Turen går till Käringön.

Mumiens semester börjar lida mot sitt slut. Varken vädergudarna eller snickaren har varit på vår sida efter midsommar. Men i måndags bestämde vi oss. Det hade utlovats bra väder även om kulingvarning var utfärdad för Skagerack. Nu bokades en tur till Käringön med M/S Byfjorden. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/KRingResa/photo#5223672367966517954

Detta flytetyg har vi tidigare upplevt som ett monster vilket sköt hela sjön framför sig. Vi visste att den var ombyggd och svallvågorna har minskat i höjd men det spelar ju ingen roll för är man är passagerare slipper man möta den. Jag såg på mötande och förbiseglade båtar att den fortfarande river upp svall, av för dem besvärande höjd.

Vädret blev omväxlande men regnet höll sig borta utom den sista timmen så det kändes bra. Trots att vi seglat kusten fram och tillbaka i alla år fick jag nu med en viss nostalgi uppleva ställen jag kände väl till men aldrig haft tid att fördjupa mig i. När man seglar är det annat som pockar på uppmärksamhet. Jag tror aldrig jag tagit ett kort under gång. Men nu kunde skadan repareras och jag pekade, pratade och plåtade så jag har en viss förståelse för om hon tycker att jag berättar sådant som hon redan vet.

Första bilden togs vid Uddevalla Roddklubbs hus som jag läste om ganska nyss på Uddevallabloggen, men som jag nog inte gått förbi på fyrtio år. När vi kom ut ur hamnen ser man höghusen på Bohusgården där jag bodde en stor del av barndomsåren. Oj så lyxigt det var när vi flyttade dit och fick badrum. Sedan fångade Uddevallabron, eller heter den Sunningebron, min uppmärksamhet. För att vara en modern skapelse är den otroligt vacker. Och inte blev det sämre av de ljusskiftningar som gårdagen bjöd på. Hafstensfjorden mötte med frisk vind och vågor som inte på det minsta besvärade vårt stolta fartyg. När vi passerade Brattön mindes jag gamla berättelser att det fanns så många huggormar där. Finns det andra som hört det? Det var från Hafstensklippan som Oden sände ut sina korpar, Munin och Hugin enligt sägnerna. Vid Mattholmen fick vi Nötesundsbron i siktet. Den är inte vacker men var efterlängtad när den byggdes i början av sextiotalet.

Jag har förresten ett minne när en kamrat och jag en påskafton liftade ut till Eriksberg för att övervara en fest. Det blev sent innan vi kom fram och festen hade flyttat till Rörbäck. Vi drog slutsatsen att det hinner vi inte utan lade oss för att sova på sjöbodens loft. Det blev kallt så vi började hemfärden genom att gå till Nötesundsfärjan. Där satt vi inomhus och sov till dess morgontrafiken började och vi kunde få lift med en hygglig farbror.

Vår färd fortsatte nu över Kalvöfjorden och via en tilläggning i Henån, för att hämta fler passagerare, kunde vi gå vidare genom Ulkhålet förbi nyss nämnda sjöbod och den nyrestaurerade affären. Den har nog inte varit affär de senaste 35 åren tror jag. Här ligger också Kortholmen där vi hade båt liggande på 60-talet. Jag hade förresten en kamrat som bodde i en stengrotta här en hel sommar på femtiotalet. Han levde på korv och sockerdricka som inhandlades i affären.

Vi går vidare genom Hjältösundet och via ett kort stopp i Rörbäck närmar vi oss en av resans höjdpunkter, Nordströmmarna. Redan inloppet sätter besättningen på prov då det är mycket trångt mellan grunden och fritidsbåttrafiken är omfattande. Här ser vi sedan den gamla linfärjan som går mellan Dragsmark och Flatön. På femtiotalet hände det att de sträckte linan när en segelbåt passerade. Detta som revansch för att segelbåtarna ofta var i vägen för dem. Det var inte så vanligt med motor i segelbåtar på den tiden och jag förstår inte hur vi som småpojkar kunde segla igenom strömmarna i motvind och motström. Men vi lärde oss "the hard way" eller som en bekant brukade säga "Jag känner till Nordströmmarna i grund och botten." Jag tror strömmen som vänder var sjätte timma är den starkaste vi har i Sverige.
Efter passagen vid Råberget kan det uppstå ett visst kaos bland båtar som kommer från väst och ser en större båt redan vara inne i slalombanan. Vi passerar Bassholmen med träbåtsmuseum, vandrarhem och promenadstigar. Eftersom ingen skall varken av eller på blir det ingen tilläggning och lottinköpet för årets utlottningsbåt får vänta till ett senare tillfälle. När vi går ut ur Nordströmmarna ser vi på styrbordsidan Källviken där vi också haft båten liggande ett antal år. Vi girar nu babord för att komma in i Vägeröds ränna som man kan gå ner till genom skogen på Skaftösidan. Där heter det Vägeröds Dalar och är väl värt ett besök. På Skaftösidan ligger en hembyggd färja med vars hjälp kor och får transporteras ut till öarna på våren. Efter Snäckedjupet kommer vi ut på Ellösfjorden där vi ser såväl Rågårdsvik som Ellös och när vi kommit längre ut dyker även Gullholmen upp i diset. Ett minne från Gullholmen är när vi hade varit uppe och duschat och en stor motorbåt lämnade hamnen. Det blåste hårt från öster och när vi kom tillbaka till båten hade draggarna för fem-sex båtar, däribland vår, dragits upp när motorbåten tog in sin. Det tog en stund att förtöja om och det behövdes nästan en ny dusch efter detta stölleprov.
Nu går vi genom Hermanö ränna och här får man bevis för det gamla namnet sjösexan är välfunnet. Det anspelar på E 6:an och trängseln märks väl speciellt mellan Marstrand och Lysekil. Nu delar sig farleden och vi tar styrbord för att gå sista biten ut till Käringön. Precis här tappade jag min keps i hårt väder för många år sedan. Vi lägger till och har två timmar på egen hand. Tiden använder vi till att gå genom byn och upp till lotsutkiken som erbjuder bra vinkel mot Måseskär. Här finns även ett gammalt skyddsrum och en mina med rödakorsmärken. Sedan tar vi oss en funderare på vem som glömt en Thailändsk elefant vid en lotsukik i Bohuslän men ger upp och går på vernissage i stället. Käringön har ju en sjöräddningsstation och här ligger räddningsfartyg av olika typer ständigt beredda att rycka ut till nödställdas bistånd. Genom att bli passiv medlem hjälper du till att rädda liv och får som tack såväl kvartalstidning som årsrapport. I årsrapporten finns utdrag ur loggböcker från räddningskryssarna.

Eftersom tiden var knapp och lunch serverades på hemresan avstod vi det annars obligatoriska besöket på Petersons krog men rekommenderar den gärna ändå. Här är det enda stället i Sverige som fått godkänt av mig i konsten att tappa upp ett glas Guinness. Det skall ta sju minuter.

Ombord igen. God Lunch och innan vi vet ordet av har vi passerat samma ställen som på förmiddagen och anländer till Uddevalla på utsatt tid och flera erfarenheter rikare.