Skogstankar.

Strålande väder idag. När vi tog en långpromenad med Spike

passerade vi områden där Gudrun, Per och Lae härjat. Faktum är att 1990 kalhögg jag, på lediga stunder, ett litet område utanför Ingriatorpet. Det blev ett antal kubikmeter till såväl massaved som Jabokubb. Året efter vid påsktid planterade Birgitta och Kent, Mumien och jag 200 plantor. Så här ser de ut idag! 24 år senare.

Vid Ingria



Vid själva torpet schaktade man bort matjorden i början av sextiotalet för att använda till gräsmatta på Sjömarkens nya fotbollsplan. Där har granarna självsått sig och det behövs nog gallras lite.

Gallringsbehov

Efter Gudruns härjningar var det inte mycket annat att göra än att ta ner de få träd som stod kvar och sedan plantera nytt. Och faktiskt växer även de plantorna så att det knakar. Men även där behövs det snart röjas runt om där björksly växer minst lika fort. Än så länge är det bra som älgskydd men om några år är det, Röjsåg fram. Vem skall såga? Jag orkar nog inte.

Plantering

Nu är det bara en dryg kilometer kvar till hemmets härd.


Snart hemma







Sista resten av elljusspåret? Eller har Spike legat på sidan?





Stormvarning.

Jag läser i Tidens kalender från 1984 att i dag för 25 år sedan drog en våldsam snöstorm in över södra Sverige. I byarna uppmättes 40 m/sekund. Samtidigt uppmättes det högsta vattenståndet i Östersjön sedan 1886. Det var 119 cm över medelnivån. Vi får se om dessa siffror håller när den av SMHI utlovade stormen når in över Västsverige fram i kväll. Den har inte fått något namn än då man ännu inte är säker på om den utvecklas till orkanstyrka.

Namnen Gudrun och Per som vi har i ganska färskt minne kommer inte från SMHI, utan dess norska motsvarighet, Meteorologisk institutt. De ger namn åt varje extrem väderyttring efter en särskild ordning som går efter alfabetet. Den senaste hette Rita, så om det blir något namn kommer det alltså att börja på S.

Här i Nordtorp hade vi precis gjort en sistagallring när Gudrun tog ner hälften av det som var kvar. När allt var utkört konstaterade vi att det var lika bra att ta resten också och plantera nytt. Det var tur det, för när slutavverkningen var klar och virket utkört kom Per. Eftersom träden var borta kunde ju inga blåsa ner.