Nu frös ytterligare ett födelsedagskalas inne. Hustrun har övermannats av viruset, förhoppningsvis detsamma jag hade för någon månad sedan och hon är knappt kontaktbar. Om det nu är nya baciller så blir väl jag, enligt lagen om alltings djävlighet, sjuk lagom till Pragvåren och Hustruns sextioårsfirande. Gud give att hon blir frisk.
I dag har det snöat igen och då gör ett minne från april 1992 sig påminnt. Jag hade fått en ny Ford Siesta och skulle hämta sonen d.y. hos en kompis några kilometer bort. Snöyra och skogsväg, men jag följde spåren efter föregående trafikant och allt gick utmärkt någon kilometer då det hoppade till och färden tog slut. Ingen hade ju berättat att bilen jag följde spåren av hade kört ut på en åker. Det var rena turen att jag inte körde på honom också. Jag var tvungen att ringa grannen som kom med traktorn och under tystnad drog upp bägge bilarna. När han var klar sa han "vad skulle du ut i detta vädret att göra." Vad kan man göra mer än skylla på sitt dåliga omdöme. Därefter fortsätter jag min avbrutna färd i sakta mak och kommer fram till avtagsvägen där d.y. frusen står och väntar. Vägens lutning är cirka 10% och jag kan inte stanna utan fortsätter ner mot Sandared. Kör på större vägar hem och ringer till kompisen som d.y. varit hos. De går och hämtar honom och han får sova över hos dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar