Äntligen!

Inte för att vi gillar årets mörkaste dag utanför att vi lärt oss av våra förfäder från Newgrange om t ex. Newgrange och vintersolståndet . Det framgår väl var jag lånat bild och text. Jag var där veckan före ståndet 2007.  Då var man ju fortfarande viril. 

Solstice at Newgrange. (Foto Cyril Byrne.) Astronomy Picture of the Day.

I morgon, den 21 december, inträffar vintersolståndet – jordaxeln börjar luta mot solen igen och dagarna börjar så sakteliga bli längre och ljusare igen.
Under förutsättning att vädergudarna är välvilliga (väderprognoserna säger att solen kan titta fram) så kommer de första solstrålarna att lysa i femton minuter in i en 18 meter lång gång i den förhistoriska fornlämningen Newgrange på Irland. Newgrange uppfördes för cirka 3200 f.Kr. Det är 600 år innan pyramiderna i Egypten byggdes och 1000 år före Stonehenge.
Gången leder in till en korsformad gravkammare och man tror att solen vid vintersolståndet för 5000 år sedan lyste upp även stenar inne i själva gravkammaren. Solen hade troligen en central religiös betydelse för de stenåldersmänniskor som byggde gånggriften.
Följ solstrålarna in i Newgrange via webben:

View the 2008 Webcast live from Newgrange on Sunday the 21st December from 8.30am until 9.30am.
 

Från och med i morgon kan vi få någon minuts sol extra varje dag om inte det här Mayafolket har rätt i att jorden förintas 12.12 den 21/12. Jag hoppas det händer innan vi skall betala räkningen för julbordet. Annars kan det kvitta och då ser vi fram mot en underbar vår och sommar 2013 då flera av våra bekanta inträder i åldern 50+. Som tröst kan jag säga att har man inte ont någonstans så är det en höjdare. Vissa fyller sjuttio men är mer hemlighetsfulla om firandet. Men det listar vi säkert ut hur vi kan störa på bästa sätt. Och vill någon åka till Newgrange Guidar jag gärna.

Galopptävlingar på stranden.

I går satt jag mest hela eftermiddagen och tittade på travTV. Det är mycket galopp också. Grattis förresten alla som tog rygg på mitt tips om Lovelock (e. Viking Kronos). Oddset kunde ju varit högre men nog är det bättre att vinna 61 kronor än att förlora 100. Spänning fick man också för även om vinsten var överlägsen så tog han några hjälpsteg emellanåt. När det blev för långsamt mellan loppen satt jag och drömde mig tillbaka till Irland och den långa stranden utanför Drogheda. Normalt frekventeras den av Dublinbor som doppar sig och sedan går till Puben. Inte sällan har bilen dränkts av tidvattnet under bortavaron då det är några meters skillnad mellan ebb och flod och Irländare är precis som svenskar. Så nära vattnet som möjligt skall det parkeras och är det ebb när du parkerar och flod när du hämtar så kan det gå riktigt illa. Till ämnet; Jag skulle ju berätta att stranden är avstängd en dag varje sommar då det rids galopprace med spelmöjligheter hos ett antal Bookmakers. Jag antar att tävlingarna anpassas till lågvattnet men gör du insatsen vid rätt tillfälle kan oddset bli riktigt bra. Det är ju inte som i Sverige att oddset blir det som gäller vid loppstart utan här gäller oddset vid speltidpunkten.

The Wild Rover.

Som omväxling bjuder jag idag på en Irländsk landsplåga i G-dur.

I've been a wild rover
For many's the year,
And I've spent all me money
On whiskey and beer.
But now I'm returning
With gold in great store,
And I never will play
The wild rover no more.

CHORUS:
And it's No, Nay, Never,
No, Nay, Never, No more,
Will I play the wild rover,
No, Never, No more.


I went to an alehouse I used to frequent,
And I told the landlady My money was spent.
I asked her for credit She answered me 'Nay, Such custom as yours I could have every day.'

REPEAT CHORUS
I brought up from my pockets Ten sovereigns bright
And the landlady's eyes Opened wide with delight. She said 'I have whiskeys And wines of the best,
And the words that I told you Were only in jest.'
REPEAT CHORUS


I´ll go home to my parents, Confess what I've done, And I´ll ask them to pardon Their prodigal son.
And when they've caressed me as oft times before,
I never will play
The wild rover no more.

REPEAT CHORUS

Var är humlorna?

