Sommarens bästa vecka!

Ulkhålet

Kortholmen

Eriksbergsviken

Recept

Hela sommaren har vi pratat om att i morgon blir det bättre väder. Och det har det blivit ibland men det har som man säger "Vart kallt i vinn". Hur som helst skulle det bli fantastiskt väder när jag skulle ut till Lennart på Bokenäs för några dagars all inclusive. Och tror nån det, men så blev det! Vi inledde med att gå ner till Eriksberg och till Esbeth och Larsas nya trevliga hus. Där fägnades vi med kakor och kaffe och en ytterst trevlig samvaro så tiden bara rann iväg. När vi så småningom hade vett att gå hade förutom vanliga samtalsämnen släktforskningsfrågor hemmahörande i Lane-Ryr, Valbo-Ryr och Torp avhandlats. Helstekt torsk bjöd sedan Lennart på och när jag frågade vad jag kunde göra blev svaret, ta fram glas och då kom jag på att jag hade med mig ett Alcasevin som skulle göra sig utmärkt till fisken. Än en gång finner man att världen inte är så stor. Denna vinsort hade jag för inte så länge sedan blivit presentad med av två gemensamma goda vänner. Numera saknas det aldrig i vår vinkällare och som tur var föll det även Lennart på läppen. Så nu får systemet i Torp ladda upp med detta vin. Kvällen avnjöt vi nere i Lennarts vik där vi satt vid ett runt bord några meter från sjön och löste världsproblemen tillsammans med Svante, en mycket sympatisk granne, som tyckte vi skulle fortsätta i hans trevna tjäll när ginet hade sinat vid stranden. Hur det nu var så kom vi både i säng och upp ur den samma för att ta en halvdagskryssning ut till Nordströmmarna. Vid ett stopp mitt ute på fjorden för att prata med en annan bekant höll vi på att bli seglade in i evigheten då en ung man med allt för stor segelbåt höll på att ramma oss. Ibland har man mer pengar än vett. På menyn stod det sedan älggryta som jag för säkerhets skull fotograferade receptet på i fall om att jaktarrendatorn som brukligt är kommer med en stek till oss frampå höstkanten. En sväng till Bengt och Maggan hann vi också med och där presentades jag med en vinranka som Bengt lovade skulle växa och ge druvor även uppe på vidderna i Nordtorp. Tänk så många fina vänner man har. Kvällen ägnade vi åt fiske och faktum är att lyckan stod oss bi även här. Sex fina makrillar drog vi upp innan det blev helmörkt. Gissa om Mumien blev glad när hon kom hem i fredags och möttes av doften av stekt makrill. Potatis, dill, sallad och morötter från egen odling. Smaskens! Innan hemfärden på torsdag kväll tyckte Lennart att vi behövde ett Spärlingsträd också. Så det var nästan fullpackat på hemvägen. Det enda som blev dåligt med var fotograferandet för jag hade så kul att jag glömde kameran för det mesta. Helgen har gått åt till att vila upp mig plus en svamprunda som räckte till Mumiens goda fläskköttsgryta. Så hade jag int haft ont i knät och ryggen hade allt varit bra.

Har du gått i ide?

Jag har inte lyckats prestera några blogginlägg på bra länge. Då värmer det när anonym ställer frågan som jag satte i rubriken. Har du gått i ide? Nej, det har jag inte, men jag har funderat mycket på att göra det då jag och vinter inte går så särskilt bra ihop. Till slut kom jag fram till att det inte var någon bra idé. För trots allt finns det en massa andra roliga saker att ägna sig åt. Björnar går ju i ide och räknas väl även som vilt. Någon björn har jag inte ätit i veckan men både dovhjort och älg och det gick inte av för hackor. Dessutom håller jag på för fullt och arrangerar en uppföljning av förra årets reunion av Eriksbergsgänget. Det kanske inte går att få ihop lika många som förra året men stort intresse har visats från flera håll redan.

Konstverket på plats.

I går var det dags för en ny Kinnekulletripp. Jag var och hämtade dörrplåtarna som Therese smitt åt oss. Här ser ni hur det såg ut före och hur det blev efteråt. Jag kunde inte heller undanhålla konstnären för er. http://www.smedjatherese.se/ Visst är det ett kanonfint arbete? Dessutom fick jag äta av Echsets patenterade våfflor med västkustsallad. Det smakade görgött. Om ni har vägarna förbi så pröva. http://www.echset.se/ Att vi dessutom hann med att minnas

och prata om den fantastiska festen med Eriksbergsgänget i början av juli, ja, det var en ren bonus.

Semestrarna verkar vara slut.

