Vi har inte haft båt på flera år men ändå lyckades vi ta oss till Vinga i dag. Det var ju enkelt. Bara att borda M/s Walona vid Stenpiren i centrala Göteborg och njuta en och en halv timme i
en vacker skärgård. Trots att Vinga är en välkänd plats och en av de yttersta utposterna i Västgöta-arkipelagen var det ändå ett premiärbesök för de två Nordtorpsborna.
Vi har ju nämligen ägnat större delen av vårt seglarliv åt Bohuslän och då kommer man sällan längre söderut än Marstrand och ännu mer sällan till Västergötland. Efter båtturen vidtog en guidad tur till Taubemuséet, fyren och båken och vi lärde oss massor som ni kära läsare säkert redan vet. Men några upprepningar skadar väl aldrig. "
Hvinge hör Danmark til" är inhugget på en bergplatå mitt på ön. Men det uttalandet gäller inte efter 1200-talet då det tillhört Västergötland och spelat en stor roll för Sverige och sjöfarten till Göteborg. 1606 uppfördes på Karl IX:s befallning en båk som 1841 följdes av den första fyren. Ända fram till 1996 var Vinga en bemannad lotsstation. Dagens fyr som inte blev så himla långlivad invigdes 1890 med Carl Gunnar Taube (Everts far) som fyrmästare. Den ersattes med ett fyrskepp 1929, vilket även det mötte sitt öde när kassunfyren Trubaduren invigdes 1966. Men fyren står ju kvar och en vadskadad men enveten Nordtorpare, med beledsagande Mumie, som samlar på fyrar kunde ju inte motstå utmaningen att klättra upp för de 100 trappstegen och sedan gå upp för ytterligare två stegar innan belöningen med en himmelsk utsikt utbetalades. Här uppe såg man från Tistlarna till Carlstens fästning i Marstrand även om det blev lite mjölkigt i teleobjektivet i det något fuktiga, men soliga, vädret. Glöm inte heller de fantastiska fyrverket som byggdes 1890 i Paris och som fortfarande fungerar. En kul utvikning är ju att ön har ansetts vara bildad av Bohuslänsk granit men består i själva verket av Västgötsk porfyrit. När såväl floran som faunan är oerhört växlande och artrik gör det ett besök på Vinga till ett minne för lång tid. En annan upplevelse som inte kan undanhållas läsarna är att när vi bordade Walona för hemfärd hade några, troligen, mindre erfarna seglare med fulla segel lagt till invid Walona och knutit fast sina tampar, både fram och bak, i Walonas förtöjningstross. En person påpekade att "ni kan ju inte ligga så och inte med seglen uppe". "Det är ingen fara sa", skepparen."Vi skall bara gå upp och ta en kopp kaffe". Medan han öste båten gick besättningen och fikade och med Walonas erfarna besättning som hjälp blev båten någorlunda förtöjd och vi kom iväg mot Göteborg. Tro mig eller ej men efter en underbar dag började det regna så fort vi steg iland vid Stenpiren.
