Visst är man previligerad.

Trots krämpor både här och där måste man väl säga att Mumien och jag glider fram på en räkmacka med ett glas Alsacevin för det mesta. Årsmöte med Televeteranerna i Lundsbrunn i torsdags, barnkalas på söndag, RLF-möte tisdag, Årsmöte i Uddevalla Hembygdsförening med efterföljande berättarafton i går. I Lundsbrunn fick vi äta en superb lunch prata med ett antal gamla kollegor och lyssna på ett varierat musikprogram med Conny & Co.

Från ett tidigare årsmöte

RLF hade i vanlig ordning fått fram ett intressant tema och en rutinerad föredragshållare. Temat var vägar så bäva nu vägföreningsstyrelsen inför nästa veckas årsmöte. Stärkta av föreläsningen kommer vi att ha några frågor att ställa. Men det går säkert bra. Birger brukar ha svar på det mesta. Söndagen hos Ida bjöd på tårtor, kakor, gott humör och trevligt folk. Utflykterna blir längre och längre. Vi var inte hemma förrän 22.45 men det var det värt! Gunnars Berättaraftnar håller hög klass och alltid lika intressanta teman.

I går fick jag dessutom träffa en uppskattad Faceboksvän som jag aldrig sett i verkligheten. Jättekul! När jag nu har sträckt på mig efter skrivandet och kollat börstendensen skall Mumien och jag fortsätta med att vinterbona ett rum i lagårn så att jag kan flytta verkstaden och hon få en ateljé i den gamla. Hon hade en utställning innan jag flyttade in i verkstaden 2009. (Se bildspel under vinjetten till höger.)

Intresserade kan höra av sig så ordnar vi privatvisning.

Trängselskatt.

För att slippa rubricerade skatt vid besöket på februari månads berättarafton på Uddevalla museum körde vi vägen över Trollhättan på uppvägen. Det finns flera andra skäl till att ta denna kortare men långsammare väg och det är fiket eller restauranten i Sollebrunn. Gott kaffebröd eller god mat, med andra ord stor valfrihet. CO2utsläppet blir antagligen högre men det kan inte hjälpas. Hemvägen tog vi dock över storstaden och då fick vi se en orsak till trängselskatten som jag inte tänkt på tidigare. Jag har ju trott att skatten var till för att jäklas med de stackare som bor i innerstaden eller för utsocknes som har något att uträtta inom tullarna. Som tur var för oss var det de norrgående filerna som man hade minskat från tre till en strax före tunneln. Att det blev kaos och ett stort extra koldioxidutsläpp behöver man inte vara akademiker för att räkna ut men det gav ett ansikte åt trängselskatten och en kö norrut på ett par kilometer. Tilläggas kan att berättaraftonen som vanligt var trevlig och fullsatt.

Bilden hittade jag på nätet.

Intensiv vecka.

Här har varit kallt snöigt och jag har varit allmänt dålig. Så plötsligt blir det varmare och kraven och motivationen ökar. Måndagens bilbesiktning av Forden kunde vi klarat oss bra utan men Uddevallaresan i onsdags var desto trevligare. Vad är trevligare än att sitta och prata med goda vänner om allt mellan himmel och jord och sedan avrunda med Berättarafton på Muséet. Torsdagen fortsatte med trevligheter tillsammans med gamla televerkare i PRO:s lokaler inne i Borås. Nu sitter jag här och känner att jag måste ut och plocka spik som snickarna spritt över stora arealer efter lagårdstakshaveriet. En himla massa pinnar från vårdträden pockar ocksåp på uppmärksamhet. Så inte hinner jag med så många böner. Men till skillnad från Willies text så är jag pigg som sjutton idag.

Ingen har det så bra som jag.

