Jukgranen lös. Våren på väg!

Idag

Julgranen har äntligen lossnat från snö/ismassorna mellan lagår´n och vedhögen! Smältningen påskyndades säkert av det faktum att vi kastade in sex kubikmeter ved i vedboden. Det gav solen fritt spelrum och nu väntar vi bara på att pallarna lossnar ur tjälens grepp så jag kan städa bort dem också. Här är så djup tjäle så att jag inte vet hur jag skall få upp Nordtorpsskylten till kalaset i morgon.

27/3

3/4
 

I Vedens härad.

Under Mars månad har det eldats mer än någonsin. Det är skönt så länge vedtransportörskan orkar med!

Vilken vecka.

Kors vad mycket vi hunnit med. Besök i Väjern, eller som Pelle alltid sa Världens ände. Besiktning av Berths utställning CHAOS i ett skyddsrum på gamla Uddevallavarvets område. Berth är precis som Mumien, alltid nya projekt på gång, och det är det som ger oss lite tröttare karaktärer stöd i livet. Lite stöd kan man ju vara själv när man genomför källardörrsprojektet (nu är det bara själva påhängandet kvar!), vedbetäckningsprojektet och den avancerade gräsklippningen som inte Petra klarar. Men det värsta för min stackars kropp är att sitta på den gamla åkgräsklipparen, Ojojoj kan ingen stjäla den? Nog var det lugnare förr när Lasse drog hölass och kyrkskjuts?

Lasse

Krattat och klart eller vad är en Skônke?

Gårdsplanen blev större

Vednärbild

 Så var då äntligen alla spår av askhamlingen bortröjda. Det känns i kroppen på oss båda två att vi har passerat 50+och borde hålla oss till kortare promenader i omgivningen istället för att såga ved. Men klart blev de och det är kul att se lagår´n från köksfönstret igen. Jag tror det har stått pallar lastade med olika saker hela tiden vi bott här. Nästa vecka är det två år sedan inflyttningen. För den oinvigde kan meddelas att vi bodde 35 år i ett hus som skyms av lagår´n. Men att Mumien har bott här i 350 år innan hon flyttade med mig till Borås 1971. I går lovades dåligt väder på TV:n och tro mig eller ej, det är ännu sämre. Om det inte snart kommer sol och värme blir ju inte höet slaget och utan slagna ytor fryser Midsommarstången och även stångklädare och dansare inne. Traditionen med Midsommarstång har vi haft sedan 1973 med uppehåll några år. Nu är vi inne på tredje året efter timouten. Den som vet vad en Skônke är berättar det för oss andra under kommentarer.

Även den färdiga resen vill ha tork.

Vedens Härad igen.

Den ena högen har ökat i omfång när den andra har minskat.

Arbetslinjen gäller!

När man drabbats av askskottssjukan då finns det inget annat val än arbetslinjen. Som jag berättat tidigare försökte vi för några år sedan att med hjälp av arborister ta bort alla döda grenar och glesa ur träden. Då det inte hjälpte fick vi ta fram ett grövre artelleri och ändå löpa risken  att de dör ändå. Men nu har vi ju försökt i alla fall. Det är ju bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Mycket arbete blev det med att hamla kvista, kapa, dra ihop riset, kratta, köra fram ved, lägga i högar och så fort vårbruket är klart så skall det klyvas, sågas och läggas i nya högar för att orka. Sedan skall det in i vedboden för att så småningom hamna i brasan. Då får vi hoppas det är riktigt torrt så det inte ryker i skorstenen och grannarna säger "vad är det för sur ved de har nu, usch vad det ryker".

Innan hamlingen.

Under hamlingen

Under uppröjningen

Under uppröjningen

Under uppröjningen



Så mycket ved blev det

Nu skall det klyvas och sågas

Den g(l)ömda kilen.

Vid mitt senaste besök på akuten pockade en souvernirtavla på uppmärksamhet. En av mina allra bästa vänner, som förresten likt Kungen har en kurva uppkallad efter sig, slet med veden (som sig bör när vi bor i Vedens Härad) och klöv vresiga stubbar med slägga och kil. Det slutade med att en bit av kilen lossnade och trängde in under huden varvid blodvite uppstod. Besök på Vårdcentralen följde och benet tråcklades ihop utan större problem (kanske hade sömmerskan jobbat på Algots före medicinkarriären). När allt var klart kommer läkaren på att det kanske borde röntgas så att inga metallföremål var kvar i benet. In till lasarettet och röntgen visade mycket riktigt att metallflisan satt kvar. Den stiliga sömmen som gjorts i Sandared fick nu klippas upp och till ackompanjemang av här otryckbara ord från den nu ganska luttrade klyvaren plockades en vacker järnbit ut ur den nu ganska ömmande vaden. Men tack vare det kunde jag läsa om bravaden och se flisan på souvernirtavlan och han kan resa till Australien utan att fastna i säkerhetskontrollen.