Händelserik weekend.

Vi har varit på snabbvisit i Sollentuna för att övervara Matildas andra födelsedag. Efter en trevlig lördagseftermiddag med sex rätt på V75 och ritningsförevisning på datorn brister de vuxnas uppmärksamhet i några sekunder. Då klättrar Matilda upp i docksängen för att nå en bok i hyllan. Saltomortal och bula i huvudet följt av svimning blev resultatet och ilfärd till Löwenströmska sjukhuset. Efter att läkaren blåst faran över kräktes hon på de medföljande och läkaren ändrade ordinationen till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för ytterligare examination och ev. röntgen. Väl där piggnade hon till och sjöng alla på dagis inövade visor som Imse vimse, Björnen sover, Hujedamej etc och efter några timmars observation fick hon komma hem till de oroliga farföräldrarna . Som tur var blev bulan i huvudet och odören i Sonen d ä:s bil de enda menen av olyckan och festen kunde hållas på söndagen under medverkan av ett stort antal släktingar och goda vänner. Oj vad roligt det var att öppna paket och stå i medelpunkten. Och en så god tårta vi fick. Kvällen avslutades sedan med Indisk mat och småprat innan vi for till vårt chateu Star och inväntade frukostbuffén.

Om vi skulle ta och åka en annan väg hem sa Mumien när vi närmade oss Södertälje och eftersom hennes önskningar är lag så åkte vi E20 från Södertälje. När vi såg en skylt som pekade mot Gripsholms slott och Mariefred kom vi på att där har vi aldrig varit så vi fyllde ut ytterligare en lucka i vår bildning och strosade omkring och njöt av småstadsatmosfären. Annars är det en lång omväg över Örebro och Alingsås och inte blev det bättre av att vi åt på ett riktigt spyfik i Finnerödja. Men ytterligare lite mer kultur hann vi med i Tivedsskogarna där vi inspekterade en klosterruin och i Jung fick vi kaffe och kakor som inte hade långt kvar till bästföredatumet. Väl hemma skulle katterna hämtas från deras pensionatsvistelse vilket innebar ytterligare fem mil i bilen.

Jag hade tänkt att anknyta till den gamla Beatles-låten "When I`m sixtyfour" i dag fast det gjorde ju Gunnar Uddevallabloggaren Klasson redan 12 augusti så jag hänvisar dit http://uddevallare.blogspot.com/2009_08_01_archive.html men jag tackar alla som via Mail,Sms,telefon,ansiktsbok och andra media kommit ihåg mig på min 2*2*2*2*2*2dag.

Avfallsortering.

I går hyrde jag en släpkärra och transporterade logröjningsöverskottet till miljöstationen. Att backa med släp är inget jag är särskilt duktig på så nu blev jag lite miljöbov igen när jag körde förbi Lusharpan och upp till Boda i andra ändan av Borås. Varför? Jo på Boda kan man köra runt och slipper vända. Men dom har okristligt många containers för olika sorters avfall. Jag stannade framför en som det stod brännbart på och började lasta av en skolbänk och en byrå. Då kom det en ordningsman och påpekade att det var inte brännbart utan trä. Är inte trä brännbart frågade jag samtidigt som jag kände hjärtat börja bulta. Jojomen sade ordningsmannen men det finns en speciell container för träavfall. Gör man flis av det frågade jag oskyldigt utan att få något svar. Vi sorterade efter bästa förmåga men när vi kom till ett fönster gick jag i förebyggande syfte och frågade var det skall ligga. Det är ju av trä sa ordningsmannen. Med min måttstock tyckte jag det var mer glas än trä och kände viss ångest när rutorna krossades bland byråer och sängar. Men speglar och glas utan ram skulle läggas som fylle. Gips var gips och en lampa var elektronik. Det fanns många fler skyltar men dem förstod vi på egen hand. Man lär så länge man lever och vi kom i väg ut på vägen igen. Då återstod att backa in släpet på dess parkering vid macken. Mumien dirigerade och jag vred hjulen åt fel håll så att släpet hamnade på tvären. Till slut kom vi på att man kunde ta loss släpet och rulla det på plats med handkraft. Det kommer att bli många vändor ytterligare till miljöstationen så jag kommer säkert att lära mig backa innan det är klart.

