Återhämtning.

En tvådagars turné gör susen för själen. Tisdagen tillbringades med Televeteranerna inom Borås Teleområde i Medborgarhuset i Falköping. Visst är det trevligt att träffa gamla kollegor och kompisar. Historierna avlöste varandra under lunchen men de flesta måste jag nog låta bli att berätta på bloggen. Annars hade jag haft manus till ett par månaders bloggskrivande. Och en del måste ju dessutom sparas till mina postuma memoarer. Som tur är har inte varken utgivningsdag eller manusstopp för dessa bestämts än. Men det kan ju bli när som helst och då får vi väl hoppas att de som inte tycker det är så roligt att bli omnämnda redan har gått före till landet där inga sorger finns. De som tycker det skall bli kul att få vara med har i många fall redan begivit sig till "the land of milk and honey" där de sitter och jammar, dricker Irisk Whiskey och Guinness stout.

På eftermiddagen fick vi en genomgång av hur Telias verksamhet fungerar i dag och då förstod jag varför jag är kund hos Telenor idag. Det är nog tur att Telia-aktierna är sålda och uppresta för länge sen. Men det var kul att träffa alla och även att upptäcka att jag är långt ifrån äldst.

Onsdagen ägnades åt upptäcksfärd på Tjörn och Orust och jag satt till och med i en klippskreva och studerade svanar, samtidigt som jag solade min bleknade lekamen, i den nästan 10-gradiga vårvärmen. Jag var så avstressad att jag till och med missade att köra för fort utanför ett dagis där det försigick laserkontroll. Tur var väl det för kön till körkortsåtertagarbedömaren var lång. Jag sökte Bert i hans smedja men han hade åkt iväg strax innan jag kom så vi får avvakta återseendet ett tag till. Jag inmundigade dock en alldeles utsökt kålpudding i kafé Lyktan som ligger i samma hus och som även tjänstgör som utställningslokal för färdiga alster och bilder på lite mer skrymmande grejor. Efter att i sakta mak och med många pauser fått njuta av solen och landskapet hann jag faktiskt med att umgås med makarna Jensen ett par timmar och njuta av deras utmärkta kaffe med tillbehör innan det var tid att åka till Muséet i Uddevalla för månadens berättarafton. Som vanligt roligt, trevligt, fullsatt och intressant. Dessutom var det kul att Gunnar även visade några av min fars gamla bilder även om jag får i det närmaste tunghäfta när jag skall yttra mig offentligt idag. Är det straffet för att man under större delen av sitt yrkesliv levt i offentligheten med minnet och ordsvallet som främsta tillgångar?

Dialekter

Jag har alltid ansett det intressant med dialekter. Tyvärr är det väl så att i vårt moderna samhälle har språket slätas ut allt mer. Snart låter vi väl alla som TV-hallåor. Nog är det roligare när man hör var en person kommer från.

Vi avhjälpte telefel utefter järnvägen mellan Ulricehamn och Falköping. Jodå, den fanns en bit in på sjuttiotalet tror jag. Då var man tvungen att ha med en banvakt som skulle ha ordning på tidtabellen och se till att vi inte blev överkörda. Vår banvakt hette Ernst och talade en Skaraborgska som jag inte har hört maken till varken förr eller senare. Det var många ord vi inte förstod och ett uttal som var underbart.

Speciellt minns jag vid ett tillfälle när en huggorm ringlade över spåret hur han utbrast, "dä vá en redí snake". När jag tänker på det här tänker jag också på Dag Stålsjö, ni vet han som retade etablissamanget med att Svea rikes vagga stått i Skaraberts län. Dag hävdade ju att många engelska orters namn har sitt ursprung i västgötskan. Ett exempel är orterna Long och Bitterna som ligger likadant geografiskt i förhållande till varandra såväl i England som i Skaraborg. De svenska erövrarna kanske tog med sig andra ord hem. Orm, till exempel, heter ju Snake på engelska.