Te.

Här kokas det inte te, det torkas.

Hästar, hundar och annat.

 Nyfiken? Vem? Jag?

 Lusitanohingst. Oerhört vackra och lugna hästar.

 Lusitanohingst. Fantastisk dressyruppvisning. Men svårt att foografera.

 Bay Watch. Ser ut som de var på fest igår.

 Pelle men inte Pelikan. Inte vet jag.

 Moby Dick Tours. Valskådarturen blev inställd    på grund av för hög sjö.

 Ingen vacker båt. Men det var varmt i vattnet.

 Norweigan Sun

Vindpinad stackars fågel. Ingen mås eller rugguggla.

Alla skulle sitta i samma riktning. Bra vid kompassjustering.

En ostbricka i all enkelhet.

När vi strosade omkring på grönsaksmarknaden i Ponta Delgada fick jag jag syn på en himla käck liten ostaffär. Här måste jag ta några kort och göra lite reklam för ostmässan i Sandared när jag kommer hem tänkte jag. Nu kom det ju lite elände emellan som ni vet så det blev varken reklam eller annat. Kanske lika bra det, förra året skrev jag ju fel datum. Så jag var väl lite yr då med.

En ännu bättre idé hade Alf. Skall vi inte ta och köpa några ingredienser och äta ostbricka på balkongen medan vi vilar benen innan kvällens övningar. Sagt och gjort men det skall ju vara rött vin till ost kom jag på och det dricker ju inte Mumien. Det behövs väl inte sade Alf och tog på sig vinkännarminen. Jag ordnar ett vitt vin som passar till osten. Det är för skönt att ha en vinkännare med. Och gott var det trots att vi led brist på verktyg. Och en trevlig eftermiddag blev det.

Kanonviska.

Igår skrev jag att inte alla växter som inplanterats på Azorerna har varit riktigt lyckade. Ett exempel på det är kanonviskan som ursprungligen växte på sluttningarna nedanför Mount Everest. Den inplanterades därifrån för att dess rötter förväntades binda jorden på Azorernas bergsluttningar. Det har den förvisso gjort, men även brett ut sig så att andra växters existens hotas.

En blomma som måste klassas som nyttig är Hortensian som förutom att den är vacker även används som häckar runt kohagarna. I skenet av att Azorerna är Portugals köttbod och att San Miguel har fler kor än mänskliga innevånare gör den naturligtvis stor nytta. Växten utsöndrar ett doftämne som gör att korna inte går förbi och kan följaktligen användas som staket även mot vägar.

 

Jardin Antonio Borges

Idag njuter vi frukterna av en förmiddagsvandring i den underbara parken Antonio Borges. All flora och fauna som finns på Azorerna är inplanterad av människan. På grund av det fantastiska klimatet anpassar sig det mesta. All import är inte så lyckad men innehållet i följande bilder är väl OK!

Som avslutning Portugal Telecoms byggnad i Ponta Delgada.

Han lovar runt.

Jag läste min senaste egentillverkade blogg som var ifrån den 30 september. Där lovade jag att återkomma när jag var klarare i huvudet. Det har varit svårt att hålla det löftet och det är inte helt säkert att det är klart däruppe ännu. Men det är inte några enkla sjukdomar jag dragits med. Mitt upp i alla infektioner och lunginflammationer har jag plågats av Kristallsjuka. Det är ingen ny variant på Näckrosmalaria utan en obehaglig åkomma som satte sig på balansnerven där åstadkom yrsel och illamående. Nu har jag fått ett träningsprogram och enligt prognosen skall jag vara som vanligt om någon vecka. "Det är tur en blev som en blev när en inte blev som en skulle". Det har jag lärt mig av Stefan och Krister och det har gett stor tröst genom åren.Veckan på Azorerna var helt underbar. Kanonväder på dagarna  och några regnskvätt på nätterna. Det är ju precis så som vi vill minnas 1950-talet. Men än en gång missade jag Kaskeloterna. Men det ger mig ju anledning att spara ihop till en ny resa. Lördagen som vi spenderade i den underbara parken i Furnas var det några andra som var ute med valskådarbåt och såg 7 Kaskeloter vid samma tillfälle. Nytt rekord sade skepparen men vi fick inte chansen att se en enda på grund av för hög sjö.Nästa gång skall jag inte ha några andra planer än Valar. Jag hoppas nästa gång infaller innan det blir valår här hemma.
Världsturismdagen var ett nytt påfund som firades den 27/9 och det gav hotellet möjlighet att återgälda en del av sitt arvode genom att bjuda på buffé, öl, vin och för den riktigt torstige Gin och Tonic samt Cognac och likörer. Det är ett mycket trevligare sätt att bli yr på än Kristallsjuka. Det står jag för.
Jag måste väl nämna att jag inte badade i ungdomens källa som den svarta svanen härovan. En orsak var att jag var rädd att helt bli av med min surt förvärvade pension som Nordea gör sitt bästa att sänka varje halvår. En annan orsak är att när jag är frisk tycker jag att jag är ungdomlig så det räcker. En tredje orsak var det som svanen gjorde under tiden han simmade!

Sol, Vind och Vatten.

Vi hann komma hem innan födelsedagen var till ända. Tack alla gratulanter på olika media. Det kunde ingen tro att det var så många som kom ihåg mig. Men kallt var det här i Nordtorp. Vi har ju vant oss vid att det skall vara minst 19 hetgrader vid läggdags och högst 25 likadana mitt på dagen. Azorerna är ett utmärkt ställe att bli bortskämd på. Grönare än Irland är det både på San Miguel och Terceira. Härliga berg och bra vandringar. Matkulturen är god och de portugisiska vinerna och ölen som kommer från fastlandet är riktigt bra. När man sedan är i sällskap med sådana vinkännare som Johanssons hamnar lätt de bästa vinerna i våra glas. Utflykter och bad hanns också med trots att en liten orkan trängde sig in och vätte ner under halva måndagen och tisdagen. Men det var varmt och gott fast det blåste och regnade. Jag återkommer med utförligare rapporter senare när kräftkalaset är avklarat och tankeverksamheten är lite klarare igen.



Om jag får välja blir det val.

Valsafari har jag varit på vid flera tillfällen med blandat resultat. Delfiner är nästan garanterat och jag har sett Kaskeloter i kikare från land på San Miguel. Men att komma nära de stora rackarna i båt är förenat med en hel del tur och så krävs det en kunning båtbesättning med bra kontakt med spanare i land.

Det närmaste jag varit en riktigt bra bild var på en katamaran utanför Madeira. Då hade jag riktat in mig på ett gäng som kom rakt emot oss. Jag skulle knäppa när de hoppar nästa gång. Vad händer då? Jo, en stor tjock gubbe hoppar upp framför och jag fick ett kanonfoto på hans ryggtavla. Nu vill jag se en lika stor som den konstgjorda som hänger i taket på varuhuset Modello i Ponta Delgado. Eller får jag nöja mig med de mindre. Vad spelar det egentligen för roll? Det roliga är ju att komma ut på sjön i vackert väder och njuta av vågor och vind och hoppas på något vackert.

Fler banker än pengar.

I dagens ekonomikris kommer jag att tänka på en taxichaufför i Ponta Delgada som pekade på bankkvarteren och sa "Här finns fler banker än pengar". Kanske var det symptomatiskt för hela Portugals ekonomi.

Fast mitt i bilden är ju stadshuset.

Nordligt Thé.

På Azorena kan du hitta denna gedigna Thékvarn från anno dazumal. Det sägs att det är den enda théplantagen i Europa och den nordligaste i världen. Det får vara hur det vill med den saken men ett himla gott thé var det. Snart skall jag förnya mina förråd. Nästgårds odlades ananas som gjordes likör av. Inte fullt så gott då den var alldeles för söt. Så i valet mellan de två rekommenderar jag Thé mit Rum und citrone.

