Förra veckan hade jag för avsikta att skriva några rader om de tre ölcaféer som fanns när jag växte upp i Uddevalla. Tärnan, Duvan och Måsen. Att jag kom på den idén berodde på att jag kom att tänka på en gammal skolkamrat vars mor drygade ut hushållspengarna genom att samla in aluminiumkapsyler från dessa kaféer. Sedan satt de vid köksbordet och separerade korken från aluminiumet för att kunna sälja metallen som skrot. Det fanns många sätt att hålla svälten från dörren. Nåväl, min resarch kring ölkaféerna gav ett magert resultat så jag avstod från artikeln. Men när jag såg Uddevallabloggens senaste bildgåta som visade ett ölcafè som redaktören inte visste var de låg då tänkte jag att visst låg mitt uppslag i tiden så kunde jag inte låta bli att nämna det hela.
Forden har gjort sitt. Femton år och tre månader har det gått sedan leveransen och det har varit uppenbart ganska länge att den borde få sluta sina dagar, men det har alltid funnits någon ursäkt att låta den tuffa på en vecka till. Den har ju inte rullat mer än 11 000 mil men det är nog så att åldern tar ut sin rätt minst lika mycket som milen. Med en lätt vemodskänsla körde jag de elva kilometrarna till Borås för att skrota den på ett miljövänligt sätt. Då vet man i alla fall att den inte exporteras och får slita ont ytterligare. Någon kalkyl har jag inte vågat mig på men lite huvudräkning säger att betalningen vi fick inte ens var 1% av inköpspriset plus alla reparationer under åren. Men en fantastisk bil har det varit. Låg på som ett strykjärn i kurvorna och accelerade som en gepard med sina 116 hästar. 
