Cairbre´s Pub, Drogheda

Som ni vet är ögruppen Azorerna mitt i Atlanten min favorit när det gäller natur, människor och inte minst klimatet. För det mesta mellan 15 och 30 grader, eller som en av mina vänner brukade säga, man kan gå anständigt klädd utan att varken frysa eller svettas. Dessutom har flera av öarna, med undantag av klimatet, stora likheter med Irland. Och Irland har med sin musik, historia, gemyt och underbara natur sedan många år en särställning i mitt hjärta.
I dag har jag tänkt att berätta lite om en stad vid namn Drogheda, som ligger mellan Dublin och Belfast och som jag under några kortare perioder besökt i tjänsten. Den ligger ungefär en timmas bussresa från Dublin och har knappt 30 000 inbyggare. Dessa betjänas av 63 pubar och ett stort antal retauranter, så den lekamliga spisen får väl anses vara väl sörjd för. Men även själen skall ha sitt och är man här söndag eftermiddag eller tisdag kväll är ett besök på Cairbres ett måste. Puben har i sex generationer drivits av kvinnor i rakt nedstigande led. Nuvarande innehavare var bibliotekarie när modern avled och hon bytte bransch direkt. Mycket intressant kvinna som gärna, i mån av tid, berättar om Irlands historia och annat intressant.
Till denna Pub kommer spellediga musiker från hela Irland och ibland ännu mer långväga, för att hoppa in i olika konstellationer och jamma.
Det är mörkt och trångt i lokalen och de få bord som finns är omgjorda trampsymaskiner. Men stämningen är helt på topp, det lovar jag. Här hade jag vid ett tillfälle förmånen att få lyssna till en amerikan som mycket skickligt frekventerade ett gammalt gaeliskt bronshorn. Hornet i sig själv var i storlek som en svensk näverlur men hade drag av saxofon i ändarna. Antagligen hade den en sådan utformning för att den var så tung att det behövdes stöd för att kunna spela. Om den varit rak som en näverlur antar jag att det varit svårt att rent anatomiskt använda instrumentet. Det finns i dag inte många som kan spela på dem, främst för att hornen är utomordentligt sällsynta. Tidens tand har gått hårt åt dem och bronsgjutarkonsten är väl inte lika utbredd i dag som på medeltiden. Blåsaren framförde Irländsk folkmusik daterad 16-1800 tal och understöddes på ett fantastiskt sätt av flera sopraner, fioler, bordhan, gitarrer och till och med banjo. Det blev en helt magisk kväll.
Lördag samma vecka var jag i Dublin. När jag passerade en teater fanns en affisch som meddelade att kvällens föreställning med amerikanen, vars namn jag tyvärr glömt, var utsåld. Den som inte varit med på Cairbre´s en kväll och upplevt stämningen förstår kanske inte hur de kan bjuda på toppartister, kända som okända, som uppträder gratis. Och med den takt utvecklingen har på Irland kanske det snart är så att kommersialiseringen tränger ut det genuina. Då kanske Mrs. Cairbre reduceras till ett foto på ett museum och Pubarna blir fornminnen.