När jag var relativt ny Nordtorpsinnevånare födde man fortfarande upp husbehovsgrisar. Det var välmående krabater som åt upp allt hushållsavfall de fick också köpefoder och potatis som kokades i en gammal tvättgryta. Högtidsstunden var när årets vinbärsvin och det svarta vinbärsbrännvinet var färdigt för buteljering. Då fick de fick äta upp de urlakade ingredienserna. Faktum var att de efter denna lyxmåltid tog ett och annat snedsteg och nöffandet blev något upprymt. Vinet tillverkades i två svagdrickskaggar som fylldes helt med svarta vinbär. Därefter tillsattes 10 sockerbitar/dag i varje kagge under två månader och resultatet blev alltid över förväntan. Brännvinet tillverkades genom att två sjuttiofemmor renat tillsattes i en med bär fullpackad svagdrickskagge. Efter tre veckor silades brygden och blev fyra helflaskor mild och god sällskapsdryck. Det smakade som saft och det gällde att vara försiktig med intagsmängden för annars kunde det däcka den kraftigaste. Grisarna fick alltså femton liter avfall från dessa dekokter.
När slaktdagen infann sig hade den gamle i gården blivit liggande i ett akut ryggskott och de tre gamla originalen som kunde slakta blev utan arbetsledning. Det löste sig genom att Johansson och jag fick ställa upp i en ny roll. Arbetet var nämligen inramat med strama ritualer och inför varje nytt moment skulle alla ha var sin sup ur samma glas vilket blev ganska blodigt ju längre arbetsdagen förflöt. Det var slaktsup, sticksup, vispsup, skållsup, upphängningssup, klyvningssup och sedan fick man hitta på fler moment som kunde rendera i ytterligare vätskeintag. Efter fullgjort värv och grishalvorna hängande i det gamla brygghuset, som idag är gäststuga, kom gubbarna in i köket för mat, kaffe och fler supar. Historieberättandet kom i gång och den stackars ryggskadade ägaren var tvungen att stoppa täcket i munnen inne i sin säng. Det gjorde nämligen fruktansvärt ont att skratta och det var omöjligt att låta bli när den ena skrönan efter den andra bullrades fram ur hesa strupar. Alla var inte hesa, jag minns när den förre ägaren till vår numera snart 52-åriga traktor gick upp i falsett och utbrast. Ja, i detta huset har det då aldrig fattats brännvin.
4 kommentarer:
Det var tydligen tider det! Det var annat än att skicka "grisstötar" in i travhästar, som tydligen görs av en del idag.
Det var roligt att lyssna på "de gamle" även om man inte trodde att allt de berättade var sant. Dessutom var livet inte så allvarligt i dessa dagar.
Det här med grisfösarna dyker upp med jämna mellanrum.När Bo William Takter hade sin storhetperiod på 80-talet var han också beskylld för detta. Ingen har dock bevisat att det förekommer och jag hoppas det bara är avundsjuka den här gången också. Om beskyllningarna däremot är sanna bör det bli yrkesförbud.
Jag kommer också ihåg att jag sprang in till mormor och utbrast att nu har man öppnat grisen. Meningen var nog att en liten kille som jag inte skulle se detta spektakel. Om det beror på själva slakten eller på tillståndet på de som utförde slakten efter ett antal supar vet jag ej.
Till Jens:
Apropå ditt inlägg och barns kommentarer så minns jag hur din kusin Andreas flera år senare i vintertid sittandes på mormors soffa i köket konstaterar: Titta, nu kommer fabbro Gösta med mera snö! Grannen Gösta hade alltså fullt sjå att ploga gården och körde med traktorskopan upp vallar med snö för att få fri utfart för oss (tack för det, Gösta!) Det lilla barnet trodde dock att det var han som kom med all snö!
Skicka en kommentar