I april hade vi ett otroligt vackert väder här i trakterna. Humlorna surrade och fjärilarna prålade. Men så kom kölden tillbaka och dessa nyttiga djur är som bortblåsta. Vi skulle verkligen behöva dem nu när päronträdet står i en överdådig blomprakt. Utan humlor ingen pollinering och utan pollinering inga päron. Jag hade tänkt odla päron i flaskor i år och göra Obstler i dem. Än har vi väl några dagar på oss men vi behöver värme. Inte bara päronblommorna och humlorna utan även mitt humör. Men jag får väl ta en irisk Whiskey i väntan på Godot. För länge sedan hade jag en chef som ofta sade att man blir inte friskare för att man tar en sup när man är dålig men det blir lite roligare att vara sjuk. Så sant som det var sagt. Yterligare ett glädjeämne-första plåten är uppsatt på ladugården.

Hurling.

Jag håller på att skanna in DIA-bilder i datorn. Det är ett evighetsarbete, men ger många kul minnen i gengäld. Här är ett. Efter att ha ränt runt på Connemaraheden i jakt på vyer och musik lämnade vi trakten för fortsatt färd mot Brú na Bóinne hittade vi ett B&B mitt på vischan. Rent och snyggt var det, men tjejen i fyrtioårsåldern som hade hand om det hade också massor med småbarn. Antingen var hon dagmamma eller också höll hon på att samla ihop till ett eget "foppollslag". Hon var alltså något okoncentrerad så vi checkade in och drog i väg till närmsta tätort för att äta och... Vad stället hette är för alltid höljt i dunkel trots att jag försökt återuppväcka minnet med noggranna kartstudier. Nåväl baren minns jag för den fanns på kort. Den ägdes av en kille som var gammal Hurlingspelare och det fanns gott om minnen från hans storhetstid runt om i både restaurant och bar. Mumien som aldrig varit rädd för att utöka sin allmänbildning frågade oskyldigt vad det var för typ av sport och vad den gick ut på. När svaret kom kände hon sig som något katten släpat in."It`s a MANS sport." Men maten var god och vi fick oss ett par maltpinnar till dessert.

Cliffs of Moher

När du drar omkring på Cliffs of Moher får ögat en upplevelse och är Tina Mulrooney där med sin harpa blir även örat förnöjt.

Favoritbyggnaden.

De byggnader från förr som inte längre används kallas numera överloppsbyggnader och har i vissa fall ett stort kulturhistoriskt värde. Det hade Länsstyrelsen uppmärksammat och arrangerat en temakväll om jordkällare på Rådde gård. Naturligtvis hade denna begivenhet undgått oss, men när vi läste ett reportage i Borås Tidning framkom det att ytterligare ett seminarie var inplanerat men då i Uddevalla på tisdag. Jag hade tänkt åka till Uddevalla på berättarafton i dag och stanna kvar och gå på Släktforskarföreningens möte på torsdag. Då vi bägge två ville höra om källarna och Mumien måste hem och arbeta så tyckte jag det blev för mycket med två resor och ställde in den planerade. Visst är jag flexibel.

Den vackraste byggnaden i Nordtorp som dessutom har den bästa utsikten är vår gamla potatiskällare, där det även förvarades sylt, saft, rotfrukter och annat. Att få tips och råd om hur man håller den i skick var mycket intressant och om vi sedan kan få lite återbäring på alla skattepengar som går till EU så blir det ju inte sämre. Trots att jag egentligen vill avskaffa länsstyrelsen så måste jag ge en komplimang till det här initiativet.

Men nu var det ju källaren i Nordtorp det här skulle handla om. Vi har funderat mycket på om den verkligen är byggd som källare då den ligger på berget och inte har någon naturlig övergång med jordtäckningen mot åkern. De brukar ju vara ingrävda i en sluttning men här är jorden liksom påskottad. Den är byggd av sten och taket är ett konstverk. Att foga ihop stenar i ett valv är ingen enkel match och de som en gång lyckades med det måste ha varit oerhört skickliga yrkesmän. Att det sedan står kvar i originalskick efter alla år understryker väl bara det påståendet. Det är den mest rofyllda plats jag känner till och jag kan sitta här i timmar och meditera. Vi har i anslutning till ena sidan gjort en mur med inbyggd eldstad och otaliga är de korvar och annat gott som grillats här. I samband med dessa gillen har vi skojat om att det kanske är en gammal kultplats och det drev Mumien och mig att ta en runda med våra pekare. Framförallt Mumien kan plocka fram en hel del med dessa pekare. T.ex. currylinjer, vatten, borttapade saker etc. Men inne i källaren bar sig pekarna konstigt åt. Normalt slår mina inåt och hennes utåt när man frågar dem något, men här blev det tvärtom och en hel del andra konstigheter som vi inte sett mer än på ett annat ställe. Nämligen inne i en av gravarna i Newgrange på Irland. Nu skall jag inte påstå att källaren i Nordtorp, liksom gravarna i Newgrange, är äldre än Pyramiderna i Egypten. Men vi kan ju i alla fall kittlas av tanken. Så nog är jag priviligerad som kan njuta av utsikten och få en stunds frid i sinnet vid denna byggnad.

