En härlig lördagseftermiddag.

Sven-Bertil Taube gästade idag Borås för att förgylla Borås Salongsorkesters
30-års jubileum. Eftermiddagen var helt ägnad åt Evert Taubes visor och melodier. Förutom Sven-Bertil deltog även kören notknäckarna. Jag måste erkänna att jag blev imponerad. Kören och Salongsorkestern inledde på ett sätt som gjorde mig hänförd.

När sedan S-B kom in blev man ännu mer imponerad. Hur kan man så långt upp i åren behålla en så fantastisk röst. På ett sätt tycker jag han är bättre idag än han var som ung. Dessutom satt jag där och blev så nostalgisk så att jag nästan blev tårögder. Här framfördes ju alla de låtar vi kunde på sextiotalet och dessutom på det sätt som jag anser vara det rätta. Dessutom lärde jag mig melodin till en text jag har men aldrig har hört. Den melodin var svår så det kanske är orsaken till att den inte hörts.

Ny utmärkelse till Nordtorp.

Statykriget är en trevlig fototävling som pågått under en längre tid. Tävlingen administreras och sköts på ett utmärkt sätt av den enväldige domaren Solnasnackaren.
Tävlingen har varit indelad i två klasser. Fulast och vackrast. När stridsröken hade lagt sig kompletterades med ytterligare en klass, bästa kollektion. En utmärkt idé när det visade sig att kanonfotografen tillika bloggerskan Fritt ur hjärtat hade tagit en svit bilder av grannstaden Ulricehamns statyer. Att det fanns så många statyer där kunde väl inte någon tro när Borås envisas med att kalla sig Statystaden. Hur som helst så håller jag min vinst i vackraste klassen högt. Den står i samma klass som Medaljen för Nit och Redlighet i Rikets tjänst (NOR)  sjätte storleken vilken jag erhöll redan 1994.
Det var en himla tur att det inte förekom något julgranskrig i år för då hade det med garanti inte blivit något skönhetspris. Nu hoppas jag på en ny kul tävling att engagera sig i.

Evert Taube utanför Den Gyldene Freden i Stockholm.

Det var nära jag inte hade hittat statyn då byggnadsarbeten pågick och den stackarn var nästan ihopbygd med byggnadsarbetarnas toaletter.

Semester i lång gästgivaregård.

Båten skuggar ön.

Ryska kyrkan

Ringmurstorn

Stövelmakaren

Som alla förstår har vi varit i Tallinn och skaffat oss lite större historisk bildning än den vi hade tidigare. Liksom för två år sedan åkte vi med Postveteranerna vilket var mycket trevligt. Många trevliga kontakter och många skratt. Det enda som är tråkigt är ju själva bussresan mellan Borås och Stockholm dit jag har veckopendlat med bil i alltför många år. Nåväl, vi lämnade ett soligt Borås och kom i god tid till ett kallt och blåsigt Stockholm. Vi hann med en rundtur i Gamla stan vilken även inrymde en hälsning på Evert Taube och fika på ett café innan det bar iväg till Värtahamnen och M/s Victoria. Så fort båten lade ut kom solen och det blev en underbar färd genom Stockholms skärgård som aldrig verkade ta slut. Det visade sig då att vi först skulle anlöpa Mariehamn på Åland för att rederiet Tallink kunde få legitimera sin Tax Freeförsäljning ombord. Många fina bilder blev det under kvällen och Mumien lyckades fånga båtens skugga mot en ö strax före solnedgången. Vem som vann på rouletten förbjuder min blygsamhet mig att berätta men ni kan väl gissa.

Här avnjöts medeltidsmiddagen

Deltagare i kulturfestivalen

Vy över Tallinn

Direkt från båten åkte vi till Hotellet för incheckning för att sedan under tre timmar vandra runt i Tallinns gamla stadsdelar med svensktalande guide. Mycket intressant och lärorikt. Beskrivningen av inrikespolitiken stämde dock inte riktigt överens med rapporteringen i SVT. Kvällen avslutades med en medeltidsmiddag på en gammal krog. Betydligt bättre än motsvarande upplevelse i London där vi fick lämna så gott som all mat till de fattiga. Men här var vi både mätta och upprymda vid tillställningens slut. Vackert väder bestods vi med hela dagen även om inte värmen var överdriven.