Att leva som man lär.

Det är inte lätt. Ena dagen prata om att ta ansvar för miljön, nästa dag köra bil trettio mil. Det går inte ihop och trovärdigheten naggas i kanten. Men jag var ju ute i angeläget ärende. Först lämna Mumiens Kantele i Trollhättan för uppfräschning och sedan gå på berättarafton i Uddevalla. En kantele är ett finskt stränginstrument och Mumiens exemplar är tillverkat 1905 och är mycket vackert. Balkarna på insidan har släppt i limningen och det har i sin tur gett sprickor i locket. Visst kanske strängspänningen har medverkat i sprickbildningen. Det ser man ibland på gamla gitarrer som hänger på en vägg stenhårt strängade. Halsen blir böjd och locket spricker. Tänk på det och slacka av strängarna och låt dem stå istället för att hänga. Hur hittar man en reparatör? Ja här hade jag tur och fick via en avlägsen släkting namn och telefonnummer till en äldre gentleman som gärna åtog sig uppdraget. På köpet fick jag i flera timmar lyssna till denne intressante mans erfarenheter och kunskaper i de mest skilda ämnen. Han har en gedigen utbildning som slöjdlärare och har t o m studerat för Carl Malmsten. Tydligen är han mest känd för sina möbler och musikinstrument som han såväl bygger som renoverar och spelar på. Han är aktiv i psalmodikonförbundet och har även byggt egna kantelar. Båtar, konst och trädgårdsodling var andra ämnen vi hann avhandla. Jag hoppas på ett lika givande samtal när jag hämtar det renoverade instrumentet. Sedan blev det en som vanligt välbesökt och intressant berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla och det var en något trött yngling som vacklade in i Nordtorps trygga hamn vid 22-tiden. Kanske det är OK att förorena luften lite när man höjer sin egen livskvalité?

Är det någon som har lagt märke till att det vi gör här inte fungerar?

När jag tittar i mina lådor, hyllor och andra möjliga eller omöjliga gömmor måste jag erkänna att jag är en riktig hamster. Men inget ont som inte har något gott med sig. I dag hittade jag en bok som heter ”Den nya varsamheten” och är skriven av Sture Stiernlöf som var utrikesredaktör på tidningen Arbetet i Malmö. Den är tryckt 1976 och jag minns att vi använde den som diskussionsunderlag likväl som en praktisk handbok i en tid när miljömedvetandet väcktes till liv hos allt fler. Det var en utmärkt bok då och det är en utmärkt bok i dag. Men vad har vi enskilda människor och våra folkvalda politiker gjort under de 33 år som gått? Svaret är väl att vi gjort en hel del men långtifrån tillräckligt och att problemen i framtiden är mycket större än vad vi förstod då. Förgiftningen och utplundringen av jorden är problem som man inte får skjuta över till kommande generationer att lösa utan det krävs världsomspännande gemensamma åtgärder snabbt, helst redan i går. Faktum är att under tiden vi spiller energi på att kriga om vilken religion som står Gud närmast, vilket politiskt system som ger störst valfrihet eller vilka allianser som snabbast kan ödsla bort våra gemensamma ekonomiska tillgångar då rinner förutsättningarna för liv och välstånd bort i en allt stridare ström.

Suddiga fotot identifierat.

Det suddiga fotot på bloggen den 18 september var taget från tredje våningen på Kämpegatan 26 i Uddevalla. De två närmaste husen ligger i korsningen Samnerödsvägen-Kämpegatan och i bakgrunden är det mycket riktigt Herrestadsgatan som syns. Där var det verkligen såväl uppförs- som nerförsbacke av högsta(!)rang. Ett minne är när Tureborg brann, då satt vi nästan på första parkett även om sikten hade varit bättre utan dimman som låg tät på kvällen den 26 november 1950.

