Sedan i somras har jag träffat ett antal gamla vänner som mycket väl kom i håg när vi bodde på Kämpegatan 26 under åren 1948-56. Ett genomgående minne för alla verkade vara hur trångt och brant det var i trappan mellan andra och tredje våningen. Hur sjutton hade ni fått upp pianot frågade flera. Sanningen är att jag har inte en aning, men uppgiften måste varit gigantisk. Och ner kom det ju också. I andra våningen var det som en skafferidörr med en stor nyckel i. När man öppnade började trappan omedelbart och inte nog med det, den svängde 45 grader åt vänster utan förvarning. När man tagit ytterligare ett tjugotal trappsteg uppåt kom en liten avsats på kanske 50*75 cm. Rakt fram dörr till hallen åt höger dörr till vinden och vänsterut en dörr till vardagsrummet. Här fick man inte ha höjdskräck.
Jag hittar ytterligare två minnen som jag gärna delar med mig av. Vid det ena tillfället, jag var kanske i femårsåldern, hade jag fått nya skor. På den tiden slog man in skor i kartong och det var en ögla på snöret för att kunna bära paketet med hög svansföring. Jag känner än i dag hur mallig jag var för mina skor och ville in så fort som möjligt för att packa upp desamma och prova. Mamma låser upp dörren och jag tränger mig förbi, snubblar och hamnar ovanpå skokartongen och åker ner för trappan som på kälke. Nedanför var dörren stängd så det blev en form av frontalkollision från vilken jag klarade mig som man säger relativt oskadd. Det kunde gått mycket värre om även mamma ramlat.
Vid nästa tillfälle hade mamma tagit hand om en äldre norrman, vars lägenhet brunnit. Farbrodern som var ganska lång och gänglig var dessutom något förvirrad om man endast använder förnamnet. En eftermiddag när han hade lämnats ensam gick han troligtvis i sömnen och tog ett steg rakt ut i trappan. Hyresvärden som var bagare bodde i våningen under oss. Han hade tagit sig en middagslur men väcktes av ett öronbedövande dån när den gamle i princip rullar som ett hjul nerför trappan. Bagaren springer ut i trappan och öppnar den skafferiliknande dörren och får se den sista kullerbyttan ut i dagsljuset. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Allt gick dock relativt väl, men han hamnade efter omplåstring på hemmet för ingen vågade ta ansvar för den gamle längre.
Jag saknar ett foto av huset så om någon har ett får ni gärna skicka det till mig på mail.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar