Gammal är äldst.

Nu är vi tillbaka efter mötet med våren i Skåne. Det är vid sådana här tillfällen man inser att klimatzonerna ger en fördröjd vår här uppe på prärien. Vi har Zon 4 och man ser stor skillnad på lövsprickningen redan när man kommer ner mot Kinna. Men det var inte vädret jag skulle skriva om utan Willie Nelsons show. En sådan upplevelse. Han har alltid varit en duktig gitarrist, men att han utvecklats till en rock/bluesgitarrist som får Yngvie Malmsten och grabbarna att verka som nybörjare hade jag inte trott. Att det dessutom går att få ett så mäktigt ljud ur hans misshandlade gitarr, Trigger.
Som vanligt inledde han med Whiskey River och sedan var det fullt ös i över två timmar. Tyvärr finns det fortfarande människor som ser Willie enbart som countrysångare. De skulle varit med och hört hans tolkningar av gamla låtar som han i många fall skrev för andra artister. T ex Crazy, Nightlife, Funny how time slips away. Nightlife är en blues som B.B.King har gjort med finess, men kompositören själv gjorde den ännu bättre. I övrigt blandade han jazz med rock och mer blues så publiken var hänförd. Det var stående ovationer efter var och varannan låt. Publiken var blandad men med stark övervikt av oss som håller på att avverka sitt andra femtiotal.

Om någon vill ta tillfället i akt så är det inte utsålt i Halden dit han kommer 3/5 och det är inte längre än till Malmö härifrån.

På hemvägen förenade vi nöjet med lite nytta genom att gå på IKEA och köpa bokhyllan Billy för att eliminera bokhögarna på nattygsborden och annorstädes. Tro mig eller ej men jag lyckades dessutom montera den efter hemkomsten.