Ibland fastnar det en melodi eller en textrad i huvudet som återkommer vad jag än tänker på. Idag är det Finn Zetterholms lilla dikt. "Ingen har det så bra som jag, ingen förutom, så vitt jag vet, min bror som ligger i sprit uppå riksmusét"som tjatar om och om. Då kommer jag plötsligt underfund med vilken kvalificerad gnällspik jag har blivit. Det är för kallt, för mycket snö, ont här och ont där. Och inte har jag något att skriva om. Och det är klart att visst får jag klaga på det, men jag får ju inte glömma bort att ingen har det så bra som jag! Under de senaste dagarna som jag varit tyst har jag varit i Ödsmål, Ljungskile, Uddevalla, Göteborg och Borås. Jag har träffat flera gamla kompisar och varit på Berättarafton. På lördagseftermiddagen hade vi kalas och jag lyckades återigen med en kryddning utan recept. Söndagen bjöd på ett underbart väder så vi skippade springbandet och tog en timmes promenad i solskenet i stället. När vi kom hem dukade vi upp kaffe i lä av brygghuset och satt och njöt i solskenet till dess det var dags att avnjuta Maharajah i Prix de Amerique. En kanoninsats av såväl häst som kusk gav 2,2 miljoner till det fattiga stallet med 6000 delägare. Dessutom har jag förmånen att bo i Nordtorp så det är sant att det är inte många som har det så bra som jag. Tänk om vi hade bott i Cairo då kanske Mumien hade blivit stulen. Det var ju två mumier på Egyptiska muséet som blev stulna i samband med plundringsvågen som red på de seriösa demonstrationerna.

Snö+storm=Ingen Uddevallaresa

Historien upprepar sig. Förra året fick jag ställa in mitt planerade Uddevallabesök i november p g a snö och kyla. Så blir det i år också. Nu får jag bara hoppas att det blir mildare väder snart så att det kanske blir möjligt att vara med på berättarafton i januari. Det blev det inte förra året. Då missade jag tyvärr alla. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas. Berättaraftnar i den form de bedrivs av Uddevalla hembygdsförening genom Gunnar Klasson på muséet i Uddevalla är toppen. Samtidigt är det en himla bra ursäkt för att åka och hälsa på gamla kompisar när man ändå är i närheten. Jag har i alla fall gjort lite nytta idag genom att köra snöslungan för att hålla körväg in till gården. Men gångarna försvinner snart i blåsten. Då tar vi nya tag i morgon igen. Och igen och igen...... Men snön gör ju andra lyckliga. SOK 68 har redan börjat lägga skidspår på elljusslingan och åkern. Så det blir säkert skidåkarinvasion i helgen. Fantastiskt med alla ideella krafter. Fotot är från mars i år.

Gammelgården godkänt!

För ett antal år sedan gavs möjligheten att sätta namn på gårdarna i stället för de tråkiga numren. Det blev som vanligt under arbetslinjeperioden, möjligheten gick förbi medan vi var fullt sysselsatta med viktiga(!?)arbetsuppgifter. När vi försökte ändra vid ett senare tillfälle blev det avslag. Men skam den som ger sig. I går kom bekräftelsen från Stadsbyggnadskontoret i Borås att vår adress numera är: Nordtorp Gammelgården 518 90 Sandared. Vem blir först att skicka ett trevligt vykort på den nya adressen? Hoppas det inte blir som när vi flyttade hit ner. Då kom det ingen post alls och därefter påminnelser på obetalda räkningar.

I går var jag på Berättarafton i Uddevalla. Det var lika trevligt som vanligt men hemvägen blir längre och längre i mörkret.

Walk over.

Dagens begivenhet har jag sett fram emot i en hel månad. Berättarafton på Uddevalla museum brukar jag inte missa frivilligt. Det ger mig möjlighet att träffa gamla vänner under dagen och sedan avrunda med gamla bilder i sällskap med andra Uddevallabor som även de börjar kännas som gamla vänner. Nu blev det walk over på grund av vädret och väglaget både i januari och februari, så nu är det mars som gäller. Men nog har jag hållit mig sysselsatt ändå idag. Tänkte köra upp genvägen över åkern med gamla snöslungan som fungerade i söndags även om utkastningen var lite trött. Idag fungerade inte skoveln över huvud taget. Då blev jag ilsk och skruvade isär den för att kolla om det eventuellt var en rem som gått av. Inte då. Skruva ihop igen och då går den bakåt på alla växlar inklusive friläge. Var håller de hus med den nya fabrikationsfelinlämnade som skulle varit klar i måndags? Jag hinner inte tänka klart tanken innan de ringer på mobilen och säger att det blir leverans i eftermiddag. OK, in i duschen och jag hinner precis torka mig och få på lite kläder innan det ringer på dörren. Det är väl ingen som vill mig något tänkte jag men det var det. Mattläggaren ville veta hur bred bården skulle vara i tvättstugan. Telefonjakt på Mumien följde. Det är ju hon som har hand om den konstnärliga utsmyckningen. Slutet gott, allting gott men jag gick ju miste om statistrollen i Simon och ekarna när jag inte kunde åka till Uddevalla. Jag hade säkert gjort mig som patient för det har jag övat som sjutton på de senaste åtta åren.

Snöslungans förbannelse.

Snöslungan är en fantastisk uppfinning. Men om det skall fungera måste du hela tiden hålla undan ny snö. Annars blir det frusna bil-, fot- och skidspår i snön och slungan slungar(!) sig som en puckelpiståkare upp och ner i dessa. Nu har jag röjt undan gårdagens nederbörd och tro mig eller ej, när jag kom ut ur duschen så var det ett nytt fräscht snöfall på gång. Det är väl förtruppen till morgondagens klass 2-varning. Men vi skall nog klara oss. Jag har varit i Bollebygd och köpt öl och annan medicin och Mumien lovade handla mat på hemvägen från jobbet så vi klarar en veckas isolering utan vidare.
Det värsta är ju att kanske även februariberättaraftonen kan snöa in för en långväga besökare.

Jag hinner inte med.

Att vi är i ett intensivt skede med bygget märks inte minst på att datorn är igång ständigt. Mumien jämför produktbeskrivningar på alla vitvarumärken som finns och även i de enskilda fabrikanternas sortiment. Och jag som trodde alla tvättmaskiner tillverkades av Zanussi. Att vi har haft gäster två helger i sträck har dessutom degraderat datorn till TV-apparat då Mumien skall se de missade programmen när vi nu inte kan spela in längre. Som grädde på moset hade någon lagt in porrlänkar på kommentarerna i min blogg så nu har jag med benäget bistånd av Simone lagt in en ordkontroll till kommentarerna. Hoppas det inte stör er alltför mycket utan att ni fortsätter att kommentera som förut.

Nu har vi beställt lister i samma utformning som de gamla och även sådant tar tid. I dag har taken isolerats, så kommer nu fönstren denna vecka är huset tätt. Skanning och research har också hållit mig från datorn, men nu är jag igång igen. Jag har planerat att redan denna vecka skriva lite om jordbävningen i Los Angeles som vi fick uppleva på plats 1991.

Jag brukar se fram mot Gunnar Klassons berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla sista onsdagen i månaden. Då försöker jag även att besöka någon gammal kompis på dagen och njuta av bilder och berättande på kvällen. Men den här månaden fryser det inne. Dels vill jag inte utsätta mig för väglaget och kylan dels har jag blivit kallad till läkaren och nu har det även beslutats om ett extra byggmöte på onsdag eftermiddag så jag verkar få dagen att gå ändå.

Bilden som inte har något med inlägget att göra är signerad Mumien 1971 och är tagen vid Pickesjön utanför Borås.

Månadens utflykt avverkad.

När jag inledde mitt pensionärsliv var det en fantastisk känsla att själv kunna bestämma om jag ville umgås med någon och bara göra det jag ville och kunde. Nu har jag blivit mer pratsjuk igen och när jag då p g a dåligt väder blir i det närmaste instängd och inte heller orkar hjälpa till som jag borde med ombyggnaden så smyger sig depressionen på och det blir ännu tommare mellan öronen än vanligt. Men då heter ljuset i tunneln Berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla. Då passar jag på tillfället att hälsa på gamla kompisar och prata och sedan avsluta dagen med att njuta av gamla Uddevallabilder och få lyssna till ett antal människor som vet mycket mer än jag om staden. Jag har dessutom fått ett antal nya bekanta så det blir ju ännu mer prat innan mötet kommer i gång. Det enda tråkiga är att köra bil så långt.

I dag skulle jag haft besök av en miljöinspektörska som ville se vårt provhål för avloppet. Den stackarn blev sjuk och samtidigt som jag oroar mig för hennes hälsa tackar jag min lyckliga stjärna att jag slapp klafsa omkring på åkern i blåst och regn och fundera över markens genomsläpplighetsförmåga avseende infiltrationen. Bättre tider skola komma och i dag är allt mycket roligare. Jag kan då lägga energi på att planera inköp i samband med nästa veckas Ungötsleverätarresa till Helsingör. Det ni.

Uddevallresa.

Återbördad till Nordtorp sitter jag framför datorn och sorterar gårdagens intryck. Vem hade för tio år sedan trott att jag skulle offra Breeders Crown uttagningarna på Solvalla för en Berättarafton. Nu blev det så och det ångrar jag inte. Jag slapp ju dessutom se Maharajah galoppera och det hade säkert god inverkan på hjärtrytmen. Men Berättaraftonen i all ära, det var besöket hos Stig L och hans Birgitta som var dagens höjdpunkt. Det är mer än femtio år sedan vi sågs sist. Då som nu i Kapelle. Platsen på bilden trampades av mina fötter igår igen. Stigs mamma och min pappa var kusiner så vi umgicks en hel del under uppväxten. Nu hade Stig sett min blogg med Göstas 50-talsbilder och förstått att Nordtorpstankar var min blogg. Det resulterade i mail och telefonkontakter och i går träffades vi som sagt. Ni förstår att samtalsämnenena avlöste varandra och att sedan Birgitta bjöd på en god gryta förhöjde stämningen ytterligare. Vi hann precis i tid till museét för att få sittplats. Det måste ha varit nytt deltagarrekord när nu gamla idrottshjältar skulle identifieras och berättas om. Tyvärr hann jag inte runt och hälsa på alla gamla och nyfunna vänner som jag har fått genom regelbundna besök på Berättaraftnarna som jag än en gång måste berömma som en jättebra mötesform. Den här idén skulle kunna appliceras i många andra sammanhang. Såväl i vanliga föreningar som politiska dito.

Resan kändes ovanligt kort i går då jag lyssnade på Michael Nykvist självbiografiska bok. En CD åt varje håll vilket gör att jag med den jag redan lyssnat på har en CD kvar. Temat i hans bok är hur han letar efter sina riktiga föräldrar och på så sätt har vi en likadan bakgrund så det skall bli extra intressant att få lyssna på upplösningen.

Berättarafton.

Vi läste i en tidning att det skulle visas gamla bilder från Sjömarken, Sandared, Hultafors, Olsfors och Bollebygd. Det verkade kul och kostade en femtiolapp per huvud men då ingick kaffe och våffla samt en lott. Kom i tid då utrymmet är begränsat stod det också. Platsen för denna begivenhet var Vanna kvarn några kilometer från Olsfors. Vi kom rätt i första försöket och fick jättebra platser. Trevligt folk runt om och när alla hade tagit plats var vi mer än 40 personer i lokalen. Flera var bekanta sedan tidigare ja till och med televerkare hade hittat dit men trångt var det. Att dessutom en dam stod i ett hörn och stekte våfflor till alla deltagarna gjorde sitt till att höja atmosfären. Bildförevisningen leddes med ackuratess av Viareds hembygdsmuseiägare Sture Magnusson. Publiken var mycket kunnig och vid de få tillfällen Sture gick bet på bildinnhållet fanns det direkt någon som kunde fylla tomrummet med en betraktelse. Det blev även en och annan diskussion om vad som var rätt men det hör ju till. Efter Hultafors blev det våffla med kaffe och lotteridragning. Gissa vem som vann en burk honung. Jo det var allt jag det. Nu ser jag fram till nästa berättarafton i Uddevalla som jag tror är den 28 oktober.

Att leva som man lär.

Det är inte lätt. Ena dagen prata om att ta ansvar för miljön, nästa dag köra bil trettio mil. Det går inte ihop och trovärdigheten naggas i kanten. Men jag var ju ute i angeläget ärende. Först lämna Mumiens Kantele i Trollhättan för uppfräschning och sedan gå på berättarafton i Uddevalla. En kantele är ett finskt stränginstrument och Mumiens exemplar är tillverkat 1905 och är mycket vackert. Balkarna på insidan har släppt i limningen och det har i sin tur gett sprickor i locket. Visst kanske strängspänningen har medverkat i sprickbildningen. Det ser man ibland på gamla gitarrer som hänger på en vägg stenhårt strängade. Halsen blir böjd och locket spricker. Tänk på det och slacka av strängarna och låt dem stå istället för att hänga. Hur hittar man en reparatör? Ja här hade jag tur och fick via en avlägsen släkting namn och telefonnummer till en äldre gentleman som gärna åtog sig uppdraget. På köpet fick jag i flera timmar lyssna till denne intressante mans erfarenheter och kunskaper i de mest skilda ämnen. Han har en gedigen utbildning som slöjdlärare och har t o m studerat för Carl Malmsten. Tydligen är han mest känd för sina möbler och musikinstrument som han såväl bygger som renoverar och spelar på. Han är aktiv i psalmodikonförbundet och har även byggt egna kantelar. Båtar, konst och trädgårdsodling var andra ämnen vi hann avhandla. Jag hoppas på ett lika givande samtal när jag hämtar det renoverade instrumentet. Sedan blev det en som vanligt välbesökt och intressant berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla och det var en något trött yngling som vacklade in i Nordtorps trygga hamn vid 22-tiden. Kanske det är OK att förorena luften lite när man höjer sin egen livskvalité?

Återhämtning.

En tvådagars turné gör susen för själen. Tisdagen tillbringades med Televeteranerna inom Borås Teleområde i Medborgarhuset i Falköping. Visst är det trevligt att träffa gamla kollegor och kompisar. Historierna avlöste varandra under lunchen men de flesta måste jag nog låta bli att berätta på bloggen. Annars hade jag haft manus till ett par månaders bloggskrivande. Och en del måste ju dessutom sparas till mina postuma memoarer. Som tur är har inte varken utgivningsdag eller manusstopp för dessa bestämts än. Men det kan ju bli när som helst och då får vi väl hoppas att de som inte tycker det är så roligt att bli omnämnda redan har gått före till landet där inga sorger finns. De som tycker det skall bli kul att få vara med har i många fall redan begivit sig till "the land of milk and honey" där de sitter och jammar, dricker Irisk Whiskey och Guinness stout.

På eftermiddagen fick vi en genomgång av hur Telias verksamhet fungerar i dag och då förstod jag varför jag är kund hos Telenor idag. Det är nog tur att Telia-aktierna är sålda och uppresta för länge sen. Men det var kul att träffa alla och även att upptäcka att jag är långt ifrån äldst.

