Hallein.

Hall är keltiska och betyder salt. Av det förstår vi att gränsorten Hallein, några mil från Salzburg, sedan urminnes tider har varit av stor betydelse för saltbrytningen i Europa.

Det går utmärkt att besöka Salzbergwerke i Bad Dürrnberg genom att ta linbanan från Hallein upp till gruvingången några hundra meter ovanför. Tyvärr är turen i gruvan numera starkt förkortad. Orsaken till det är ett par dödsolyckor som hände i slutet på sjuttiotalet. Man packade grupperna tätt samman på en vagn efter principen att man är passagerare på en motorcykel, för att det skulle vara omöjligt att falla åt sidan, när ett antal vagnar kopplades ihop och i minst sagt hög fart rusade ner genom berget. Det gick alltså att ramla av och därför blir det idag mera en rundtur än en nedfart. Jag skall nu försöka beskriva hur det gick till på den gamla tiden.

Efter en kort promenad ned från linbanans bergstation checkade vi in i slags sluss där vi tilldelades överdragskläder och fick lämna ifrån oss allt lösöre(!) som de som överlevde senare fick i retur vid dalstationen.

Det var under dessa förhållanden svårt att ta egna kort så ni får stå ut med kopior på massproducerade diabilder. Men de ger väl i alla fall någon uppfattning om de olika färdsätten.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Hallein

I grupper om tio personer med en gammaldags klädd gruvarbetare i spetsen och en som siste man marscherade vi in i berget. Jag minns speciellt doften av karbid från deras gruvlyktor. Mellan de olika nivåerna i berget åkte man utan släde på en slags träräls. Guiden satt först i ledet och bredvid banan löpte ett rep på varje sida. Repet ledde han in genom knävecket och ut genom armhålan och bromsade på så sätt den levande vikten av elva personer, som rusade utför en lutning om cirka 45 grader. Den längsta var 227 meter. Det erfordrade förutom styrka en god teknik kan man tänka. Efter ett antal nerfarter på detta sätt kom vi till ett museum mitt i berget där man förutom salt i olika former även kunde beskåda ett antal andra mineraler och stenar som kommit i dagen vid saltbrytningen. Nu kommer höjdpunkten, vi åker färja över en underjorisk saltsjö och där passeras statsgränsen mellan Österrike och Tyskland.

När alla dessa stolleprov var genomförda packade vi oss på järnvägen som tidigare nämnts och så småningom kom vi ut i friska luften igen. Men då återstod det faktiskt ytterligare ett färdmedel. Ett sightseeingtåg stod berett att ta oss sista biten till bergbanans dalstation.