Jag har gjort slut med ödlan.

Från och med i går har miitt hjärta bedömts kunna pumpa på utan att ge några strokelämpliga avfallsprodukter. Jag slipper alltså (Waran) ödletabletterna till nästa gång någon diffus orsak sätter i gång flimret igen. Mycket motion och ingen rökning är de två viktigaste beståndsdelarna i fortsatt rehabilitering och så skall åsikterna hållas på distans så jag inte blir upprörd på grund av dem. Men va sjutton får man inte vara med då kunde man ju blivit omslagspapper direkt så jag skippar åsiktsblundandet.
Den här stackarn hade inte tillgång till vare sig Waran eller frisk luft när Vesuvius kastade sin aska över Pompeiji 24 augusti 79 efter kristus.

Höstdepression.

Kroppen är en märklig inrättning. Här går jag omkring och har det ganska bra. Hjärtat har haft rätt rytm i 25 dagar. Förberedelserna för bygget framskrider enligt plan och jag har varit på födelsedagskals i 08-området. Men höstvädret kan knäcka vem som helst. När jag sedan gör om Matildas bravad och ramlar handlöst och får revbensfraktur och blodutgjutning i magen då faller humöret under nollpunkten. Stackars Mumie som skall dras med en grinig gubbe utan att hon gjort något ont. Det är ju tur att Waran finns när blodet av olika anledningar behöver tunnas ut men ett gissel är det. Men den 14 oktober skall jag till hjärtkliniken och om pumpen tuffar på utan anmärkning slipper jag kanske ödletabletterna och risken för blödning minskar. För att det inte skall bli för roligt ökar ju risken för stroke i gengäld. Så skall även den sönderbitna tanden lagas, men jag har ju nästan vant mig vid den nu. Innan dess har vi flera glädjeämnen och många paniksituationer. Maharajah skall vinna Europaderbyt för fyraåringar om några timmar. På onsdag är det möte med televeteranerna i Boråsparken och torsdag Laboratoriet på SÄS. Paniken uppstår varje kväll när jag inte somnar men det blir ju gott om tid, att som Emil "fundere över sine synder."