Landet lagom?

I Sverige är allting så lagom. Det är ett påstående som man ofta hör men jag har i de flesta fall kunnat konstatera att det egentligen är tvärt om. Allt är överdrivet åt olika håll. Jag skall inte trötta er med långa teoretiska resonemang men ett exempel kan jag väl ta. I en TV-serie som handlar om brott får vi höra hur dålig polisen är på att utreda och lagföra brottslighet av såväl hög som låg dignitet. De personer som trots detta döms till olika straff behöver ofta inte avtjäna så stor del det. När jag idag satt med släktforskning, som inom parantes är min favoritgren, hittade jag en fattig stackare som dömdes till två års straffarbete och förlust av medborgerliga rättigheter under samma tidsrymd för andra resan stöld. Det var 14 år mellan de två brotten och värdet av det stulna var inte stort. Vill vi ha ett samhälle som behandlar människor på så sätt som något av de beskrivna exemplen eller skall vi försöka bli lite mer lagom?

Lagom är bäst!

Det påstås i olika sammanhang att vi i Sverige är lagom i det mesta. Men visst är väl det en sanning med modifikation?
Vi växlar ju hela tiden mellan extremtänkande i olika riktningar. När jag växte upp kom polisen och skingrade oss om vi var fler än fem personer som stod och pratade i ett gathörn. Det var ju löjligt. I dag kan man vandra ganska länge i stadskärnorna utan att ens se en polis. Det skapar otrygghet hos många människor i all synnerhet som utvecklingen har gått från, om inte kadaverdisciplin, så i alla fall från onödigt strikta normer till dess motsats. Här hade det väl varit härligt med lagom. Skolmiljön har växlat på samma sätt, lagom hade varit bra här också. Så kan vi beskriva område för område i vårt samhälle och i alla fall jag konstaterar att det inte var bra varken förr eller nu. Är man bakåtsträvare när man tror det hade varit bättre med lagom?

Förr ritade man in olika politiska åsikter på en rak linje med extremister på var sin flank. Fördelen med den beskrivningen är att då ramlar dessa ner i avgrunden efter en tid. I dag kan man väl snarast se de olika schatteringarna i en ring där höger- och vänsterextremister (huliganer) möts i mitten kl. 12. Dessa ljusskygga individer som hyser ett fullständigt förakt för demokratin och andras åsikter gör upp om vem som är råast med livsfarliga tillhyggen av olika slag. Det är en utveckling som inte på något sätt är önskvärd och här måste gränser sättas. Hur blir de lagom?

I politiken tävlar ju alla om att vara i mitten, men var ligger denna mitt och från vilka utgångspunkter har man kommit dit? Om vi går tillbaka i tiden några år så var ju sossarna rödare än vad Vänsterpartiet är idag. Ändå vänder sig hellre fru Sahlin högerut mot Miljöpartiet för att få stöd för framtida mittenpolitik än att hon samarbetar med vänstern.
Fru Olofsson drar undan mattan för de miljöansvarsmedvetna väljarna, som trots allt finns i Centerpartiet, genom att förstöra möjligheterna för en målmedveten satsning på alternativ energi med en ny kärnkraftsutbyggnad. Vinnarna i denna cirkus är naturligtvis Miljöpartiet och Moderaterna. Dessutom skulle det inte förvåna mig ett dugg om KD åker ur riksdagen efter nästa val. Med dessa förutsättningar och den finanskris som drabbat oss hade det varit bra om varje parti gått fram med sitt eget program inför nästa val så att talmannen ges möjlighet att utse en regeringsbildare med stark förankring i de breda folklagren. Då har man inte låst upp sig vare sig för kärnkraftsutbyggnad eller fortsatt nedrustning av skola, vård eller omsorg.