Roligare än på länge.

I lördags hölls Eriksbergsgängets reunion. Kul att träffa gamla lekkamrater och seglarkompisar för några timmar under otvungna former. Historierna, vilka bättras på år efter år, studsade över borden och skratten var hjärtliga. När vi närmade oss slutet på kalaset slutade det att regna och då kom det ett telefonsamtal. Nu är det akustiskt jam på Eriksbergs Brygga, kom om ni vill. Två timmar satt vi sedan i aftonsol och lirade låtar från förr och nu. Jag spelar ju inte så mycket numera men med kompisar som Lennarth och Peter så går det ganska lätt även om inte minnet i min hårddisk fungerar till etthundra procent. När regnet kom fortsatte glammet hemma hos Lennart som gästfritt slog upp sina portar för oss. Hade de varit för femtio år sedan hade vi väl suttit där än så hög stämning som det var men nu var vi ju tvungna att åka de 16 milen hem och släppa ut katterna. Katterna var inte glad när vi kom hem fram på småtimmarna men jag hade inte haft så roligt på länge.

Sommarens bästa vecka!

Ulkhålet

Kortholmen

Eriksbergsviken

Recept

Hela sommaren har vi pratat om att i morgon blir det bättre väder. Och det har det blivit ibland men det har som man säger "Vart kallt i vinn". Hur som helst skulle det bli fantastiskt väder när jag skulle ut till Lennart på Bokenäs för några dagars all inclusive. Och tror nån det, men så blev det! Vi inledde med att gå ner till Eriksberg och till Esbeth och Larsas nya trevliga hus. Där fägnades vi med kakor och kaffe och en ytterst trevlig samvaro så tiden bara rann iväg. När vi så småningom hade vett att gå hade förutom vanliga samtalsämnen släktforskningsfrågor hemmahörande i Lane-Ryr, Valbo-Ryr och Torp avhandlats. Helstekt torsk bjöd sedan Lennart på och när jag frågade vad jag kunde göra blev svaret, ta fram glas och då kom jag på att jag hade med mig ett Alcasevin som skulle göra sig utmärkt till fisken. Än en gång finner man att världen inte är så stor. Denna vinsort hade jag för inte så länge sedan blivit presentad med av två gemensamma goda vänner. Numera saknas det aldrig i vår vinkällare och som tur var föll det även Lennart på läppen. Så nu får systemet i Torp ladda upp med detta vin. Kvällen avnjöt vi nere i Lennarts vik där vi satt vid ett runt bord några meter från sjön och löste världsproblemen tillsammans med Svante, en mycket sympatisk granne, som tyckte vi skulle fortsätta i hans trevna tjäll när ginet hade sinat vid stranden. Hur det nu var så kom vi både i säng och upp ur den samma för att ta en halvdagskryssning ut till Nordströmmarna. Vid ett stopp mitt ute på fjorden för att prata med en annan bekant höll vi på att bli seglade in i evigheten då en ung man med allt för stor segelbåt höll på att ramma oss. Ibland har man mer pengar än vett. På menyn stod det sedan älggryta som jag för säkerhets skull fotograferade receptet på i fall om att jaktarrendatorn som brukligt är kommer med en stek till oss frampå höstkanten. En sväng till Bengt och Maggan hann vi också med och där presentades jag med en vinranka som Bengt lovade skulle växa och ge druvor även uppe på vidderna i Nordtorp. Tänk så många fina vänner man har. Kvällen ägnade vi åt fiske och faktum är att lyckan stod oss bi även här. Sex fina makrillar drog vi upp innan det blev helmörkt. Gissa om Mumien blev glad när hon kom hem i fredags och möttes av doften av stekt makrill. Potatis, dill, sallad och morötter från egen odling. Smaskens! Innan hemfärden på torsdag kväll tyckte Lennart att vi behövde ett Spärlingsträd också. Så det var nästan fullpackat på hemvägen. Det enda som blev dåligt med var fotograferandet för jag hade så kul att jag glömde kameran för det mesta. Helgen har gått åt till att vila upp mig plus en svamprunda som räckte till Mumiens goda fläskköttsgryta. Så hade jag int haft ont i knät och ryggen hade allt varit bra.

Lekkamrater i Uddevalla ifrån 50-talets början.

I går var jag i Uddevalla för att deltaga i en rejäl nostalgitripp. Georg Myrström hade lyckats samla ihop sex gamla lekkamrater från tidigt 50-tal i området kring Kämpegatan -Svarte vägen i Uddevalla. Nu skulle dessa glada pensionärer klättra upp i såväl Stora- som Lilla berget. Och det gjorde vi trots att allt var mycket förändrat. Många av husen var borta, Svarte vägen finns inte kvar, nya höghus har ersatt och det vi mindes som ganska kala berg var nu enormt bevuxna med såväl träd som mossor och annat. Av våra klättervägar syntes just inte något men upp tog vi oss. Och en av dammarna där vi fångade vattenloppor och flera av korvgrillningsplatserna kunde vi urskilja. Av Kaninburarna fanns bara en spik kvar i ett av de fåtaliga gamla träden. Vi hittade också grunden till ett av husens utedass. På toppen av Stora berget framförde sedan Georg en för dagen specialskriven visa. Att minnena fanns kvar hos oss visade sig när det berättades den ena skrönan efter den andra där en eller flera av oss förekom. Inte ens när undertecknad blev hjälpt ner från en klippavsats i Halleberget av Bagaren Calle och brandkåren hade undgått de församlade. Själv hade jag förträngt denna händelse från åren någon gång runt 1951-52. Utflykten avslutades med lunch på muséet och ytterligare berättelser med många goda skratt. Kanske ordnas det med en uppföljare i framtiden.

Från Stora Berget mot Regementet.

Från Stora Berget mot Väster i motljus

Georg sjunger.

Georg berättar.

Nyponros på Lilla Berget

Kämpegatan 26. Här bodde jag 1948-56. Då var det ett Bageri i bottenvåningen men nu är hela huset borta.

Här klättrade vi.

Nostalgikerna på Kajkanten.