Höjdrädd, jag?

Jag har alltid varit paniskt förskräckt för linbanor, men har aldrig haft vett nog för att låta bli att åka med dem. I måndags utsatte vi oss för ett riktigt stôlleprov igen. Först taxi upp till Monte som ligger 550 meter över havet. En kort promenad till kyrkan och en titt på de som åkte släde neråt följdes av ett kvalfyllt men obesvärat släntrande fram till linbanan som tog oss ner till Botaniska trädgården. Visst såg jag lugn och samlad ut. Vi var på väg till orkidéträdgården men passade naturligtvis på att besikta botaniska när vi ändå skulle gå förbi. En lisa för ögat med all blomprakt även om vi är i december månad. På Madeira är det som på Azorerna alltid några blommor som är i gång vid varje årstid. Mumien vet vad de flesta heter men jag blir oerhört stolt när jag känner igen Krasse, Blomman för dagen, Fikus, Papegoj- och Blyblommor. Men visst är det som det står på en skylt i Orkidéträdgården, njut av prakten oavsett namnen, i djungeln finns det inte heller några skyltar som presenterar dem. Efter Botaniska bär det utför så att tårna nästan tränger ut genom skospetsarna. När jag vid nästa hörn trodde att vi var framme var det lika långt och brant uppför. Men väl framme får du verkligen lön för mödan. Här finns femtusen arter av orkidé varav bortemot tusen blommade. Här följer ett urval. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Orchides2#

Jag kan även från tidigare besök rekommendera Boa Vista som har cirka tretusen arter av släktet. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/OrkidEr

Nu börjar det verkliga kraftprovet. Vi har bestämt oss för att gå ner till staden. Efter en kilometer livsfarlig avgasstinkande landsväg hittar vi en trappa som går genom ett som det verkar lite fattigare bostadsområden. Neråt, neråt, neråt. Vinkel hit och vinkel dit. När vi efter en halvtimme förstår att vi snart är framme måste vi sätta oss i trappan för benen skakade så det omöjliggjorde fortsatt säker nerfart. Fem minuters vila gjorde underverk och vi tog oss ner. Tro mig eller ej men strax vänster om trappans anslutning till gatan låg en bensintapp och där står en ledig taxi och tankar. På så sätt kom vi till hotellet och kunde sträcka ut oss i en solstol innan det var dags att avnjuta en espada hos Grannys. Återkommer till Espada och Espetada i ett senare inlägg. Den som orkar kan se fler bilder här. http://picasaweb.google.com/lh/photo/bQA4JVimscjAx_ahozEeBg

Mot Grand Canyon.

Som jag nämnt tidigare så var Grand Canyon den enda riktiga förväntningen jag hade på USA. Vi startade i gryningen och hade några aptitretare på programmet innan vi på tredje dagen förväntades vara framme.

Efter några timmars resa från Los Angeles körde vi in i golf och tenniseldoradot Palm Springs. Här var det varmt kan man säga, 120 grader Fahrenheit vilket motsvarar cirka 48 grader på våra celsiustermometrar. Är det någon mer än jag som undrar hur man är mentalt inrättad för att sätta igång och motionera eller ännu värre tävla i denna bastu.
Här fick vi höra talas om en av alla dessa välgörare som det vimlar av i valfrihetens land. Han hade upptäckt att de mindre bemedlade inte hade råd att ta sig upp i bergen för att få erforderlig svalka under de hetaste perioderna. Han byggde då en linbana och startade en busslinje för att stadens invånare skulle kunna åtnjuta dessa privilegier. Vi följde exemplet och tog oss upp i bergen med detta fantastiska byggnadsverk. Utan att gå händelserna allt för mycket i förväg kan jag nämna att vi något senare på resan fick uppleva en av de kraftigaste jordbävningarna någonsin i LA-området, 6,2 på Richterskalan. Då funderade jag efteråt på om det är så att man saknar den eller de spärrar som borde sagt nej till att hänga upp sig 5-600 meter över marken mitt i San Andreasförkastningen. Ytterligare några år senare fick samma linbana stoppas en tid efter en ny jordbävning. Vi hoppas det dröjer till nästa.
Men nog var det fantastiskt att växla ökenhettan mot en underbar svalka i bergen. Efter ytterligare några timmars bilresa stannade vi på en parkeringsplats mitt i öknen. Här var om möjligt ännu varmare, asfalten kletade under skorna. Toaletterna var stängda på grund av rånrisken. På andra sidan vägen låg ett fängelse mitt i öknen och skyltar fanns på jämna mellanrum för att varna för riskerna med att ta upp liftare. Vi kände oss ändå ganska lugna då vi inte såg en levande själ. Då muntrade släktingen upp oss med att om vi fick motorstopp skulle man lägga sig under bilen för att få skydd mot solljuset. Jag funderade lite över hur det skulle kännas att ligga i T-shirt på smält asfalt, men kom fram till att det snart skulle bli mörkt och det kan ju vara riktigt kallt i öknen på nätterna. Så varför oroa sig? Vi satte i stället kurs mot Arizonabergen och den bensinmack som skulle finnas i slutet på öknen.

Den var i sig en upplevelse, ungefär som Roy och Rogers mack men med två halvgamla och nyfikna tanter som betjäning. Nu skulle vi in över bergen på vad som hade beskrivits som en av de vackraste vägar i landet. Hur det var med skönheten blev inte utrett för när vi började klättringen uppför slöt sig kvällsmörkret om oss. Det enda jag såg var några meter skallerorm som jag lyckade träffa med alla fyra hjulen. Ganska exakt klockan 21.00 rullade vi in på Motel-6 i Prescott och somnade på stört.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/PalmSprings