Cairbre´s Pub, Drogheda

Som ni vet är ögruppen Azorerna mitt i Atlanten min favorit när det gäller natur, människor och inte minst klimatet. För det mesta mellan 15 och 30 grader, eller som en av mina vänner brukade säga, man kan gå anständigt klädd utan att varken frysa eller svettas. Dessutom har flera av öarna, med undantag av klimatet, stora likheter med Irland. Och Irland har med sin musik, historia, gemyt och underbara natur sedan många år en särställning i mitt hjärta.
I dag har jag tänkt att berätta lite om en stad vid namn Drogheda, som ligger mellan Dublin och Belfast och som jag under några kortare perioder besökt i tjänsten. Den ligger ungefär en timmas bussresa från Dublin och har knappt 30 000 inbyggare. Dessa betjänas av 63 pubar och ett stort antal retauranter, så den lekamliga spisen får väl anses vara väl sörjd för. Men även själen skall ha sitt och är man här söndag eftermiddag eller tisdag kväll är ett besök på Cairbres ett måste. Puben har i sex generationer drivits av kvinnor i rakt nedstigande led. Nuvarande innehavare var bibliotekarie när modern avled och hon bytte bransch direkt. Mycket intressant kvinna som gärna, i mån av tid, berättar om Irlands historia och annat intressant.
Till denna Pub kommer spellediga musiker från hela Irland och ibland ännu mer långväga, för att hoppa in i olika konstellationer och jamma.
Det är mörkt och trångt i lokalen och de få bord som finns är omgjorda trampsymaskiner. Men stämningen är helt på topp, det lovar jag. Här hade jag vid ett tillfälle förmånen att få lyssna till en amerikan som mycket skickligt frekventerade ett gammalt gaeliskt bronshorn. Hornet i sig själv var i storlek som en svensk näverlur men hade drag av saxofon i ändarna. Antagligen hade den en sådan utformning för att den var så tung att det behövdes stöd för att kunna spela. Om den varit rak som en näverlur antar jag att det varit svårt att rent anatomiskt använda instrumentet. Det finns i dag inte många som kan spela på dem, främst för att hornen är utomordentligt sällsynta. Tidens tand har gått hårt åt dem och bronsgjutarkonsten är väl inte lika utbredd i dag som på medeltiden. Blåsaren framförde Irländsk folkmusik daterad 16-1800 tal och understöddes på ett fantastiskt sätt av flera sopraner, fioler, bordhan, gitarrer och till och med banjo. Det blev en helt magisk kväll.
Lördag samma vecka var jag i Dublin. När jag passerade en teater fanns en affisch som meddelade att kvällens föreställning med amerikanen, vars namn jag tyvärr glömt, var utsåld. Den som inte varit med på Cairbre´s en kväll och upplevt stämningen förstår kanske inte hur de kan bjuda på toppartister, kända som okända, som uppträder gratis. Och med den takt utvecklingen har på Irland kanske det snart är så att kommersialiseringen tränger ut det genuina. Då kanske Mrs. Cairbre reduceras till ett foto på ett museum och Pubarna blir fornminnen.

EU-bidrag som kommer till nytta.

Ett av de trevligaste sätten att använda EU-pengar har man anammat på Azorerna. Här finns trädgårdsmästare som ansvarar för var sin sträcka av det allmänna vägnätet. Statens Järnvägar hade ett liknade system -banvakter-för banunderhållet på den tiden vi var i behov av transporter av andra orsaker än den heliga konkurrensen.

Vad får man nu ut av detta mer än att det tillfredsställer ögat. Jo, genom att rensa ut överblommade arter och tukta de snabbväxande tropiska, kan man främja artbestånden i harmoni med övrig natur. Det är så att all flora och fauna på Azorerna är inplanterad av människor. Och tack vare det perfekta klimatet trivs många arter som inte är så lämpliga för miljön i stort. Jag tror också att trädgårdsmästarna bidrag till trafiksäkerheten är betydande. Även om de naturligtvis inte rår på fartdårarna. En av de arter som gör nytta trots sin enorma utbredning är Kanonviskan. Den infördes så sent som på 1800-talet i från de lägre sluttningarna på Himalaya och dess rötter har förmågan att binda upp stenar och lös jord viket minskat rasrisken betydligt på senare tid. Vägarna är otroligt vackra och vid utsiktsplatser och planteringar går naturen över i vad man måste beskriva som parker eller trädgårdar.