10 mars 2008

Äntligen framme i Grand Canyon.

Vi hade tänkt att hinna fram till soluppgången, men den var avklarad redan kl. 05.11. Det spelade egentligen ingen större roll för maken till naturupplevelser vi fick den här dagen har vi nog inte upplevt varken förr eller senare. Det började med en positiv nyhet för June. I och med att hon var pensionär fick hon utan kostnad ett seniorkort som gällde i samtliga Nationalparker i hela USA. Inte nog med detta, hela vår familj fick dessutom medfölja som vårdare åt henne för samma kostnad. Hade dollarkursen varit högre hade vi tjänat ännu mer!!!
Det är Coloradofloden som genom åren ätit sig ner i sandstenen och bildat de mäktiga bergsformationerna och den vindlande vattenfåran, vilka är ett äventyr i sig. John Wesley Powell, en av de idoga upptäcktsresanden som kartlade America, gjorde 2 expeditioner utefter Coloradofloden. Den första redan 1869. Han ritade kartor namngav canyons, berg och andra naturpunkter. I dag är det inte mycket av den mäktiga flodens vatten som kommer fram till Stilla Havet. Den skattas hårt genom dammar till elektricitetsverk, avtappning av dricksvatten och bevattning. Dessutom sker ju en rejäl avdunstning under sommarmånaderna. Så det är inte många droppar som når sitt slutliga mål.
Amerikaner har en otrolig förmåga att organisera sina turistattrationer. Och alldeles speciellt Nationalparkerna. Information och kunniga guider vid alla strategiska punkter. Övernattningsmöjligheter för de flesta plånboksstorlekar, Hygienutrymmen etc. Allt finns i Grand Canyon Village varifrån man även kan delta i utflykter ner till floden. Man rider då med mulåsnor på stigar som verkar utmejslade i klipporna. Det är ett av mina oförverkligade mål.
Ett bra sätt att få ta del av så många utsiktspunkter som möjligt och få ta del av historien och naturen är att åka med gratisbussarna som stannar vid alla intressanta platser. Där lyssnar man på en guide, tittar på utsikten och fotograferar. Sen tar man nästa buss till nästa stopp. Man får inte missa de gulliga ekorrarna. De är trevligare än skallerormarna men mer tjuvaktiga. Av stort intresse var även ett museum över Hopi-indianerna samt en rekonstuktion av ett vakttorn som byggts för att visa hur det kunde se ut förr. Här är en enorm utsikt över Grand Canyon och åt andra hållet. The painted dessert. Bästa utsikten av alla, enligt min uppfattning, var dock vid indianmuseet som låg vid själva centret. Vid det här laget började kameran krångla. Många bilder blev överexponerade och vi fick inte ordning på det förrän vi var tillbaka i LA. Jag tänker lägga dem som en länk ändå, men nu krånglar överföringen till Picasa. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/GrandCanyon
Vi åkte sedan en ostligare väg tillbaka till Flagstaff. Jag vet inte hur många indianreservat vi passerade men de flesta var rena slummen. Det är tragiskt att se att man inte stöttar sin ursprungsbefolkning på ett bättre sätt.
Vi övernattade sedan i en liten stad som heter Williams och från den måste jag bara berätta att när vi åt kvällsmat på en sylta så trodde vi att vi hamnat i TV-serien Twin Peaks och fiket där.
Nu är det en massa måsten på gång så jag släcker ner för några timmar







2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har svårt att fatta att du kommer ihåg allt detta från dina resor!

Lae i Nordtorp sa...

Jag har en del anteckningar. Men det som hände före -91 har jag rätt bra koll på.