I dag kom det både elektriker och snickare. I bästa fall kan det innebära att vi får både ljus och trösklar till Mumiens vernissage, vilken närmar sig med stormsteg. Vad skall jag oroa mig för nu när det mesta är klart? Misströsta inte. Jag kommer säkert på något.

I helgen besökte vi en av de vackraste platser jag känner till, Eriksberg på Bokenäs. Visst brukar jag säga att Bohuslän börjar vid Lysekil och går norrut men Eriksberg är undantaget som bekräftar regeln. Jag vet inte hur många gånger jag kört omvägen förbi när jag varit på väg hem från båten i Fiskebäckskil. Nu när vi inte har båt längre blir det inte heller så många bohuslänsbesök som vore önskvärt. Sjöboden på Eriksberg bjuder på många minnen. Där låg vi hela gänget och lyssnade på radio när Ingo blev världsmästare 26 juni 1959. Några andra historier kanske kan få pryda bloggen vid något senare tillfälle för nu skall jag ut och bygga upp flåset.

Kontakt etablerad.

Är det någon som minns att jag den förste november förra året bad om hjälp att hitta ett par gamla kompisar? Det lyckades inte även om det var flera läsare som verkligen ansträngde sig. Ett problem var att jag inte kom ihåg Berts efternamn, Johansson. Men allt löser sig om man inte stressar. För några veckor sedan var en annan gammal kompis här och då insåg jag att vissa personers smeknamn ibland har större genomslagskraft än dopnamnen. Margareta det var ju Echset det och när Lennart hade fått klart för sig att det var henne jag syftade på så visste han ungefär var hon bodde och att hon var konsthantverkare. Lastad med ny information kunde jag nu börja söka på nätet igen. Då nappade det bättre, Echset hade en egen hemsida och på den fanns det länk till Berts hemsida. Nu var det bara att ringa upp och sedan var kontakten återupptagen. Bert har jag inte pratat med ännu, men jag var tydligen inte helt fel ute när jag i efterlysningen hade med kortet av vår gamla Sassam och den rostfria fören som Bert hade tillverkat. I dag är han nämligen mästersmed och ligger bakom betydligt större smidesarbeten.
Echset hade gått och funderat på om det skulle gå och trumma ihop det gamla Eriksbergsgänget så det har vi nu som gemensamt projekt. Senaste träffen var 1979 men sedan dess är de flesta skingrade för vinden.

Turen går till Käringön.

Mumiens semester börjar lida mot sitt slut. Varken vädergudarna eller snickaren har varit på vår sida efter midsommar. Men i måndags bestämde vi oss. Det hade utlovats bra väder även om kulingvarning var utfärdad för Skagerack. Nu bokades en tur till Käringön med M/S Byfjorden. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/KRingResa/photo#5223672367966517954

Detta flytetyg har vi tidigare upplevt som ett monster vilket sköt hela sjön framför sig. Vi visste att den var ombyggd och svallvågorna har minskat i höjd men det spelar ju ingen roll för är man är passagerare slipper man möta den. Jag såg på mötande och förbiseglade båtar att den fortfarande river upp svall, av för dem besvärande höjd.

Vädret blev omväxlande men regnet höll sig borta utom den sista timmen så det kändes bra. Trots att vi seglat kusten fram och tillbaka i alla år fick jag nu med en viss nostalgi uppleva ställen jag kände väl till men aldrig haft tid att fördjupa mig i. När man seglar är det annat som pockar på uppmärksamhet. Jag tror aldrig jag tagit ett kort under gång. Men nu kunde skadan repareras och jag pekade, pratade och plåtade så jag har en viss förståelse för om hon tycker att jag berättar sådant som hon redan vet.

Första bilden togs vid Uddevalla Roddklubbs hus som jag läste om ganska nyss på Uddevallabloggen, men som jag nog inte gått förbi på fyrtio år. När vi kom ut ur hamnen ser man höghusen på Bohusgården där jag bodde en stor del av barndomsåren. Oj så lyxigt det var när vi flyttade dit och fick badrum. Sedan fångade Uddevallabron, eller heter den Sunningebron, min uppmärksamhet. För att vara en modern skapelse är den otroligt vacker. Och inte blev det sämre av de ljusskiftningar som gårdagen bjöd på. Hafstensfjorden mötte med frisk vind och vågor som inte på det minsta besvärade vårt stolta fartyg. När vi passerade Brattön mindes jag gamla berättelser att det fanns så många huggormar där. Finns det andra som hört det? Det var från Hafstensklippan som Oden sände ut sina korpar, Munin och Hugin enligt sägnerna. Vid Mattholmen fick vi Nötesundsbron i siktet. Den är inte vacker men var efterlängtad när den byggdes i början av sextiotalet.