Ny bildgåta.

Var kan denna något suddiga bild från tidigt 50-tal vara tagen?

Svar på bildgåta.

Visst stod sopbilen i korsningen mellan Erik Dahlbergsgatan och Svalgatan.
Att det var Port Arthur och Seinknechts affär som syntes i bildens nederkant undgick inte varken Rolf eller Gunnar GRATTIS!

Andra höskörden bärgad.

Sommaren är klar. I dag strängades det sista höet för att under eftermiddagen plastas (läggas in) i stora rullar. Undrar om hästarna känner någon skillnad på hö och inlagt hö? Det är i alla fall skönt att åkrarna hålls igång så vi slipper sly och elände som kan göra den finaste åker till en djungel på några år. Under tiden gick vi en liten svamprunda och dessutom runt hela elljusspåret. Kan ni förstå hur skönt det var att kunna gå omkring utan att bli andfådd eller få mjölksyra i musklerna? Det är bara att hoppas att flimret håller sig bort i fortsättningen.

Jag har ju tidigare berättat om hur Mumien och jag har använt våra pekare i olika sammanhang. Från början trodde vi att man enbart kunde leta vatten och currylinjer, men det har utvecklats. I går kväll fick vi besök av Bengt-Olof Palmqvist som hjälpte oss att ytterligare komma vidare med att kunna finna gamla föremål, metaller och t o m hitta ingången till gamla hus där inte ens grunden syns i dag. Gissa om det är intressant.

Måsen har flyttat till Lusharpan.

När Mumien träffade en bohusläning med båt blev släktingarna oroade. Inte över den trevlige unge mannen utan över det faktum att han inte hade några flytvästar i båten. Det hade man inte på den tiden men julafton 1966 klappade tomten på med en orange flytväst vid namn Måsen. Den har sedan följt henne genom åren i både egna och andras båtar. Även efter modernisering av flytvästar och annat på 90-talet fick den följa med och hänga i garderoben som reserv. I går insåg vi att den tar plats och förpassade den till Lusharpan (Miljöstation). Det var ett stort steg och för att bevara lite av nostalgin sparade vi den lilla blå visselpipan som var fäst i en av fastsättningsanordningarna. Det skall smidas medan järnet är varmt tänkte jag sedan och eldade upp tolv par skidor som stod och samlade damm på logen. Det är ju så vist ordnat att de finns inga pjäxor som passar till skidor från antiken. Även Elsas gamla ekskåp offrades i elden. Det har sparats för det var så vackert men senast det användes var takhöjden för låg så det hade sågats av. När jag fick ut det ur ladugården kunde jag också konstatera att sidorna var illa hanterade. Jag tror inte ens en Knut Knutsson hade något emot att det blev lågornas rov.

Ett jubileum smög sig obemärkt förbi.

I går skrev jag mitt femhundrade inlägg och ger mig själv lite credit för det. Det hade väl ingen kunnat tro när jag började teckna ner små minnen och dagshändelser 17 december 2007.

Inlägg 501 blir en tribut till Gösta Krantz, en vardagshjälte i det tysta. När vi flyttade till Uddevalla blev vi lovade en lägenhet på Walkerskroken av en bekant som var vicevärd och fastighetsskötare. Nu blev det inte så då de var tvungna att ge den till någon annan som var "fint folk". Det blev till att bo hos mormor på Svalgatan 5 innan en av Göstas kusiner, Carl Ek, förbarmade sig över oss och hyrde ut en vindsvåning på Kämpegatan 26. Huset inrymde förutom Calles familj även Hennings bageri, en massa getingar och ytterligare två hyresgäster. Nära var det till Samnerödsfältet, Halleberget och Stora Berget och många lekkamrater. Ett eldorado för den lille blyge sonen. Om det var för att Gösta körde sopbil som han inte räknades in i kategorin fint folk vet jag inte men att han visade ett stort mått av civilkurage när han försökte att fackligt organisera de på den tiden privatanställda sopgubbarna det vet jag. Det slutade med att han fick sparken och kanske var det tur för därefter arbetade han åt Banmästaren vid SJ i Uddevalla fram till pensionen.