Kulinariska höjdare.

En av höjdpunkterna vid resor till andra länder är ju att ta del av innevånarnas kultur inom alla områden. Ibland känner jag mig som den gamle kungen, Gustaf VI Adolf, när jag med samma entusiasm kollar in allt ifrån jordbruk till danser. Tänk vad mycket konstigt man stoppat i sig men många höjdare har det också varit. I Klagenfurt utfodrades vi med en romflamberad rätt med bananer, ananas och andra sötsaker som kallades Brazilianischer leber. Första tuggan var himmelsk men sedan blev det så in i ..... sött. Fisk tillhör inte mina favoriter och det tror jag delvis kan härledas till min Irländska sejour. Jag bodde i en familj där mannen lagade middag varje dag utom torsdag. Denna dag tog hans trevliga men fullkomligt matlagningsokunniga hustru över och stekte fiskpinnar eller andra djupfrysta panerade fiskbitar. Jag lärde mig snabbt att lämna återbud till middag på torsdagar. Trots detta hade jag inför Madeiraresan före jul lovat att smaka på Espada som är en djuphavsfisk som är något av en nationalrätt där. Jag föll pladask för denna fula läckerhet och åt ytterligare en portion efter någon dag. Annars blir det lätt lite förvirrande med namnet då öns speciella kötträtt kallas Espatada och är en slags grillspett som serveras hängade på en ställning vid bordet. Jag lovar att det är en läckerhet det också, t ex honungsmarinerad. Före fiskätandet hade vi varit och kollat in fisk- och grönsaksmarknaderna så vi visste vad som väntade. Överallt bjöds man på Madeiravin vilket inte heller tillhör mina favoriter men artig som man är sväljer man det som bjuds och låtsar att det är en Irisk Whiskey.

If you can´t beat them, join them.

Så sade en äldre Irländare som jag hade nöjet att avnjuta några Guinness med på Cairbre´s Pub i Drogheda för många år sedan. Om de svenska riksdagsmännen har samma valspråk vet jag inte men om de flyttar besluten till Bryssel är det kanske lämpligt att avskaffa riksdagen samtidigt som vi kastar Regionerna i Sverkers soptunna. Men det var kanske inte så väljarna hade tänkt sig det när man röstade för bättre samarbete och fred i Europa. På Irland har man i alla fall fått ett mycket stort utbyte av EU-medlemskapet genom infrastruktursatsningar etc. medan vi i stort sett bara betalar. Detta till trots är entusiasmen över EU lika låg på den gröna ön som bland vanligt folk i övriga Europa. Dessutom vill jag inte se svensk militär i andra länder när vi har avskaffat vårt eget försvar.

Cairbre´s Pub, Drogheda

Som ni vet är ögruppen Azorerna mitt i Atlanten min favorit när det gäller natur, människor och inte minst klimatet. För det mesta mellan 15 och 30 grader, eller som en av mina vänner brukade säga, man kan gå anständigt klädd utan att varken frysa eller svettas. Dessutom har flera av öarna, med undantag av klimatet, stora likheter med Irland. Och Irland har med sin musik, historia, gemyt och underbara natur sedan många år en särställning i mitt hjärta.
I dag har jag tänkt att berätta lite om en stad vid namn Drogheda, som ligger mellan Dublin och Belfast och som jag under några kortare perioder besökt i tjänsten. Den ligger ungefär en timmas bussresa från Dublin och har knappt 30 000 inbyggare. Dessa betjänas av 63 pubar och ett stort antal retauranter, så den lekamliga spisen får väl anses vara väl sörjd för. Men även själen skall ha sitt och är man här söndag eftermiddag eller tisdag kväll är ett besök på Cairbres ett måste. Puben har i sex generationer drivits av kvinnor i rakt nedstigande led. Nuvarande innehavare var bibliotekarie när modern avled och hon bytte bransch direkt. Mycket intressant kvinna som gärna, i mån av tid, berättar om Irlands historia och annat intressant.
Till denna Pub kommer spellediga musiker från hela Irland och ibland ännu mer långväga, för att hoppa in i olika konstellationer och jamma.
Det är mörkt och trångt i lokalen och de få bord som finns är omgjorda trampsymaskiner. Men stämningen är helt på topp, det lovar jag. Här hade jag vid ett tillfälle förmånen att få lyssna till en amerikan som mycket skickligt frekventerade ett gammalt gaeliskt bronshorn. Hornet i sig själv var i storlek som en svensk näverlur men hade drag av saxofon i ändarna. Antagligen hade den en sådan utformning för att den var så tung att det behövdes stöd för att kunna spela. Om den varit rak som en näverlur antar jag att det varit svårt att rent anatomiskt använda instrumentet. Det finns i dag inte många som kan spela på dem, främst för att hornen är utomordentligt sällsynta. Tidens tand har gått hårt åt dem och bronsgjutarkonsten är väl inte lika utbredd i dag som på medeltiden. Blåsaren framförde Irländsk folkmusik daterad 16-1800 tal och understöddes på ett fantastiskt sätt av flera sopraner, fioler, bordhan, gitarrer och till och med banjo. Det blev en helt magisk kväll.
Lördag samma vecka var jag i Dublin. När jag passerade en teater fanns en affisch som meddelade att kvällens föreställning med amerikanen, vars namn jag tyvärr glömt, var utsåld. Den som inte varit med på Cairbre´s en kväll och upplevt stämningen förstår kanske inte hur de kan bjuda på toppartister, kända som okända, som uppträder gratis. Och med den takt utvecklingen har på Irland kanske det snart är så att kommersialiseringen tränger ut det genuina. Då kanske Mrs. Cairbre reduceras till ett foto på ett museum och Pubarna blir fornminnen.

