Redan i slutet av sextiotalet hade vi som målsättning att besöka Österrike en gång per år för att vandra i de fantastiska bergen. Med åren har vi hittat andra resmål men än i dag ligger Österrike högt på favoritlistan.
Vid ett tillfälle hade jag för ett löjligt lågt pris inhandlat ett hjortskinn. Det skulle bli en underbar fäll på vardagsrumsgolvet därhemma. På kvällen hittade vi ett mysigt hotel i Lienz im OstTirol. Där hade man hjortskinn i parti och minut både på golv och väggar. Efter det att vi lagt oss på nattkröken säger hustrun. "Var gjorde du av skinnet"? "Oroa dig inte, det ligger i bilen". "Tänk om någon knycker det". "Det är väl ingen som vill ha en sådan där turistpryl". "Är den ine fin?" Efter ytterligare en stunds konversation i samma meningsfulla ämne hade vi bestämt mig för att gå ut och hämta skinnet till en säkrare förvaringsplats. Allt gick väl till dess jag passerade ett rum med minst tio skinn i. Där möter jag en städerska som, när hon ser mitt nödtorftigt hoprullade skinn under armen, demonstrativt börjar räkna de ordinarie skinnen i rummet. Jag ville sjunka genom golvet, men fick ytterligare en erfarenhet med mig på den fortsatta resan i livet.
Ta inte åt dig när du är oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar