Den g(l)ömda kilen.

Vid mitt senaste besök på akuten pockade en souvernirtavla på uppmärksamhet. En av mina allra bästa vänner, som förresten likt Kungen har en kurva uppkallad efter sig, slet med veden (som sig bör när vi bor i Vedens Härad) och klöv vresiga stubbar med slägga och kil. Det slutade med att en bit av kilen lossnade och trängde in under huden varvid blodvite uppstod. Besök på Vårdcentralen följde och benet tråcklades ihop utan större problem (kanske hade sömmerskan jobbat på Algots före medicinkarriären). När allt var klart kommer läkaren på att det kanske borde röntgas så att inga metallföremål var kvar i benet. In till lasarettet och röntgen visade mycket riktigt att metallflisan satt kvar. Den stiliga sömmen som gjorts i Sandared fick nu klippas upp och till ackompanjemang av här otryckbara ord från den nu ganska luttrade klyvaren plockades en vacker järnbit ut ur den nu ganska ömmande vaden. Men tack vare det kunde jag läsa om bravaden och se flisan på souvernirtavlan och han kan resa till Australien utan att fastna i säkerhetskontrollen.

Ofrivilligt blogguppehåll eller vissa straffar Gud direkt.

I förra veckan när vi fick trevligt besök av Uddevallabloggaren Gunnar Klasson med fru skröt jag om hur duktig jag har blivit på att sluta med ansträngningar så fort kroppen säger till. Det hade jag glömt dagen därpå och skulle vara färdig med allt innan Matilda med familj anlände. Det slutade med dusch och ont i magen. Fredag, när jag lagade middag blev jag helt plötsligt yr och efter ätandet konstaterades hög feber. Under täcket för att vara fit for fight på lördag då vi skulle vara barnvakter för Matilda under tiden föräldrarna var på Ullevi och lyssnade på Iron Maiden. Eller Iran Mölndal som Ronny Jönsson sade. Mumien drog hela lasset med gott resultat medan jag mest låg i sängen. Söndag morgon bar det av till akuten och jag blev inlagd med diagnosen Divertikulit. Hög kvalitet på insatserna och nu är jag tillbaka och hoppas kunna skriva om något trevligare i morgon.