Onsdagen ägnades åt upptäcksfärd på Tjörn och Orust och jag satt till och med i en klippskreva och studerade svanar, samtidigt som jag solade min bleknade lekamen, i den nästan 10-gradiga vårvärmen. Jag var så avstressad att jag till och med missade att köra för fort utanför ett dagis där det försigick laserkontroll. Tur var väl det för kön till körkortsåtertagarbedömaren var lång. Jag sökte Bert i hans smedja men han hade åkt iväg strax innan jag kom så vi får avvakta återseendet ett tag till. Jag inmundigade dock en alldeles utsökt kålpudding i kafé Lyktan som ligger i samma hus och som även tjänstgör som utställningslokal för färdiga alster och bilder på lite mer skrymmande grejor. Efter att i sakta mak och med många pauser fått njuta av solen och landskapet hann jag faktiskt med att umgås med makarna Jensen ett par timmar och njuta av deras utmärkta kaffe med tillbehör innan det var tid att åka till Muséet i Uddevalla för månadens berättarafton. Som vanligt roligt, trevligt, fullsatt och intressant. Dessutom var det kul att Gunnar även visade några av min fars gamla bilder även om jag får i det närmaste tunghäfta när jag skall yttra mig offentligt idag. Är det straffet för att man under större delen av sitt yrkesliv levt i offentligheten med minnet och ordsvallet som främsta tillgångar?

Oscar Gren.

Ett par gamla vänners mamma var duktig på att framföra monologer och historier. Så här i efterhand ångrar jag naturligtvis att jag inte skrev ner eller spelade in för att bevara dem till eftervärlden. Efter ett samtal med en av kamraterna visade det sig att Uddevalla hembygdsförening fått mammans efterlämnade papper. Jag tog kontakt med Gunnar Klasson för att höra om han kunde hjälpa mig och i går var jag hos Gunnar ute på Gustafsberg och gick igenom dessa papper. Det visade sig då att det var hennes fars produktion av dagliga dikter i Kuriren under många år som föreningen fått. Hennes far var Oscar Gren en intressant man som jag som liten lärde känna som vaktmästare i Betelkapellet i Uddevalla. Han hade bl a varit sjöman, tjärkokare och kajstyrman. Följaktligen hade han som många andra i sin generation mängder av erfarenheter att bygga sin diktning på. På den korta tid som stod till buds hann jag naturligtvis inte läsa hundratals verser, men jag skummade allt och gjorde djupdykningar i ett antal som var extra intressanta. Jag minns Oscar, som gick bort 1953, som en snäll farbror och i verserna besannades denna bild av en humanitär och rättskaffens man som aldrig glömde sitt enkla ursprung. Lite avundsjuk blev jag också på hans i vissa stycken vassa penna som gjorde politiska attacker på ett vänligt sätt utan att budskapet blev lidande. På ett likadant sätt framförde han önskningar om ett bättre och mer kristet liv. Heder åt en sådan man. Han skrev under signaturerna 87 Qvest, Mor berättar, Kvesten och O G-n. Det jag sökte fann jag tyvärr inte men jag kan lova att jag hade några högtidstimmar med de gamla klippen ute på Gustafsberg. Inte blev det sämre av att jag blev bjuden på lunch av Anne-Marie och Gunnar på Krogen, tack för det. Vi hann dessutom med en lång pratstund och studiebesök i Gustafsbergstiftelsens arkiv och gamla badhus innan det var dags för kvällens berättarafton på Muséet. Jag har skrivit det förr och gör det igen. Mötesformen är genialisk och skulle kunna användas i många andra sammanhang. Dessutom träffar man en himla massa trevliga människor.

Ålderstecken?

