Viva Espana?

Nu har Mumien och jag invaderat vårt 29:e land tillsammans. Det blev Spanien eftersom vi länge har velat se den gamla Moriska borgen i Alhambra. Det blev dock en hel del bussåkande för att infria denna önskan. Vi hade nämligen så här på ålderns höst unnat oss en paketresa med tre utflykter och halvpension. Så efter en vilodag med promenader och bad i Aguadulce bar det upp i Sierra Nevada med en trång buss framförd av en som körde, som man säger, som en biltjuv. Det var inte så lustigt i serpentinbackarna utan varken vägräcken eller skyddsnät. Ett par stopp blev det, först vid ett krukmakeri och sedan vid en vingård.

Lunch fick vi också och vinet gjorde oss lite kaxigare i de utförsbackar som återstod. Annars var vinet inte mycket att skriva hem om.

 

Efter en lång dag blev vi hörsel och tålamodsprövade i Hotellets restaurang. Maten var alldeles utmärkt men service hade de inte tagit hem, den skulle nog bara ha blivit liggande på hyllorna i alla fall. Personalen hade en vagn på cirka tre meters längd med en bestickskorg i ena änden och en behållare för överbliven mat i den andra ändan. Mellan ändarna staplades flaskor, tallrikar och glas. Troligtvis hade personalen en tävling om vem som kunde kasta besticken hårdast i korgen och slå tallrikarna så hårt som möjligt i skulhinken. Det gällde dessutom att inte lämna bordet samtidigt för ombackning i buffén. Det var nämligen flera gäster som återvände till ett omdukat bord och undrade var deras vin, öl etc. hade tagit vägen.
Dagen efter var det till att gå upp i ottan för att resa till Alhambra. Vi åkte så tidigt för att vi skulle få en timmas egen tid i Granada. Vad gör man på en timma? Vi fikade och Mumien köpte en väska. När vi sedan anlände till vårt mål fick vi verkligen valuta för pengarna. Intressant och kanonbra guide.

Men det var inte lätt att fotografera. Antingen kommer man för nära eller för långt ifrån. Jag bar omkring mitt tunga teleobjektiv och önskade att jag hade haft ett vidvinkelobjektiv i stället. Sammanfattningsvis blev det en hellyckad dag och vi kunde åka hem till middagens slammer med ett gott humör. Fredagen innebar vila och nya dopp i det ljumma Medelhavet. En promenad på några kilometer orkade vi också. Det var tur det var inlagt en vätskekontroll för varmt var det även i luften. En utflykt återstod och den tog oss till den närbelägna staden Almeria där vi besiktigade en försvarsanläggning och drack öl på en gatuservering. Som om inte all denna kultur hade räckt så fick vi se en staty av John Lennon.

Han hade tydligen medverkat i någon film som spelats i spagettivästerns förlovade land. Jag har alltid trott att spaghetti syftade på Italien men man lär så länge man lever.
Hemma igen vidtog resa till 08området för barnkalas, trav och eget fyllande men det får jag återkomma till.

Senaste nytt från Sandared!

Sandaredsöl

När vi trotsade höstregnet idag och åkte till Köp´et-en bra affär som det står i reklamen, kunde vi upptäcka en för våra ögon ny ölsort, Sandaredsöl. Trots att den var dyrare än Sort Guld på monopolet kunde vi naturligtvis inte låta bli att köpa hem ett par för provsmakning. Om de går genom censuren blir det väl till att köpa en back i morgon. Det framgår icke av etiketten vem som har tillverkat men det är väl lokalt hemkört eller också har Grebbestads bryggeri ökat ut sitt revir. Under alla omständigheter var det en limiterad upplaga så det går nog åt hur det än smakar. Efter kylning och provsmakning återkommer jag med en kommentar om vår bedömning.

Nu är gränsen nådd.

Kallt kan det få vara någon gång emellanåt men nu är gränsen definitivt nådd. I går hade jag tänkt att åka och panta burkar samt ta en tur till Bollebygd för att införskaffa lite smärtstillande. Tror ni Forden behagade starta? Icke, den hade varit ifred i två veckor och trodde väl den så skulle få vara intill besiktningen. Motorvärmare på i två timmar men den blev inte mer samarbetsvillig för det. Då tog jag fram mitt sista trumfkort, batteriladdaren. Det är ungefär vad jag kan om bilar, men som tur är har jag ju andra företräden! Om laddaren också var på två timmar kunde jag ta en stärkande promenad som har blivit en riktig (O)vana. Bra för kondition och rika tillfällen till social samvaro. Men igår kom jag inte längre än bort till skogen innan jag nästan hade frusit bort hela ansiktet. trots att det inte blåste i träden drog det på oskyddad hud så det var rent hemskt. Då flydde jag fältet och bäddade ner mig i sängen istället. Efter en stund tänkte jag att det är lika bra att ta in laddaren och stänga luckorna. När det var gjort försökte jag starta och tro mig eller ej då puttrade den igång och jag var tvungen att ta den tidigare bestämda turen för annars hade den väl aldrig startat igen om jag stängt av direkt. Det gick riktigt bra och jag kan rapportera till de skridskointresserade att Viaredssjön hade lagt på sig en fin skridskois. Men det blev en tidsödande resa för det var många kändisar som var ute i samma ärende så det blev mycket prat och skratt på torget i Bollebygd och vid Köpets burkinlämning. Där kom det dessutom en rolig överraskning en av tomburkarna var så tung så jag gjorde en närmare besiktning och kunde till min glädje konstatera att den var oöppnad så där tjänade jag ihop lite extra. Men när det gäller kylan är gränsen nådd.

