Mycket historia i en bild.

Jag upptäckte den här bilden av en slump när jag letade efter något annat. En av mina mindre bra sidor är nämligen att glömma skriva text på korten. Här följer det historiska.

1.Hatten jag har på mig blåste i sjön vid Kråksundsgap under en segling mellan Mollösund och Käringön 2003.
2.Stubben jag stödjer benet på kommer från en ek vilken blåste ner i den stora stormen 1969. Den stod tillsammans med tre likadana vid vår grillplats vid källaren 1970-2008, alltså 39 år! Snacka om gott virke! Nu är de utbytta mot fyra askstubbar. De är nog inte riktigt lika hållbara men bör räcka min tid ut.
3. Byxorna jag har på mig lyckades jag lägga i fel påse när vi packade ihop efter en segling. De åkte med soporna i en container på Lyckans slip i Fiskebäckskil.
4. Den rödmålade plankan använde vi 2008 som underlag för att kunna ta oss över ett dike med en grusbil och göra en skogsväg. Det blev lerigt och alla underlägg försvann.
5. Det lilla snapsglaset vid foten är en doseringsmugg som vi fått på Apoteket. De har återanvänts många gånger men nu är de borta.
6. Sist men inte minst stövlarna. De inköptes i Henån på nittiotalet och skattade inte åt förgängelsen förrän påsken 2011.
7. Jackan som köptes billigt på den tiden Televerket sponsrade Svenska skidåkare har jag kvar tillsammans med mitt goda humör. Gitarren är också kvar sedan fornstora dar. Den köpte jag i Kålltorp, Göteborg 1966 för 325 kronor. Numera används den sporadiskt.

Kolbullar vid Trummesjön.

Idag var det dags för ytterligare en av Sandhults Hembygdsförenings klassiker. Kolbullar serverade vid Trummesjöns vackra strand ackompanjerad av Backabogänget. Vad passar väl bättre i dessa sammanhang än Helgdagskväll vid timmerkojan med föreningens ordförande Gunnar Toresson som solist på klarinett. Eller som svågern vanvördigt uttryckte det, blåsrör. Vi skickar stafettpinnen vidare till Gunnar i Uddevalla. Inledningsvis var väl vädrets makter inte riktigt på vår sida men när Backabogänget visat att de kan spela även under paraply så tinade makterna upp och vi fick lite sol med tonvikt på lite. Trevligt värre alltså och då måste jag kanske berätta vad kolbullar är och det gör jag med hjälp av Wikipeda.
Själv tänker jag på kroppkakor eller rårakor när jag känner smaken och det är inte så dumt det heller. Som avrundning av den trevliga tillställningen och all musik kom det en storlom insimmandes och var hur sällskaplig som helst.

Att den inte är rädd för alla människor? sa en dam varvid en lustigkurre utbrast "den kanske är lomhörd".

Klicka gärna på bilderna så blir de större!

Evert Taubes födelsedag och.....

Idag den 12 mars 2010 är det 120 år sedan Evert Taube föddes. Denne nationalskald, som enligt egen utsago, var mer uppmärksammad för sina visor i lustigt lag än för djupet i sin diktning. Nåväl, hade inte Evert funnits hade det blivit en lucka mellan Bellman och Wreesvijk och ingen hade tjänat på det.

Men inte nog med Evert, idag är det också 35 år sedan Mumien, sonen d.ä och jag flyttade in i nybyggt hus i Nordtorp. Här föddes sedemera även sonen d.y. och nu är det inte många månader kvar att leva här. Det är mark och avloppsarbeten som skjutits på i Vinterns järngrepp. Men före midsommar bör vi ha bytt adres från Nordtorp 31 till Nordtorp 29. Jag hoppas Everts musik kommer att flöda nere på gården i minst samma utsträckning som den har gjort här uppe på Tån. Det man som GGG saknar mest är besök av kompisar som vill spela och sjunga. Förr gick det inte en dag utan en låt. Nu blir det en halv låt i veckan och det låter för djävligt och då blir det ännu längre till nästa. Vilken som är Everts bästa låt får ni gärna tala om för mig. Jag misstänker att det finns många bud. Själv vill jag nämna tre. "Västanvind," "Sjuttonde Balladen," "Ernst George Johansson från Uddevalla." Det finns 150 till alla med det gemensamt att de ger en berättelse till en härlig melodi.

Klagovisor.

Vad är ett besök i Portugal utan en afton med Fadomusik. Platt intet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Fado
Följaktligen bänkade sig Mumien och jag på en restaurant som förutom musiken även bjöd på Fadoinspirerad mat. Upp på golvet dök så småningom två distingerade gentlemän i sina bästa år (som jag ungefär). De medförde den klassiska och för Fado helt nödvändiga utrustningen, gitarr och portugisisk gitarr. Den senare är en 12-strängad gitarr som både ser ut som en stor mandolin och har vissa ljudinfluenser från en sådan. Gubbarna var skickliga och byggde upp stämningen med sitt strängaspel. Då uppenbarar sig Divan. Ett bastant fruntimmer i svart fodral som hade en gudabenådad röst kommer sjungande in i lokalen. Hon var dock inte lika imponerad av sina medmusikanter som jag var. Mellan låtarna väste hon order i mungipan åt dem. Sedan log hon som den värsta Birgit Nilsson mot publiken och drog en ny sång. Jag associerade genast till ormen i Robin Hoodfilmen på julafton. Proceduren upprepades efter varje nummer. Men bra var det. Rätt som det är kommer ett intro som vi väl kände igen. Den som läst min blogg ett tag har förstått att jag gillar Janne Magnarssons (Öbarna) texter. Jojomen, Jannes text till Sommaren -55 har en portugisisk tonsättare och inte nog med det, arrangemanget var precis som Öbarna framför det. Det var ingen klagovisa precis och publiken var om man säger, nöjd. Fast Öbarna är bättre. I en paus pratade jag med gitarristen och det visade sig att han varit i Sverige och spelat en gång 1981. Hans starkaste minne från detta besök var att Almöbron blev påseglad och rasade. Var det så länge sedan?