Påsklov och skidföre

Här i Boråsområdet infaller påsklovet efter påsk. På så sätt har, den snö som jag avskyr kommit till glädje ändå. Det har varit tämligen välbefolkat i såväl elljusspåret som de kortare spår som lagts över åkrarna.
Bra restresor växer inte på träd och när de uppenbarar sig är de slut innan du ens har sett pålysningen. Så hustruns gårdagsfynd njutes nu som bäst av någon annan. De passerar nog Irland just nu och jag önskar dem en trevlig vecka.
Det påminner mig att på Irland träffade vi ett gäng internationella folkmusiker vilka studerade på musikhögskolan i Galway. De drygade ut fickpengarna genom att under lov och helger spela som gatumusikanter på dagtid och som Pubmusiker på kvällarna. Den skickligaste av dessa musiker visade sig vara en svensk vid namn Werner Gladh och vi fick några trevliga pratstunder med honom. Döm om min förvåning ett år senare när jag av en händelse fick se en tidningsnotis om att till årets näck utsetts nämnde Werner Gladh. Årets näck är en spelmanstävling i kallt vatten och om tekniken fungerar kan ni läsa och lyssna på bifogad länk.
http://www.näck.nu/latar.htm
Visst är världen liten ibland.

S.t Patricks dag

17 mars är dedicerad till St Patrick, Irlands skyddshelgon och apostel, och antas vara hans dödsdag.
Han föddes i Wales i slutet av 300-talet och fördes som tonåring tillsammans med två systrar till Irland som slav, men lyckades fly efter sex år och tillbringade därefter tjugo år som munk i Frankrike. Han återkom troligtvis 432 till Irland som missionär och kristnade då delar av befolkningen samt etablerade Armagh som kyrkligt centrum. S:t Patrick blev helgonförklarad redan på 700-talet. Han kämpade mot slaveriet och i den första säkra kristna texten från de brittiska öarna finns en text där han klagar över en general som tagit slavar och dödat kristna irländare. En legend säger att han förklarade den kristna treenigheten för sina lärjungar genom att visa den irländska treklöverns (shamrock) tre blad som egentligen är ett. Enligt en annan legend skall han ha drivit ut ormarna ur Irland, om det påståendet ska tolkas bokstavligt är dock tveksamt. Enligt andra källor skall ormarna tolkas som druiderna, en folkgrupp som det inte finns så mycket fakta kring. Många anser dock att de var en sorts överklass med stort inslag av offerritualer och hade gudarnas öra.Hur firar man då en sådan här dag förutom med bön och bikt? Ja är man på Irland är det inte så svårt. Klä dig i något grönt och gå till närmaste Pub. Glöm inte att det tar sju minuter att tappa upp en pint så det är en fördel att beställa nästa i god tid. Även i Sverige finns det ett antal Irländska pubar, men saknar du en på din hemort finns Guinness och Murphys med flera på Systemet med kolsyrepatron och allt. Den som föredrar lager kan testa något av de andra märkena som Kilkenny etc.
Den som inte besökt S.t Patricks ö ännu kan kanske fortfarande hitta mer orörda miljöer på västkusten. Men skynda er, den ekonomiska utvecklingen är inte bara av godo och de genuina miljöerna försvinner snabbt. Men musiken och naturscenerna skall väl finnas kvar ett tag till.

Kort om Whisky

Uisge Beatha är det keltiska namnet på Whisky. I översättning ungefär det samma som livets vatten eller aqua vitae. Endast Whisky producerad i Skottland får stavas utan e.
Vet ni att Amerikansk Whiskey destilleras en gång. Skotsk Whisky två gånger. Irländsk Whiskey däremot destilleras tre gånger. Kan det vara orsaken till att man för länge sedan marknadsförde bra skotsk Whisky som Best Irish Whisky.