Kitzbühel och Hahnenkammrennen.

Hahnenkammrennen har utövat en lockelse på mig sedan tidigt sextiotal. Det är inte många störtlopp som jag missat genom åren. I lördags såg jag den här stiliga startplasen.

Så där såg det inte ut förr tänkte jag och började leta i Diabildskåpet. men vilket år kan det ha varit. Jo 1984 var hela familjen där och smakade på hur det kändes att stå i startfållan i världens tuffaste störtlopp. Trettio år sedan!!!!!!!!!!!

Starten

Det man ser är ungefär femtio meter ned där spåret korsar en väg. Därefter en avgrund! Flyttar man sig till bryggan som hyser TV-kameran och är uppbygd vid vägen så ser man svängen in i Mausfalle och undrar hur någon levande person kommer på idén att kasta sig utför här.

Mausfalle

Banrekordet var på den tiden 1.57,20 och innehades av Österrikaren Harti Weirather. Han har en dotter som åker i den alpina världscupen idag Tina Weirahter men tävlar för Liechtenstein.

Rekordskylt

I år gick det inte så fort då man hade en något annorlunda bansträckning som inte gav samma farter.

Från linbanan

 

Från linbanan



 

Pussel.

Det här skulle väl kunna bli ett riktigt svårt pussel? Bilden är tagen på en bergsvandring i närheten av Ischgl Österrike.

Nästa bild visar en passage där man knappt vågade titta ner till höger.

Aik-Österrike

Just nu, efter två perioder konstaterar jag att AIK:s målvakt har räddat Sverige från två periodförluster. Men tänk om laget hade haft lika många spelare som TV 3 har kommentatorer då hade vi säkert vunnit. Men kommetatorerna klarar vi oss utan. Jag har löst det genom att stänga av ljudet och njuta av god musik i stället. By the way, på torsdag startar Handsome Fayline i Boden.

Mumien exporterar.

Så har då Mumien tagit steget ut i Europa med sin konst. Hjärtat i Voh kommer i fortsättningen att ha sitt hem i Österrike.
Själv går jag ut och plattar till underlaget inför dagens husspekulantbesök och morgondagens snöstorm. Vet ni förresten att det är mer än ett halvår sedan jag slutade röka. Inga återfall!

Midsommarfirande.

Österrike var under många år vårt favoritresmål. Redan 1968 bestämde jag mig för att om jag någon gång fick råd skulle jag bo en natt på Franz Josefs Haus högt över Franz-Josefs höhe. 1984 infann sig detta tillfälle på själva midsommarafton och det blev ett äventyr som hette duga. Det började med att man inte fick köra bil upp till hotellet utan densamma fick parkeras nedanför och efter att ha ringt på en klocka dök det upp en minibuss med en krigsinvalid som chafför. Trots att han bara hade en arm och tre fingrar lyckades han flytta hela familjens packning mellan fordonen innan vi hann att blinka. Så bar det iväg uppåt med hårnålskurvor så snäva att han fick backa en bit mitt i varje kurva. Hur han klarade detta med en arm och utan att åka över kanten vet ingen men vi var skräckslagna och genomsvettiga innan vi kom upp till hotellet. Återigen envisades han med att ta hand om alla väskor och vi kunde bara njuta av den storslagna utsikten. Att det var midsommar ignorerade vädergudarna helt så här fick byltas på ordentligt när vi till fots tog oss tillbaka ner till startpunkten för att ta bergbanan ner till glaciären. Det är en förmån att ha varit där för idag har den smält ner så man undrar om barnbarnsbarnen överhuvudtaget kommer att förstå vad en glaciär var för något. Det blåste fruktansvärt och vi tog oss tillbaka till vårt ombonade rum innan det började snöa. Jag har varken förr eller senare haft en sådan utsikt från toaletten men ni ser på verandaflaggan att det blåste ordentligt. Fram på aftonen infann vi oss i restauranten och hann att beställa mat och dryck innan det blev kolsvart när strömmen gick. Betjäningen sprang runt och beklagade och fyllde på öl under tiden som kökspersonalen fick fart på gasolköket som de hade i reserv. Efter tre öl fick vi mat och tro mig, den smakade himmelskt. Undra på det så högt som vi var. Hårtvättmedlet som användes före restaurantbesöket fick vacum i flaskan så nästa gång det användes på mer normal höjd sprutade det ut vid korkavtagningen. I mörkret och kylan var det sedan skönt att krypa ner under de enorma duntäckena och sova gott fram till frukost. När vi kom ut i korridoren var det en liten snödriva vid ett fönster och avfärden fick skjutas på till dess snösvängen hade tagit sig fram. Jag så kan man också fira midsommar men det är faktiskt bättre väder i Nordtorp i dag än det var på alptoppen då.

Charterresan

Det börjar bli populärt med charterresor per tåg läste jag i en tidning. Då känner jag mig modern eftersom hustrun och jag redan 1968 reste med SJ-resor till Kaprun i Österrike. En resa vi aldrig glömmer. Vi steg på tåget i Köpenhamn en söndagseftermiddag i augusti och kunde snabbt konstatera att de som var näst yngst var dubbelt så gamla som vi. Övriga var med något undantag pensionärer.
Vi delade liggvagnskupé med ett par i 75-årsåldern, deras son i 50-årsåldern och damens bror. Hon var väldigt pratsam och berättade om och om igen att de gjort den här resan varje år hela 60-talet. Året innan hade de delat kupé med en dam som ramlade ner från mittsängen under natten. Den händelsen återkom hon till med jämna mellanrum hela kvällen. I högtalarna spelades ett band med Louis Armstrong. Det var låtar från musikalen Hello Dolly. Det här bandet hörde vi säkert 20 gånger, vilket gör att jag än idag har svårt med dessa låtar.

Det var mycket varmt den här dagen och damen öppnade fönstret. Mannen tyckte att det drog så han stängde. Damen öppnade och så höll det på fram till läggdags. Hon visade också upp en resväska i kollosalformat där hon förvarade smör ost, sill, knäckebröd och annan oundgänglig husmanskost som hon av erfarenhet visste var svårt att uppbringa i Österrike. Två kilo kaffe till värdshusvärden hade hon också med. Vi fick också ta del av det program hon gjort upp för sin son och bror. De stackarna hade ju aldrig varit utomlands förut, så hon hade fyllt hela deras vecka med utfärder.

Strax innan vi skulle gå till sängs lyckades de kompromissa om fönstret, det skulle vara öppet ungefär en decimeter. Sänglamporna var placerade mot vagnskorridoren, så fem sjättedelar lade oss med fötterna mot fönstret. Den äldre damen däremot envisades med att ligga med huvudet mot fönstret. Det visade sig inte vara så bra eftersom det öppna fönstret gjorde att gardinen flaxade i ansiktet på henne. Hon sträcker sig då ut från mellanbädden och skall stänga fönstret. Som ni redan räknat ut ramlar hon ner från bädden och slår huvudet i bordet. Jag tittade ner från min överbädd helt inställd på att det kunde ha gått riktigt illa. Men tro det eller ej, hon reser sig upp och säger "jag tror att jag stänger fönstret ändå".

Efter den episoden blev det i alla fall tyst. T o m i högtalarna och vi somnade gott.