Litet Jubileum.

På juldagen startade jag räknaren på bloggen och bestämde mig för att försöka skriva ett inlägg några gånger per vecka. Det har lyckats även om jag inte är jättestolt över alla de 195 inlägg som presterats. Avsikten med bloggen var att jag skulle skriva ner gamla händelser och skrönor för mitt eget välbefinnande samt dokumentera sådant som händer i dag nu när ÅNK:en mer och mer tar över. Därför kunde jag inte i min vildaste fantasi förutse att mer än 800 skulle läsa dem varje månad. Tack skall ni ha!! Det är jätteroligt.
För att försöka knyta ihop dagens inlägg går jag åter tillbaka till juldagen. Då skrev jag om en charterresa med tåg till Österrike 1968och damen som föll ner. En del av de höjdpunkter som inträffade under resan kanske jag får återkomma till men den här tänker jag inte undanhålla. På färjan mellan Gedser och Travemünde inköpte jag en butelj weinbrand och när jag ville smaka på den kände jag mig föranlåten att även bjuda medresenärerna i kupén. Damen halade genast upp ett antal glas ur matsäcksresväskan och vi skålade. Efter någon minut reste sig den gamle mannen och utbrister "Hej hopp i helvete nu är jag fuller, de va gött." Senare under kvällen visade det sig också att den gamla damen varit med i samma kyrkliga syförening som Mumiens farmor. Underliga äro herrens vägar men det var kanske därför hon inte slog ihjäl sig i fallet.
Som extra krydda till jubiéet väntas Matilda med familj anlända inom den närmaste timman.

Charterresan

Det börjar bli populärt med charterresor per tåg läste jag i en tidning. Då känner jag mig modern eftersom hustrun och jag redan 1968 reste med SJ-resor till Kaprun i Österrike. En resa vi aldrig glömmer. Vi steg på tåget i Köpenhamn en söndagseftermiddag i augusti och kunde snabbt konstatera att de som var näst yngst var dubbelt så gamla som vi. Övriga var med något undantag pensionärer.
Vi delade liggvagnskupé med ett par i 75-årsåldern, deras son i 50-årsåldern och damens bror. Hon var väldigt pratsam och berättade om och om igen att de gjort den här resan varje år hela 60-talet. Året innan hade de delat kupé med en dam som ramlade ner från mittsängen under natten. Den händelsen återkom hon till med jämna mellanrum hela kvällen. I högtalarna spelades ett band med Louis Armstrong. Det var låtar från musikalen Hello Dolly. Det här bandet hörde vi säkert 20 gånger, vilket gör att jag än idag har svårt med dessa låtar.

Det var mycket varmt den här dagen och damen öppnade fönstret. Mannen tyckte att det drog så han stängde. Damen öppnade och så höll det på fram till läggdags. Hon visade också upp en resväska i kollosalformat där hon förvarade smör ost, sill, knäckebröd och annan oundgänglig husmanskost som hon av erfarenhet visste var svårt att uppbringa i Österrike. Två kilo kaffe till värdshusvärden hade hon också med. Vi fick också ta del av det program hon gjort upp för sin son och bror. De stackarna hade ju aldrig varit utomlands förut, så hon hade fyllt hela deras vecka med utfärder.

Strax innan vi skulle gå till sängs lyckades de kompromissa om fönstret, det skulle vara öppet ungefär en decimeter. Sänglamporna var placerade mot vagnskorridoren, så fem sjättedelar lade oss med fötterna mot fönstret. Den äldre damen däremot envisades med att ligga med huvudet mot fönstret. Det visade sig inte vara så bra eftersom det öppna fönstret gjorde att gardinen flaxade i ansiktet på henne. Hon sträcker sig då ut från mellanbädden och skall stänga fönstret. Som ni redan räknat ut ramlar hon ner från bädden och slår huvudet i bordet. Jag tittade ner från min överbädd helt inställd på att det kunde ha gått riktigt illa. Men tro det eller ej, hon reser sig upp och säger "jag tror att jag stänger fönstret ändå".

Efter den episoden blev det i alla fall tyst. T o m i högtalarna och vi somnade gott.