Varför inte lite frågesport? Var står sopbilen parkerad?

Bestyr i helg och söcken.

Här slänger man sig mellan lianerna. Den ena helgen är det "jorden vi ärvde"sedan blir det "jordens mat". Den senare var en ekologisk marknad som avlöpte på Gunnebo slott och trädgårdar i Mölndal. Här bjöds det på provsmakning, försäljning, trädgårdsvisningar och inspirerande föreläsningar - allt med ekologiskt tänkande och smaklökarna i första rummet. Jag undrar hur närodlad middagslaxen var? Den var misstänkt lik en Stillahavslax. Död var den också så jag kunde inte fråga. Hur som helst en underbar park har de och vi kunde trötta ut mig ordentligt på stigar, gräsmattor och backar. Då var det skönt att sjunka ner i i en ryggvänlig fåtölj hos sonen d y i Haga. Inspektion av deras nya vitvaror i köket följde och vi blev riktigt imponerade. Kamera hade vi inte med oss men med hjälp av Tobias telefon kunde vi fånga både fontän och pizza. Pizzan hann vi inte avnjuta då vi skulle till Mölndal och leverera tavlor från utställningen innan den gamle skulle hem och medicineras. En trevlig dag blev det i alla fall om än tröttsam. Att vara trött kan ge ursäkt till att inte laga mat så vi intog söndagsmiddagen på Ellagården borta i Viared. En gammal bondgård som blivit kvar när industrierna gjort sitt intåg på Boråsområdets bästa jordbruksmark. För den som inte upplevt deras kulinariska höjdpunkter rekommenderar jag gärna söndagsbuffén och konstaterar att bästa jorden bytts ut mot bästa maten. Det enda felet med denna ligger i ens egen karaktär. Det är svårt att äta lagom. I dag har jag varit och tagit blodprover på lasarettslabbet. Det är bland det värsta jag vet. I bland undrar jag om man inte skulle stanna hemma och dö en naturlig död i lugn och ro hellre än att bli sönderstucken i både lemmar och psyke. Väl hemkommen får jag besked om att elföreningen kommer med sprängsten i morgon. Den skall jag använda för att utvidga vändplanen för att slippa ligga i ständig fejd med soptunnetömmarmannen. Han har nämligen svårt att vända på en femöring.

Bilder från utställningen.

Här kommer om än något sena de utlovade bilderna. Jag har även fått med några av besökarna men stundtals var trycket hårt och jag hann inte med att både köra bussen och klippa biljetterna. Ni som ville varit med på bild får jag försöka hitta någon annan. Så hav tålamod.
http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/EvaKarinsUtstallning#5379776204993970098
För de som inte besökte utställningen vill jag ge Eva-Karins förklaring till varför Tema eftertanke kom till.
De tre tavlorna Tema ”Eftertanke” (Isberg/ Röda havet/ Jorden) fanns under lång tid i mitt medvetande och krävde att få komma fram. Jag hade en önskan om att även kunna måla texten på engelska och arabiska som några exempel på all jordens språk eftersom budskapet rör oss alla men det får anstå tills vidare.

Efter att ha läst De nya uppenbarelserna av Neale Donald Walsch där han säger: Vänta ett tag. Är det någon här som har lagt märke till att det vi gör här inte fungerar? fick jag ”kött på benen” och hjälp att försöka återge det som jag känt inom mig så länge och mina frågor är alltså:

Leder världens nuvarande religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska vägar till det bästa för oss som bor på den här planeten?

Om alla på alla sätt och i alla sammanhang hävdar att just de förfogar över den enda sanningen, vem har då rätt?

Finns det någon alternativ väg att gå?

Om vi alla är sammankopplade med universum och med alla andra så finns väl möjligheterna?

Vi kan dessutom konstatera: Sedd från ovan har jorden egentligen inga gränser men det framgår klart vilka länder som har tagit den största delen av energiresurserna. Kan vi ha en annan fördelning?
Förresten, Ärver vi jorden av våra föräldrar eller lånar vi den av våra barn.

