Efter några timmars resa från Los Angeles körde vi in i golf och tenniseldoradot Palm Springs. Här var det varmt kan man säga, 120 grader Fahrenheit vilket motsvarar cirka 48 grader på våra celsiustermometrar. Är det någon mer än jag som undrar hur man är mentalt inrättad för att sätta igång och motionera eller ännu värre tävla i denna bastu.
Här fick vi höra talas om en av alla dessa välgörare som det vimlar av i valfrihetens land. Han hade upptäckt att de mindre bemedlade inte hade råd att ta sig upp i bergen för att få erforderlig svalka under de hetaste perioderna. Han byggde då en linbana och startade en busslinje för att stadens invånare skulle kunna åtnjuta dessa privilegier. Vi följde exemplet och tog oss upp i bergen med detta fantastiska byggnadsverk. Utan att gå händelserna allt för mycket i förväg kan jag nämna att vi något senare på resan fick uppleva en av de kraftigaste jordbävningarna någonsin i LA-området, 6,2 på Richterskalan. Då funderade jag efteråt på om det är så att man saknar den eller de spärrar som borde sagt nej till att hänga upp sig 5-600 meter över marken mitt i San Andreasförkastningen. Ytterligare några år senare fick samma linbana stoppas en tid efter en ny jordbävning. Vi hoppas det dröjer till nästa.
Men nog var det fantastiskt att växla ökenhettan mot en underbar svalka i bergen. Efter ytterligare några timmars bilresa stannade vi på en parkeringsplats mitt i öknen. Här var om möjligt ännu varmare, asfalten kletade under skorna. Toaletterna var stängda på grund av rånrisken. På andra sidan vägen låg ett fängelse mitt i öknen och skyltar fanns på jämna mellanrum för att varna för riskerna med att ta upp liftare. Vi kände oss ändå ganska lugna då vi inte såg en levande själ. Då muntrade släktingen upp oss med att om vi fick motorstopp skulle man lägga sig under bilen för att få skydd mot solljuset. Jag funderade lite över hur det skulle kännas att ligga i T-shirt på smält asfalt, men kom fram till att det snart skulle bli mörkt och det kan ju vara riktigt kallt i öknen på nätterna. Så varför oroa sig? Vi satte i stället kurs mot Arizonabergen och den bensinmack som skulle finnas i slutet på öknen.
Den var i sig en upplevelse, ungefär som Roy och Rogers mack men med två halvgamla och nyfikna tanter som betjäning. Nu skulle vi in över bergen på vad som hade beskrivits som en av de vackraste vägar i landet. Hur det var med skönheten blev inte utrett för när vi började klättringen uppför slöt sig kvällsmörkret om oss. Det enda jag såg var några meter skallerorm som jag lyckade träffa med alla fyra hjulen. Ganska exakt klockan 21.00 rullade vi in på Motel-6 i Prescott och somnade på stört.
http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/PalmSprings
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar