid du får en fantastisk upplevelse genom att ströva omkring bland mer än en miljon påskliljor av 100-tals olika sorter.

Skapa ett hål i din planeringskalender kolla Fagerås hemsida och se när det är lämpligt att åka dit i år så lovar jag en naturupplevelse av högsta rang.

http://www.paskliljor.nu/


På hemsidan finns vägbeskrivning, info, bilder etc.

Yrkesmän


Det är minsann inte lätt att få tag i hantverkare. Vid orkanen Gudrun för några år sedan blåste en del av ladugårdstaket av och efter sju sorger och åtta bedrövelser fick vi bytt ut hela taket. Ytterligare problem fick vi när det visade sig att delar av arbetet inte var särskilt proffesionellt utfört. Företaget,Rydboholms trävaror, var till en början mycket välvilliga och skulle komma nästa vecka i ett helt år för att rätta till. Nu svarar de inte ens i telefonen, så vi förstår att vi är blåsta. Om det någon idé att stämma honom eller om vi skall driva in vår fordran på annat sätt får framtiden utvisa.
I dag har jag i alla fall fått kontakt med en positiv plåtslagare som lovade komma och titta på vad som går att göra med taket. Det är ju inte nog med att det ofärdiga taket stoppar alla övriga projekt och reparationer i ladugården utan det tar också för mycket energi från oss. Dessutom är det inte så roligt för de närmaste grannarna (vi är ju också grannar)att ha denna fula byggnad i blickfånget. Fast vad kan man begära av en ladugård byggd 1911?

06 mars 2008

Sol idag igen


Efter en natt med ganska mycket snö överraskades vi av att solen återigen tittade fram. Jag tror det är sjätte dagen i följd och det tackar vi för. Om nu vinden kunde bli lite mildare så blir det riktigt trevligt att gå ut igen. Blåsipporna har redan krupit fram, det tror jag faktiskt är nytt rekord här uppe på tundran. Krokus, snödroppar, julrosor och annat har synts länge. Men jag kommer att få problem med ängen, där påskliljorna är många och över decimetern höga. Eftersom det var dåligt väder och ont i ryggen när ängarna skulle slås, tog jag det idiotiska beslutet att elda gräset till våren. Gör jag det blir knopparna förstörda, gör jag det inte kommer det se ut som sjutton långt in i maj.
Svaret på vem det är mest synd om i skogen skall vara myrstackarna. Men Rolf Ohlson hade flera förslag som även de verkade överensstämma med verkligheten.

05 mars 2008

Provtagning

I dag har jag med fjorton dagars försening lämnat tre provrör med blod inför årskontrollen. Förseningen berodde på influensan och därmed sammanhängande medicinering. Nu hoppas jag att den ordinarie medicinen är rätt avpassad så jag slipper få ny dosering. Det brukar medföra svängningar i både blodtryck och humör. Då retar man lätt sin omgivning och det är inte kul.

På söndag har Travkompaniet Kick Off på Solvalla, Men vi var ju i Stockholm förra veckan och nästa helg skall Matilda döpas i Sollentuna kyrka så det blir till att avstå travet. Men på söndag blir det roligt ändå för då är vi bjudna till äldste svågern på födelsedagskalas. Grattis Farfar Alf och Grattis Ida som är född på samma dag men i ett senare århundrade.

04 mars 2008

Myrstackarna vaknar.


I dag sjöd det av liv i myrstacken bredvid elljusspåret. Vet inte om det var barn eller en grävling som förstört för myrstackarna. Men reparationsarbetet pågick med full intensitet. Förresten, vet ni vem det är mest synd om i skogen?
De som har anat svaret får som belöning ett valfritt antal rundor på nämnda motionsspår.
Klicka gärna på bilden!

Prescott-Bedrock City (Valle)


Den här dagen bjuder på fantastiska vägar och ett underbart väder. När man lämnat öknen bakom sig och kommit upp i bergen är det vad jag kallar lagom. Första anhalten blir en liten spökstad vid namn Jerome. Det vimlar av spökstäder som är de enda minnen som finns kvar från alla små gruvor som bröts i dessa trakter under 1800-talet. En del är med sedvanlig amerikansk "pietism" omvandlade till turistfällor.

Färden går sedan nerför bergen mot Sedona där vi ser de första röda Arizonaklipporna. Vid det gamla vadstället som vi sett i de gamla Westernfilmerna var det i dag möjligt att svalka fötterna. Det var nämligen varmt som i Gehenna. Vi såg många vackra ödlor, men lyckades inte fånga någon på bild . Skallerormarna började vi så smått vänja oss vid, men det är inte mina favoritdjur.
På vägen mot Flagstaff gör vi ett snabbesök i Oak Creek Canyon där det var en livlig kommers med indianhantverk. Det var här Eva-Karin lade grunden till sitt svarta bälte i shopping. En kul episod var att vi fick parkera ganska avsides på parkeringen. Framför bilen var ett stup och samtidigt som vi stiger ur bilen, svingar sig två bergsbestigare över kanten till parkeringen. Det kändes som vi var mitt i en skämtteckning.
Efter lunch i Flagstaff och inhämtande av nödig information för fortsatta äventyr checkade vi in på ett svindyrt motel i Valle.

Det är en by utslängd på prärien där man roat sig med att bygga upp ett slags Disneyland av Fred Flintstones Bedrock City.Att byn hette Valle är för länge sedan glömt.