Tack från Mumien...

Ett varmt och stort tack till alla som besökte min utställning, att så många skulle komma hade jag inte vågat hoppas på. Jag fick både blommor och berömmande ord. Det stärkte självförtroendet ska jag säga! En del av tavlorna har nu fått nya ägare och jag hoppas att de kommer att vara till glädje framöver. Tack även till maken utan vars hjälp den här vernissagen aldrig hade blivit av! Ibland passar uttrycket "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge".

En dålig människa.

I mitt förra inlägg lovade jag lägga ut bilder av tavlorna. Det dröjer. Orsaken är den magvärk som jag haft sedan i fredags och som accelererade på måndagen och dessutom orsakade ett nytt hjärtflimmer. Jag blev inlagd på Borås lasarett och diagnosen blev divertikulit (inflammation i tarmficka). Det medförde en ny elkonvertering av hjärtat och antibiotika för magen så nu är jag hemma igen och känner mig riktigt bra. Jag redigerar bilder i morgon men prioriterar solbrännan då det prognostiseras vackert väder t o m i Boråsområdet. Som en parentes kan nämnas att britsarna på akuten fått en ny stoppning så inte var lika hårda som vid tidigare besök. Kan det vara så att vi bloggare har haft en, om än liten, påverkan på detta framåtskridande.

Succé för Eva-Karin.

Tack alla besökare av vernissagen och alla som inte kunde komma men hejade på med glada tillrop. Det är nog inte särskilt ofta som en premiärutställare i nedre pensionsåldern har fått så mycket beröm för sin mångsidighet. Som galleritillverkare och konstverksuppspikarhjälp tar jag åt mig en del av äran. Men visst var det roligt att så många bekanta såväl som helt okända dök upp och var nöjda med utställningen. Vad jag inte var nöjd med var att varken jag eller Mumien hann ägna besökarna tillräcklig uppmärksamhet. Än en gång fick man stå där med struten och upptäcka att om man skall träffa alla för en middag är de närmaste åren intecknade. Men känn ändå att vi tycker om er. Som "mitgleider" gjorde jag en helt ovetenskaplig undersökning vilken visade att merparten av de sextiotal besökarna ansåg att de bästa tavlorna , utan inbördes rangordning, var "Höst vid ån", "Rödbeta", "Tema eftertanke", "Islandsberg Bohuslän", "Trogna vänner", "Fåren på berget", "Going Kronos", "Mellan Sorrento och Capri", "Vattendroppar på blad".

Vi fick dessutom beröm för dekoren runt utställningen så med ett sådant flyt kom det inte som någon överaskning att Maharajah vann travderbyt till det glada oddset 2,08. Att V-65 sprack står vi ut med då insatsen på vinnarspelet var ovanligt stor. Att vi är en liten andelsägare gör inget, vi hyllar ändå tränare Hultman som även tränar tvåan i loppet Marshland.. Jag återkommer med bilder från utställningen.

Det mesta på plats.

Jag är inte mig själv. Stressar runt och kan inte tänka på annat än utställningen. Har jag missat något? Kunde vi gjort på något annat sätt? Mumien är lugnare. Allt ordnar sig, du har tänkt på allt säger hon och sätter igång att koka lingonsylt och äpplekakor. Hon har säkert rätt som vanligt och jag intar en mer optimistisk attityd. Vädret blir bättre än utlovat, det kommer fler besökare än vi räknat med och de blir nöjda med det de ser.

Hoppas att de även ser skyltarna som jag sätter upp från Backabo och att Vägverket behöver några dagar på sig innan de tar ner dem. De som har GPS och blir anvisade en helt annan väg än den vi beskrivit, troligtvis beroende på någon religiös programmerare som ansett att vi skall hålla oss på den smala vägen. De kommer också rätt. Men ibland är verklighetens väg bättre än teknikens. Klicka gärna på kartbilden så syns den.