14 maj 2009

Facklig konferens eller filminspelning.

På sjuttiotalet var jag på konferens med Statsanställdas Förbund (SF) i Fredrikshamn i Danmark. På kvällen var Andersson och jag på en musikklubb där det spelades allt från modern jazz till country. Under en paus var det någon som kom med den lysande idén att vi skulle riva av några låtar. Om det var det goda ölets fel eller om vi var speciellt inspirerade skall jag låta vara osagt, men publiken var riktigt nöjd med vår version av The Wabash canonball. På morgonen när vi åkte hiss till frukosten på hotellet var det ett par för oss okända svenskar som ville ha våra autografer och undrade vad det var för en film vi spelade in. Vi såg antagligen ut som fågelholkar så den ene försökte förtydliga att vi hade ju Svensk Filmindustris (SF) märke på kavajslaget. Så lätt är det att bli kändis!

3 kommentarer:

Solnasnackar´n sa...

Tja, de hade kanske inte helt fel, dina hisskompisar. Fackliga konferenser kunde ibland bli rena fiktionen.

Gunnar Klasson sa...

Underbart!

Lae i Nordtorp sa...

Det var i alla fall en underbar tid. Och utan att förhäva mig tror jag faktiskt att vi gjorde en hel del nytta trots att vi hade roligt mellan varven.
Jag ringde Andersson för att berätta att jag skrivit om episoden och fick höra att han hade sorg. Men historien muntrade upp honom. Precis vad jag behövde just nu sa han!