Tack för det Televerket!

Då fanns det resurser

När telefonen som fungerat dåligt i bortemot ett år helt plötsligt började fungera oklanderligt kom jag att tänka på det gamla reklaminslaget i rubriken. Men när jag tänkt efter tror jag det är Relacom vi skall tacka. Och Telia som fortfarande tar emot felanmälan. Ungefär samtidigt dök Insecta upp och sprutade bort getingarna som skrämde ner sotaren från taket. I det bolaget var det service inom tjugofyra timmar. Där har telefonmicklarna mycket att lära sig. Telefonin var bättre förr. Ju förr dess bättre!

Televärk nu igen. Eller vad var det jag sa.

Nisse Hallin lagar kabelfel. Bilden har jag fått av Bosse Larsson.

Knappt hade vågorna lagt sig efter modemproblemen förrän det verkade som det var kabelfel på vår telefon. Mumien ringde felanmälan och fick tala med en ung man som sa att allt var bra. Men, sa han, ni har ju bytt modem det kanske blev något fel där och det är för dyrt att skicka ut någon i fall det inte är något fel. Ta och sätt en telefon i samma jack som modemet så löser det sig säkert. Märkligt nog har datoranslutningen fungerat bra hela tiden men telefonin har bara blivit sämre och sämre. Koll med grannar gav vid handen att det inte bara var vi som hade problem. Jag är ju normalt en alldeles för snäll människa, men när jag ringde upp felanmälan igen och den dagens yngling behandlade mig som jag inte förstod något om telefoni, då rann sinnet över på mig och jag höll en längre föreläsning i ämnet. Efter detta stammade han fram att det var ett känt fel att det knastrade i den typ av modem som vi hade begåvats med. Då föreslog jag i min enfald att de skulle byta ut detta missfoster mot ett modem som fungerade tillsammans med telefonin. Du förstår väl att det kostar 1500 SEK om vi skickar ut någon och det inte finns något fel säger ynglingen samtidigt som han börjar förstå att det nog måste skickas ut någon reparatör i alla fall. Om inte för något annat så kunde han kanske hindra ett hjärtflimmeranfall på kunden. Redan idag kom det en trevlig kille från Relacom och mätte och provade. Det är ett rejält kabelfel på vägen härifrån till stationen sa han vänligt. Jag skall se till att det kommer en kabelreparatör och lagar det redan den här veckan. Det bekräftade mina misstankar och med mina gamla kunskaper kunde jag ännu en gång säga, VAD VAR DET JAG SA. Lika roligt är det att konstatera att det finns duktiga tekniker även idag.

Jag trodde jag hade utrotat dem.

Några som har trivts alldeles förträffligt under snön är säkert vattensorkarna. När Mumien sätter på motorvärmaren i bilen så går proppen. Och undra på det så här ser det ut vid lyktstolpen där värmaren är utskarvad. Jag bråkade med de här sorkarna i flera år och revirgränsen förskjöts några meter i stöten. Katterna tog några var varje vecka och det tillsammans med att vi hällde i karbid och fyllde så många hål vi hittade med vatten gav så småningom resultat. Så förra året var här lugnt, inte en sork inom synhåll. Men nu verkar det som om procedurerna skall upprepas igen och dessutom måste väl elkabeln som de frossat på lagas eller bytas ut. Kanske jag också måste sätta upp en vindflöjel så att de störs av skakningarna i marken.

Knepiga fel.

När jag läste namnet Rörbäck i en kommentar föll tanken tillbaka till kabelreparatörstiden. Vid helger och i slutet på maj kom sommarstugeägarna ut till sina stugor och upptäckte inte sällan att telefonen var ur funktion. Vid ett tillfälle fick Reparatör L och jag åka ut på två ovanliga fel samma dag. Det första av dem var i Rörbäck. Ett helt område var utan telefon. Då vi hade svårt att få ett riktigt mätvärde beslöt vi oss för att göra en okulärbesiktning av luftkabelns sträckning. När vi kom till utkanten av ett stugområde saknades det några meter kabel. Det visade sig att man haft en påskeld under och värmen hade helt enkelt smält ner kabeln. Snabbt skarvade vi i en bit ny kabel och fortsatte mot Sundsandvik. Även här var det helt avbrott på två telefoner och vi kunde ganska snart lokalisera det till en jordkabel som gick under en kraftledning. Det syntes tydligt att någon grävt där nyligen så vi chansade och grävde upp där kabeln korsade det tidigare uppgrävda. Vad hittar vi om inte en avgrävd plastkabel prydligt hopknuten med en råbandsknop och omsorgsfullt inlindad i en Bohusläningen(tidningen alltså). Även detta avhjälptes snabbt och vi kunde åka hem i god tid den dagen.

Yrkesstolthet.