Efter en natt med åttagradig kyla lämnade jag ett vårlikt Nordtorp i går morse för att träffa några sysslingar i Trollhättan. Det är inte klokt så många trevliga människor man möter i släktforskningens kölvatten. Inte nog med att jag fick massor med muntlig information, jag fick också låna med mig, för inskanning, såväl foton som skriftlig dokumentation om släktbravader ända från sextonhundratalet. Dessutom bjöds det på njutning för både mage och öra i form av soppa och musicerande på hög nivå. Dagen avslutades med Berättarafton på Muséet i Uddevalla där Gunnar Klasson http://uddevallare.blogspot.com/med sedvanlig bravur visade intressanta bilder från förr och den kunniga publiken rätade ut de flesta frågetecken som fanns. Även här träffade jag en massa trevliga människor såväl nya som gamla bekanta. Då slog mig tanken. Är det ett ålderstecken att man blir intresserad av historia, släkt, trots man är lika barnslig som förut? Då är det inte en dag för tidigt. Livet är ju inte bara musik, resor, trav och båtar. Men transporterna tar på krôppastôllen.

Rent vatten och bränt gräs.

Jag hade verkligen sett fram emot en berättarafton i Uddevalla idag. Men när jag nu börjar piggna till ser jag allt som har försummats under våren. Jag har ju tidigare berättat om att vi måste rengöra vattenreningsverket varannan månad. Nu är det fyra månader sedan sist och jag var tvungen att göra det på dagtid nu så att vi kan tvätta vittvätt. Den blir inte rolig annars, tvätten alltså. Under tiden kaliumperganatet verkade drog jag ihop allt ris som jag klippt av buskarna för länge sedan. Lyckades bränna av ängen framför huset och det mesta riset. Korallkornellen är inte särskilt samarbetsvillig när den skall eldas upp, den tycker väl att den är tillräckligt färggrann utan eld. Men det brinner säkert färdigt vid nästa försök. Nu är vattnet klart och jag drar mig tillbaka till fåtöljen och avnjuter en Guinness.

Tillbaka igen.

Det blev lite dåligt med rapporteringen från vår lillsemester. Kom inte åt datorn som jag hade önskat. I övrigt har vi haft trevligt med släkten i såväl Sollentuna som Jakobsberg. Matilda växer så det knakar. Det är nästan en ny liten person varje gång vi träffas. Hon tycker i alla fall att farfar är lite rolig. Efter en resa på regnvåta vägar över Västerås, Örebro och Lidköping tog vi oss sedan till Uddevalla och månadens berättarafton. Det var väl värt besväret. Som vanligt gick konfrencieren på högvarv och det ger alltid gensvar hos en kunnig publik. Vi hade som Gunnar brukar säga Kungligt Roligt och ser redan idag fram mot nästa berättarafton.

Nu för tiden tar det en stund innan polletterna ramlar ner, men i bilen på hemvägen kom jag på att jag haft nöjet att som springpojke hos Arvid Högström, cykla bort till Hygiea med både terpentin,kristallolja och andra kemiska produkter. Hygiea var ju ett av kvällens huvudnummer.

När vi vaknade i morse var det solsken i Nordtorp, men nu har det rättat till sig så vi får säkert dagens regn innan skymningen.

Onsdagsnöjen

I går var jag på resande fot. Huvudmålet var förstås Gunnar Klassons berättarafton i Uddevalla, men det hanns även med en hel del annat under dagen. Genom Gunnar har jag kommit i kontakt med flera gamla vänner från barn- och ungdomsåren. Och faktiskt fick jag genom en av dessa vänner kontakt med en kusin som jag inte träffat sedan 1963. Nu besökte jag henne på väg till Uddevalla.
Det var mycket trevligt och dessutom fick jag några gamla ateljefoton på mina föräldrar och mig. Jag fick även låna flera fotoalbum så att jag kan skanna in bilder på gamla släktingar.
Därefter bar det av till en av de gamla kompisarna i Uddevalla för kaffe och en pratstund. Under eftermiddagen dök det upp ytterligare en kamrat och minnena flödade. Det var en bra uppladdning inför kvällens övningar som ni kan läsa mer om på Gunnars blogg. http://uddevallare.blogspot.com/