Därefter hinner vi precis fram till Grand Canyoncentret för att njuta av solnedgången. Grand Canyon är enormt och överträffade alla våra förväntningar. Efter mörkrets inbrott känns det OK att turistshoppa och själva Canyonen berättar jag mer om en annan dag.

03 mars 2008

När fan blir gammal.

Jag blir på ett utmärkt humör av dagens väder. Samtidigt bekymrar jag mig över att jag allt oftare delar åsikt med Göteborgspostens ledarskribent. Är det jag som blivit högervriden eller har det smugit sig in en katt bland hermelinerna? Men det ligger kanske någonting i att när fan blir gammal blir han religiös. Och GP är väl äldre än jag.

02 mars 2008

Mot Grand Canyon.

Som jag nämnt tidigare så var Grand Canyon den enda riktiga förväntningen jag hade på USA. Vi startade i gryningen och hade några aptitretare på programmet innan vi på tredje dagen förväntades vara framme.

Efter några timmars resa från Los Angeles körde vi in i golf och tenniseldoradot Palm Springs. Här var det varmt kan man säga, 120 grader Fahrenheit vilket motsvarar cirka 48 grader på våra celsiustermometrar. Är det någon mer än jag som undrar hur man är mentalt inrättad för att sätta igång och motionera eller ännu värre tävla i denna bastu.
Här fick vi höra talas om en av alla dessa välgörare som det vimlar av i valfrihetens land. Han hade upptäckt att de mindre bemedlade inte hade råd att ta sig upp i bergen för att få erforderlig svalka under de hetaste perioderna. Han byggde då en linbana och startade en busslinje för att stadens invånare skulle kunna åtnjuta dessa privilegier. Vi följde exemplet och tog oss upp i bergen med detta fantastiska byggnadsverk. Utan att gå händelserna allt för mycket i förväg kan jag nämna att vi något senare på resan fick uppleva en av de kraftigaste jordbävningarna någonsin i LA-området, 6,2 på Richterskalan. Då funderade jag efteråt på om det är så att man saknar den eller de spärrar som borde sagt nej till att hänga upp sig 5-600 meter över marken mitt i San Andreasförkastningen. Ytterligare några år senare fick samma linbana stoppas en tid efter en ny jordbävning. Vi hoppas det dröjer till nästa.
Men nog var det fantastiskt att växla ökenhettan mot en underbar svalka i bergen. Efter ytterligare några timmars bilresa stannade vi på en parkeringsplats mitt i öknen. Här var om möjligt ännu varmare, asfalten kletade under skorna. Toaletterna var stängda på grund av rånrisken. På andra sidan vägen låg ett fängelse mitt i öknen och skyltar fanns på jämna mellanrum för att varna för riskerna med att ta upp liftare. Vi kände oss ändå ganska lugna då vi inte såg en levande själ. Då muntrade släktingen upp oss med att om vi fick motorstopp skulle man lägga sig under bilen för att få skydd mot solljuset. Jag funderade lite över hur det skulle kännas att ligga i T-shirt på smält asfalt, men kom fram till att det snart skulle bli mörkt och det kan ju vara riktigt kallt i öknen på nätterna. Så varför oroa sig? Vi satte i stället kurs mot Arizonabergen och den bensinmack som skulle finnas i slutet på öknen.

Den var i sig en upplevelse, ungefär som Roy och Rogers mack men med två halvgamla och nyfikna tanter som betjäning. Nu skulle vi in över bergen på vad som hade beskrivits som en av de vackraste vägar i landet. Hur det var med skönheten blev inte utrett för när vi började klättringen uppför slöt sig kvällsmörkret om oss. Det enda jag såg var några meter skallerorm som jag lyckade träffa med alla fyra hjulen. Ganska exakt klockan 21.00 rullade vi in på Motel-6 i Prescott och somnade på stört.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/PalmSprings

TV-tittarkväll.

Den gångna veckan har varit himla rolig. Eva-Karin blev ju dessutom avtackad av sina arbetskamrater på fredagskvällen. Det uppskattade hon mycket. Men det kostar på de gamle att fara runt i landet som skållade råttor. Därför hade vi sett fram emot en lugn kväll framför TV:n i går. Det började bra med musikaliska återblickar från Parkinssons gamla shower med många kända artister. Men sedan var det slut på det roliga. Varken musik, spänning eller kultur. Då säger hustrun, jag tror att vi har en 18 år gammal inspelning med The Highwaymen, skall vi kolla den. Det var den bästa idén i går. Vi satt och stampade takten och trallade med till långt efter midnatt. Finns det något som kan jämföras med Willie Nelson, Kris Kristoffersson, Johnny Cash och Waylon Jennings när de är (var) i toppform? Dessutom kryddat med de bästa instrumentalisterna i genren. Nu är det förresten inte så långt kvar innan vi får uppleva Willie live i Malmö.
Redigeringen av Amerikabilderna går trögt, men jag fortsätter. Mål går ju alltid att flytta fram.

01 mars 2008

Griniga gamla gubbar.

Periodvis kan man sortera in sig själv under dagens rubrik. Jag associerar då till ett TV-program där artister i min ålder, eller om möjligt ännu äldre, gavs utrymme att klaga på det mesta. Alla har vi behov att få gnälla över stort och smått emellanåt. Det måste dock vara måtta på allt. När vi nu går in i en ny månad skall jag försöka vara positiv i några dagar. Skall i helgen försöka scanna in några bilder från USA och komma igång med några reseberättelser som i alla fall jag tycker är kul.