Klagovisor.

Vad är ett besök i Portugal utan en afton med Fadomusik. Platt intet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Fado
Följaktligen bänkade sig Mumien och jag på en restaurant som förutom musiken även bjöd på Fadoinspirerad mat. Upp på golvet dök så småningom två distingerade gentlemän i sina bästa år (som jag ungefär). De medförde den klassiska och för Fado helt nödvändiga utrustningen, gitarr och portugisisk gitarr. Den senare är en 12-strängad gitarr som både ser ut som en stor mandolin och har vissa ljudinfluenser från en sådan. Gubbarna var skickliga och byggde upp stämningen med sitt strängaspel. Då uppenbarar sig Divan. Ett bastant fruntimmer i svart fodral som hade en gudabenådad röst kommer sjungande in i lokalen. Hon var dock inte lika imponerad av sina medmusikanter som jag var. Mellan låtarna väste hon order i mungipan åt dem. Sedan log hon som den värsta Birgit Nilsson mot publiken och drog en ny sång. Jag associerade genast till ormen i Robin Hoodfilmen på julafton. Proceduren upprepades efter varje nummer. Men bra var det. Rätt som det är kommer ett intro som vi väl kände igen. Den som läst min blogg ett tag har förstått att jag gillar Janne Magnarssons (Öbarna) texter. Jojomen, Jannes text till Sommaren -55 har en portugisisk tonsättare och inte nog med det, arrangemanget var precis som Öbarna framför det. Det var ingen klagovisa precis och publiken var om man säger, nöjd. Fast Öbarna är bättre. I en paus pratade jag med gitarristen och det visade sig att han varit i Sverige och spelat en gång 1981. Hans starkaste minne från detta besök var att Almöbron blev påseglad och rasade. Var det så länge sedan?