Det var inte kamremmen.

Ibland har man tur i oturen. Jag hade tänkt åka och byta ut tomflaskor och burkar mot välfyllda dito. Detta innebar att Forden måste tas fram ur snödrivan den stått i de senaste tio dagarna. En form av arbete som inte är så nyttigt för oss flimmergubbar. Nåväl, loss kom den när det smäller till och sedan blev det tyst. Det kokade, rök och luktade och på marken låg en rem. Jag ringde Mumiens kusin som brukar fixa det mesta när det gäller bilen. Hur ser remmen ut? Är den refflad? Ja säger jag. Då kan det vara kamremmen. Jag kommer och kollar efter jobbet. Han kom i kölden och kunde konstatera att det var drivningen till servo, värme och laddning. Så nu får vi bärga i morgon och då får min själ tomflaskorna följa med. Mumien hade också tur. Hon flög med sista planet i går kväll från Stockholm och det var nog det enda planet i går som kom fram före utsatt tid.

Nationaldryck.

Jag blev så sugen på en öl att jag bara kände för att dela med mig.

En speciell dag!

I dag blir Lae ålderspensionär. Inte för att han fyller år eller något liknande utan bara för att det är den förste i den månad då han fyller. Jag hoppas det blir mer välfärd än skattesänkningar i fortsättningen. Det räcker väl med pensionssänkningen. Ja, det räcker nog till några öl också.

Taköppning.

I dag har snickarna öppnat taket. Då har jag passat på att lägga ut ett album på Picasa med nyheter sedan sist. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Nordtorp20100210#

Tänk när vi kan sitta på balkongen och ta en öl utan att generas av myggor etc.

Ved, Epatraktor och fasadrenovering.

I går blev det ingen blogg skriven. Kvällen gick åt att leta upp ett album från 1995 som var stört omöjligt att hitta. Jag brukar klaga över att vi har en mängd Dia-bilder som saknar anteckningar, men vad är det mot alla gamla Extrafilmsalbum som man dessutom fick dubletter av. Till slut låg det där i alla fall och då tar Mumien på sig den där "det var ju det jag sa hela tiden minen" som om den legat där hela tiden. Det var i alla fall ett kul album. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Fasadrenovering1995?feat=directlink

Några bilder från den årliga inkastningen av femton kubikmeter ved efter det att den sågats och klyvts. Två bilder på Tobias gamla EPA-traktor. Den var ju riktigt snygg. Sedan det vi egentligen letade efter. Bilder på timret från den första renoveringsinsatsen som vi gjorde 1995. Som synes var det en massiv mobilisering av arbetskraft. Vi var som man säger i Nordtorp fôlkätta. Vi hittade en kniv och några andra metallföremål infogade i timret och dess mossisolering. Man gjorde så förr i tiden för att hålla undan troll och annat underjordiskt från husen. För säkerhets skull lät vi det ligga kvar och så vitt jag vet har det inte spökats än. Vi hittade klotter på timmerstocken under fönstret och vad jag tror är det samma handstil som hos den som har klottrat under ett fönster på övervåningens insida vilket vi fann i veckan. Himla intressant var det att se hur många lager av olika material som man byggt om med eller som använts till isolering genom åren. Det är precis som på insidan men där är det tapeter och tidningar i stället. Tänk så effektiva vi var och dessutom hann vi med några bärs borta vid grillen.

The Wild Rover.

Som omväxling bjuder jag idag på en Irländsk landsplåga i G-dur.

I've been a wild rover
For many's the year,
And I've spent all me money
On whiskey and beer.
But now I'm returning
With gold in great store,
And I never will play
The wild rover no more.

CHORUS:
And it's No, Nay, Never,
No, Nay, Never, No more,
Will I play the wild rover,
No, Never, No more.


I went to an alehouse I used to frequent,
And I told the landlady My money was spent.
I asked her for credit She answered me 'Nay, Such custom as yours I could have every day.'

REPEAT CHORUS
I brought up from my pockets Ten sovereigns bright
And the landlady's eyes Opened wide with delight. She said 'I have whiskeys And wines of the best,
And the words that I told you Were only in jest.'
REPEAT CHORUS


I´ll go home to my parents, Confess what I've done, And I´ll ask them to pardon Their prodigal son.
And when they've caressed me as oft times before,
I never will play
The wild rover no more.

REPEAT CHORUS

Den rätta vägen.

Kyrkoherden, komministern och den nyanställde pastorsadjunkten skulle bekanta sig med varandra. De tog tjänsteekan, en back öl och var sin metrev och sökte friden i en lugn vik för att prata, bedja och fiska. Efter en stund var ölet slut och kyrkoherden gick iväg över vattnet för att hämta en ny back. När även den visade sig odryg gick komminstern iväg och hämtade påfyllning. Då även det visade sig otillräckligt erbjöd sig den nyanställde att gå efter mer dricka. Han reste sig, tog ett steg över relingen och sjönk som en sten. När han lyckats få huvudet över vattnet utbrast han olyckligt "min gud, ge mig den rätta tron så att även jag kan gå på vattnet." Det är bättre du lär dig var stenarna ligger sa kyrkoherden lakoniskt.

Harakiri

Varmt men fuktigt var det i går. Det lockade genast fram mina vänner knotten. De får sin näring från mig och det har jag full acceptans för. De blir ju mat till fåglar och näringskedjan rullar vidare. Vad jag däremot inte har den minsta förståelse för är att små ledsna knott begår självmord i mitt ölglas en sådan härlig kväll.