Jag har förresten ett minne när en kamrat och jag en påskafton liftade ut till Eriksberg för att övervara en fest. Det blev sent innan vi kom fram och festen hade flyttat till Rörbäck. Vi drog slutsatsen att det hinner vi inte utan lade oss för att sova på sjöbodens loft. Det blev kallt så vi började hemfärden genom att gå till Nötesundsfärjan. Där satt vi inomhus och sov till dess morgontrafiken började och vi kunde få lift med en hygglig farbror.

Vår färd fortsatte nu över Kalvöfjorden och via en tilläggning i Henån, för att hämta fler passagerare, kunde vi gå vidare genom Ulkhålet förbi nyss nämnda sjöbod och den nyrestaurerade affären. Den har nog inte varit affär de senaste 35 åren tror jag. Här ligger också Kortholmen där vi hade båt liggande på 60-talet. Jag hade förresten en kamrat som bodde i en stengrotta här en hel sommar på femtiotalet. Han levde på korv och sockerdricka som inhandlades i affären.

Vi går vidare genom Hjältösundet och via ett kort stopp i Rörbäck närmar vi oss en av resans höjdpunkter, Nordströmmarna. Redan inloppet sätter besättningen på prov då det är mycket trångt mellan grunden och fritidsbåttrafiken är omfattande. Här ser vi sedan den gamla linfärjan som går mellan Dragsmark och Flatön. På femtiotalet hände det att de sträckte linan när en segelbåt passerade. Detta som revansch för att segelbåtarna ofta var i vägen för dem. Det var inte så vanligt med motor i segelbåtar på den tiden och jag förstår inte hur vi som småpojkar kunde segla igenom strömmarna i motvind och motström. Men vi lärde oss "the hard way" eller som en bekant brukade säga "Jag känner till Nordströmmarna i grund och botten." Jag tror strömmen som vänder var sjätte timma är den starkaste vi har i Sverige.
Efter passagen vid Råberget kan det uppstå ett visst kaos bland båtar som kommer från väst och ser en större båt redan vara inne i slalombanan. Vi passerar Bassholmen med träbåtsmuseum, vandrarhem och promenadstigar. Eftersom ingen skall varken av eller på blir det ingen tilläggning och lottinköpet för årets utlottningsbåt får vänta till ett senare tillfälle. När vi går ut ur Nordströmmarna ser vi på styrbordsidan Källviken där vi också haft båten liggande ett antal år. Vi girar nu babord för att komma in i Vägeröds ränna som man kan gå ner till genom skogen på Skaftösidan. Där heter det Vägeröds Dalar och är väl värt ett besök. På Skaftösidan ligger en hembyggd färja med vars hjälp kor och får transporteras ut till öarna på våren. Efter Snäckedjupet kommer vi ut på Ellösfjorden där vi ser såväl Rågårdsvik som Ellös och när vi kommit längre ut dyker även Gullholmen upp i diset. Ett minne från Gullholmen är när vi hade varit uppe och duschat och en stor motorbåt lämnade hamnen. Det blåste hårt från öster och när vi kom tillbaka till båten hade draggarna för fem-sex båtar, däribland vår, dragits upp när motorbåten tog in sin. Det tog en stund att förtöja om och det behövdes nästan en ny dusch efter detta stölleprov.
Nu går vi genom Hermanö ränna och här får man bevis för det gamla namnet sjösexan är välfunnet. Det anspelar på E 6:an och trängseln märks väl speciellt mellan Marstrand och Lysekil. Nu delar sig farleden och vi tar styrbord för att gå sista biten ut till Käringön. Precis här tappade jag min keps i hårt väder för många år sedan. Vi lägger till och har två timmar på egen hand. Tiden använder vi till att gå genom byn och upp till lotsutkiken som erbjuder bra vinkel mot Måseskär. Här finns även ett gammalt skyddsrum och en mina med rödakorsmärken. Sedan tar vi oss en funderare på vem som glömt en Thailändsk elefant vid en lotsukik i Bohuslän men ger upp och går på vernissage i stället. Käringön har ju en sjöräddningsstation och här ligger räddningsfartyg av olika typer ständigt beredda att rycka ut till nödställdas bistånd. Genom att bli passiv medlem hjälper du till att rädda liv och får som tack såväl kvartalstidning som årsrapport. I årsrapporten finns utdrag ur loggböcker från räddningskryssarna.

Eftersom tiden var knapp och lunch serverades på hemresan avstod vi det annars obligatoriska besöket på Petersons krog men rekommenderar den gärna ändå. Här är det enda stället i Sverige som fått godkänt av mig i konsten att tappa upp ett glas Guinness. Det skall ta sju minuter.

Ombord igen. God Lunch och innan vi vet ordet av har vi passerat samma ställen som på förmiddagen och anländer till Uddevalla på utsatt tid och flera erfarenheter rikare.