Orkanvindar över Atlanten.

I flera dagar har vi haft stormbyar över Nordtorp och det är direkt motbjudande att gå ut. Posten blir genomvåt och skräp som plast och papper far förbi i stora mängder. Då kom jag av någon anledning att tänka på vårt besök på Terceira 2008. Vi skulle hämtas på hotellet klockan tolv av en taxi för transport till flygplatsen. När vi kom ner i receptionen för att checka ut fick vi ett meddelande att flyget var uppskjutet på grund av stark vind. Ny tid klockan 16,00. Bagaget togs on hand av portieren och vi gick ut för att njuta några extra timmar i den av UNESCO kulturminnesmärkta staden Angra do Heroísmo.

 Snart gjorde sig hungern påmind och vi gick in på en restaurant och fick en utmärkt lunch. När vi sitter och avnjuter kaffet får vi genom fönstret se några människor som uppförde sig konstigt. De hängde sig fast mot vägmärkesskyltar väggar och vad som fanns till hands. Det tog några ögonblick innan vi förstod men det var orkanen som hindrat vårt flyg som slagit till mot staden. När vi kom ut för att gå till hotellet hade vinden mojnat något, men jag lovar att det inte var helt enkelt att promenera. Taxin kom på utsatt tid men chauffören trodde inte vi skulle kunna flyga så när han levererade oss på flygplatsen kom vi överens om att han skulle hålla koll på läget och vid behov hämta oss så vi skulle slippa att övernatta på golvet. Minuterna vi väntade blev till timmar men vid nioblecket annonserades Boarding ut. Jag tyckte det blåste mer när vi travade ut till planet än vad det gjort i staden. Ombord kom vi i alla fall i ett litet plan för högst trettio passagerare. Starten gick och nu kom alla nöjesfältsupplevelser genom åren på skam. En osynlig hand kastade oss hundratals meter upp i luften för att sedan låta oss falla handlöst lika långt. Rädd var inte rätta ordet för vad vi kände, vi var snarare paralyserade. Men framåt gick det mellan hoppen. Framför mig satt en flygkapten i uniform. han var väl på väg till någon flygning och jag bestämde mig för att så länge inte han såg rädd ut så behövde inte jag heller vara det. Efter en timme lade sig planet i en brant högersväng och när jag tittade ut såg jag Ponta Delgados flygplats rakt under mig. Efter några flaxningar hit och dit samt en ny tvärsväng hoppade det till och vi hade landat. Passagerarna stämde upp en spontan applåd och det har jag aldrig varit med om i ett reguljärflyg tidigare. För att ytterligare höja blodtrycket så trodde hotellet att vi skulle komma dagen därpå så alla rum var upptagna. Men i all hast trollades en bröllopssvit fram som vi fick ha de fyra nätter vi skulle stanna. Den låg högst upp i byggnaden och hade en terrass som jag stegade upp till 56 kvadratmeter så nog fick vi valuta för entrén.

Liknande flygplan men här används det för att ge lejonen skugga.

Hästar, hundar och annat.

 Nyfiken? Vem? Jag?

 Lusitanohingst. Oerhört vackra och lugna hästar.

 Lusitanohingst. Fantastisk dressyruppvisning. Men svårt att foografera.

 Bay Watch. Ser ut som de var på fest igår.

 Pelle men inte Pelikan. Inte vet jag.

 Moby Dick Tours. Valskådarturen blev inställd    på grund av för hög sjö.

 Ingen vacker båt. Men det var varmt i vattnet.

 Norweigan Sun

Vindpinad stackars fågel. Ingen mås eller rugguggla.

Alla skulle sitta i samma riktning. Bra vid kompassjustering.

Minnesstaty.

I Ponta Delgada finner vi denna staty över stupade Portugisiska sjömän under Första världskriget 1914-18.

Om det blir något nytt fontänkrig kanske jag sänder in dessa bilder till redaktören!

En ostbricka i all enkelhet.

När vi strosade omkring på grönsaksmarknaden i Ponta Delgada fick jag jag syn på en himla käck liten ostaffär. Här måste jag ta några kort och göra lite reklam för ostmässan i Sandared när jag kommer hem tänkte jag. Nu kom det ju lite elände emellan som ni vet så det blev varken reklam eller annat. Kanske lika bra det, förra året skrev jag ju fel datum. Så jag var väl lite yr då med.

En ännu bättre idé hade Alf. Skall vi inte ta och köpa några ingredienser och äta ostbricka på balkongen medan vi vilar benen innan kvällens övningar. Sagt och gjort men det skall ju vara rött vin till ost kom jag på och det dricker ju inte Mumien. Det behövs väl inte sade Alf och tog på sig vinkännarminen. Jag ordnar ett vitt vin som passar till osten. Det är för skönt att ha en vinkännare med. Och gott var det trots att vi led brist på verktyg. Och en trevlig eftermiddag blev det.

Jardin Antonio Borges

Idag njuter vi frukterna av en förmiddagsvandring i den underbara parken Antonio Borges. All flora och fauna som finns på Azorerna är inplanterad av människan. På grund av det fantastiska klimatet anpassar sig det mesta. All import är inte så lyckad men innehållet i följande bilder är väl OK!

Som avslutning Portugal Telecoms byggnad i Ponta Delgada.