Vy över Tallinn

Ilon Viklandsmuséet

Borgen i Haapsalu

Onsdagen inleddes med skurar under vår färd mot en annan gammal stad Haapsalu där vi gick bland gamla hus och vandrade på en underbar strandpromenad utefter Finska viken. Dessutom hann vi med både Ilon Viklandsmuséet och ett hantverkshus. I det senare fanns ett sjalmuseum, mattutställning och olika konstutställningar. Regnet upphörde och vi vandrade runt i borgen, vilken precis som Torpa stenhus härhemma har en jungfru inmurad i ett torn. I Haapsalu spökar hon som "Vita damen" men vi märkte inget av några spökerier. Tillbaka till Tallinn där det skulle köpas brända och destillerade drycker för ungefär samma pris som på båten. Fördelen var att allt kunde lastas direkt i bussen och inte behövde dras runt i de oändliga korridorerna vid landstigningen. Efter en god buffet blev det samma ritualer på utresan. Även nu var vädret vackert och roulettkulan rullade rätt väg. Sömnen inann sig snart och efter det obligatoriska Mariehamnsbesöket, som jag inte märkte av, var det en ny vacker upplevelse att segla genom Stockholms skärgård. Efter tilläggning och två fikaraster var vi snart hemma igen. Vi var naturligtvis tvungna att hämta Gandi och Yambo på Stockabäcks kattpensionat så det blev några mil extra innan man kom tillbaka till hemmanet igen.

Stockholms skärgård

Nordtorpare siktade vid Vinga.

Vi har inte haft båt på flera år men ändå lyckades vi ta oss till Vinga i dag. Det var ju enkelt. Bara att borda M/s Walona vid Stenpiren i centrala Göteborg och njuta en och en halv timme i en vacker skärgård. Trots att Vinga är en välkänd plats och en av de yttersta utposterna i Västgöta-arkipelagen var det ändå ett premiärbesök för de två Nordtorpsborna.

Vi har ju nämligen ägnat större delen av vårt seglarliv åt Bohuslän och då kommer man sällan längre söderut än Marstrand och ännu mer sällan till Västergötland. Efter båtturen vidtog en guidad tur till Taubemuséet, fyren och båken och vi lärde oss massor som ni kära läsare säkert redan vet. Men några upprepningar skadar väl aldrig. "Hvinge hör Danmark til" är inhugget på en bergplatå mitt på ön. Men det uttalandet gäller inte efter 1200-talet då det tillhört Västergötland och spelat en stor roll för Sverige och sjöfarten till Göteborg. 1606 uppfördes på Karl IX:s befallning en båk som 1841 följdes av den första fyren. Ända fram till 1996 var Vinga en bemannad lotsstation. Dagens fyr som inte blev så himla långlivad invigdes 1890 med Carl Gunnar Taube (Everts far) som fyrmästare. Den ersattes med ett fyrskepp 1929, vilket även det mötte sitt öde när kassunfyren Trubaduren invigdes 1966. Men fyren står ju kvar och en vadskadad men enveten Nordtorpare, med beledsagande Mumie, som samlar på fyrar kunde ju inte motstå utmaningen att klättra upp för de 100 trappstegen och sedan gå upp för ytterligare två stegar innan belöningen med en himmelsk utsikt utbetalades. Här uppe såg man från Tistlarna till Carlstens fästning i Marstrand även om det blev lite mjölkigt i teleobjektivet i det något fuktiga, men soliga, vädret. Glöm inte heller de fantastiska fyrverket som byggdes 1890 i Paris och som fortfarande fungerar. En kul utvikning är ju att ön har ansetts vara bildad av Bohuslänsk granit men består i själva verket av Västgötsk porfyrit. När såväl floran som faunan är oerhört växlande och artrik gör det ett besök på Vinga till ett minne för lång tid. En annan upplevelse som inte kan undanhållas läsarna är att när vi bordade Walona för hemfärd hade några, troligen, mindre erfarna seglare med fulla segel lagt till invid Walona och knutit fast sina tampar, både fram och bak, i Walonas förtöjningstross. En person påpekade att "ni kan ju inte ligga så och inte med seglen uppe". "Det är ingen fara sa", skepparen."Vi skall bara gå upp och ta en kopp kaffe". Medan han öste båten gick besättningen och fikade och med Walonas erfarna besättning som hjälp blev båten någorlunda förtöjd och vi kom iväg mot Göteborg. Tro mig eller ej men efter en underbar dag började det regna så fort vi steg iland vid Stenpiren.

Vals i Valparaiso.

När vi var och lyssnade på Glenn Wish för några veckor sedan fick vi ett underbart gott vin. I vetskap om att jag inte skulle komma ihåg namnet till dess jag kom hem pillade jag loss en reklamtag som hängde om flaskhalsen för att kunna höra mig för på monopolet om den finns över disk. Jag har glömt det också men idag hittade jag den lilla lappen och tog mig för att läsa igenom den. Då fick jag se att den marknadförs av Viña Tarapaca. Och var har man hört att ormarna börjar skallra, om inte i Tarapaca. Så ett gott vin skall njutas med bra musik och då tar jag väl Vals i Valparaiso av Evert Taube med ett annat gott Chilenskt vin, Cassilero del Diablo. Det kan njutas så väl rött som vitt. Sedan får vi se om Natura+ från Tarapaca går att få tag i före pensionsdatumet.