Jag minns när jag hösten 1964 av en något skeptisk dirigent sändes ut på ett avbrottsfel. Det klarar du aldrig sa han uppmuntrande, men vi har inga andra fel just nu. Fast besluten att visa vem som kunde vad grep jag mig (tele)verket an. Jag mätte från Högås station och räknade fram felet till en skarv på luftkabeln som hängde utefter vägen vid den långa raksträckan före Berghogens affär. Mätinstrumenten var ju inte lika tillförlitliga på den tiden så det var säkert mer tur än skicklighet att jag lyckades pricka in felet på decimetern. Jag hade ytterligare tur då det gick att stå på en bergknalle och på bekväm arbetshöjd laga felet. Då passerar Rep.O på väg mot Fiskebäckskil. Han stannade för en pratstund vilken avslutades med följande konstaterande. "Hit kan du ta med barnbarnen när du blir pensionär och visa dem den fina skarven du gjort." Visst säger det en del om hur en annan generation såg på sin yrkesroll. Emellertid kommer det aldrig att bli utrett huruvida barnbarnen skulle varit stolta över farfars skarv eller ej. Kabeln grävdes ner redan på sjuttiotalet och då var de inte ens påtänkta.

Olika bemötanden.

Dagen före julafton 1966 var reparatör L. och jag ute på Smögen för att laga ett kabelfel. Vi lokaliserade felet till en spridningspunkt, som var belägen ganska nära den gamla lotsutkiken. Där tvingades vi byta ut en så kallad plint. Temperaturen låg runt nollstrecket och vinden var ganska, för att inte säga mycket besvärande. Vi förbannade vår otur att hamna på detta ställe under dessa väderförhållanden. Jag stod uppe i stolpen och flyttade över trådarna som ledde ut till anonnenterna samtidigt som reparatör L. skarvade ihop kabeln nedanför. Det var oerhört kallt och blåsigt tio meter ovanför marken och det blev för klumpigt att ha vantar på sig när man handskades med de tunna trådarna. Det blev alltså nödvändigt att med jämna mellanrum stoppa händerna i fickorna för upptining. När jag står där och värmer mig öppnas ett fönster och en upprörd sommargäst på helgfirande skriker åt mig. "Stå inte där med händerna i fickorna utan sätt igång att arbeta så jag kan ringa igen".
I samma minut kommer en äldre dam ur lokalbefolkningen fram till oss och säger vänligt. "Är ni inte kloka pojkar som står här och arbetar i den här blåsten. Kom med mig in skall jag bjuda på kaffe". Den uppmaningen behövde inte upprepas. Behöver jag tillägga att vi satt länge och njöt av det goda kaffet och de rejäla smörgåsarna innan vi kunde lägga sista handen på skarvningen och åka hem och fira helg.

Det är skönt att det finns trevliga människor.

När kriget kom.

Under flera perioder av mitt liv som kabelreparatör i Uddevalla hade jag förmånen att arbeta i lag med reparatör L. Vi trivdes bra ihop och skaffade oss en del vanor, som vilka av andra kanske skulle kallats olater. Bland annat brukade vi efter en snabbsmörgås på lunchen ta oss en middagslur. Vid några tillfällen försov vi oss och varje sådant tillfälle är förknippat med en rolig episod. Här är en av dem.

Vi var på felsökning utåt Ramsvik vid Sotekanalen och när lunchrasten inföll körde vi ut på en liten väg västerut, för att kunna ha Skagerack som blickfång under tiden som vi åt våra medhavda smörgåsar. Jag kommer inte ihåg om vi varit ute och slarvat kvällen innan, men nog somnade vi ovanligt tungt efter maten och tiden rasade iväg.

Rätt som det var väcktes vi abrupt av ett öronbedövande dån, det var en Vertolhelikopter som hastigt sänkte sig ner och släppte ut sin last av högljudda kustartillerister. Då trodde vi faktiskt att kriget var över oss innan vi vaknade till och förstod att det var "di svenske" som övade.

Vi kunde inte annat göra än att samla ihop våra pinaler och fortsätta med felet som om inget hade hänt.

Har vi några original i dag??

På sextiotalet, när jag arbetade som kabelreparatör vid dåvarande Televerket, inträffade följande episod.
Ett arbetslag med två linjearbetare hade grävt ner en kabel som vid inkoppling visade sig vara felaktig. Enligt rutinen vände man sig till kabelfelsexpeditionen som sände ut en reparatör.
Denne var en mycket nogrann man som dessutom var mån
om att alltid uttrycka sig korrekt på vårt svenska språk. Tyvärr lyckades det inte alla gånger. Vid ett tillfälle saknades ett par åror till tjänsteekan, han frågade då en kvinna som satt vid en sjöbod,"kan jag få låna damens ådror".
Nu pekade han bestämt ut en punkt där felet skulle vara och lämnade platsen. När gubbarna hade grävt fram kabeln och fortsatt grävandet tio meter åt varje håll utan att finna något fel blev det ett nytt samtal till expeditionen.
Det bar sig inte bättre än att jag fick åka ut och mäta. Jag fick ett helt annat mätresultat och stannade kvar och hjälpte till att gräva upp 50 meter från det första hålet. Som tur var kom vi rakt på felet som vi lagade. Då dyker den förste reparatören upp och säger "Det var konstigt och ändå mätte jag med tiondelar". Repliken kom snabbt från den äldste av linjegubbarna "Lae, han använde instrumentet han".