Att välja vårdcentral.

I många år har jag varit trött på att upprepa mitt lidandes historia varje gång jag behöver läkarhjälp. Ty så gott som vid varje besök är det en ny stafettläkare som skall försöka lära känna mig och mina problem. Om man sedan har flera problem samtidigt blir förvirringen total då de bara greppar ett problem vid varje tillfälle. Resultatet blir för min del att jag känner att de upplever mig som en gnällspik och tar det mesta med en klackspark. Uppföljning av remisser - svar och undersökningar blir minst sagt ytliga. Då kommer kamraterna med glada tillrop "du måste byta vårdcentral", vi har ju valfrihet. Det låter ju bra men hur vet jag vad jag skall välja? Jag hittade en sida på nätet där alla vårdcentraler i Borås fanns uppräknade med några urvalskriterier.  Där hade alla hade fått i princip samma värdering som min nuvarande remisscentral. Men inte ord om det finns tillsvidareanställd (fast) läkare. Om jag byter så kanske den nya också har lokalerna bemannade med giriga stafettläkare. Än en gång tvingas jag konstatera att valfriheten inte är så stor. Mitt recept är att rensa ut bland politikerna, tillsätta en utredning med kvalificerade organisatörer och bygga en sjukvårdsorganisation som ger skattebetalarna utdelning på deras insatser. Men det kanske blir för intrigitetskränkande. Nu skall jag ju elkonverteras på Skene lasarett nästa vecka. Då blir det intressant att se vem som tar hand om medicineringen, vilken enligt läkaren på Södra Älvsborgs Sjukhus skall ändras efter åtgärden.
Om ni vill läsa om turerna inom sjukvården i vår regionen vill jag starkt rekommendera Uddevallabloggen som i flera år har haft en undersökande och avslöjande journalistik i ämnet.

Kan det bero på åldern??

Under hela hösten har jag varit på olika undersökningar för att läkaren skall få underlag till fortsatt behandling av mitt hjärtflimmer. Av denna anledning har jag inte åkt in till akuten med det flimmer som började före jul och sedan har accelerat för var dag. Man är ju inte sjuk i egentlig mening utan det är trötthet och andningsproblem som skapar en depression som gör att jag varken kan skriva eller sköta hushållet. Jag slipper dessutom skotta snö då Mumien tar en del och grannen en del. Tack för det! Nu var jag på undersökning på hjärtavdelningen i Borås i Måndags och det hade jag sett fram emot. Min läkare, som gör ett utmärkt jobb, kom fram till att vi måste göra en elkonvertering av hjärtat och sedan börja med starkare medicinering. Du kommer in inom fjorton dagar men det är lång kö sa hon. Förr blev det konvertering direkt vid minsta flimmer så jag undrar nu om orsaken till väntetiden är att jag är 65+. Det har antytts att vissa dyrare mediciner ges mycket restriktivt till äldre och då kanske man får efträdarrätt i köer också. Jag vet inte om det är sant och det borde väl inte vara så då pensionärer betalar en högre skatteskala än övriga. Men jag är troligtvis inte ett helt hopplöst fall då det finns flera åtgärder att ta till om inte nuvarande inriktning räcker till. Men att gå omkring utan att orka något känns som det kan kvitta.
Såg ni Ludde och Raja Mirci i "Prix Tenor de Baune" i söndags? Det kändes som om Maharajah har fått en svensk att se upp med i "Prix `d`Amerique" om 10 dagar.

Bättre resurser till sjukvården.

Jag har bestämt mig för att inte göra några politiska inlägg på bloggen och speciellt inte på fredagar. Men efter veckans upplevelser kan jag inte låta bli. Först gogglade jag på begreppet sjukvård och fann på Wikipedia en artikel som inleddes med, Sjukvård är verksamheten att professionellt omhänderta sjuka och skadade. Det lyckas personalen på våra vårdenheter mycket bra med trots den katastrofala brist på ekonomiska resurser som råder. De politiker som skapat allt större upptagningsområden för sjukhusen utan att samtidigt skjuta till resurser för verksamheten måste snarast tas i örat och få förklarat för sig att man inte får leka med personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet. I mer än trettio år har jag haft klart för mig att Regioner/Landsting är ett onödigt byråkratiskt steg mellan stat och kommun. Men vad hjälper det att jag vet, det är ju politikerna som skall förstå och röja upp i den byråkratiska djungeln samtidigt som de skapar lika villkor för de vårdsökande i hela landet. Vi står här med en åldrande och därmed mer vårdkrävande befolkning och då duger det inte att skapa en massa chefsbefattningar med fallskärmar som vid utfall ger mer än vad en vanlig undersköterska tjänar på många år. Nu inser även jag att dessa fantasiskärmar är en "piss i Mississippi" i den stora budgeten men de sänder signaler som inte skall föraktas. Eller är det de skall? Väljarna/vårdtagarna bör sätta sig ner och titta efter vilka partier som har ansvaret för "rationaliseringarna" på resp. Landsting/region och fundera lite på hur det stämmer in på partiernas centrala uttalanden och löften. Det innebär för oss här i Väst att det inte finns många lokala partier att välja på. Förtroendet är så att säga förbrukat.
Men varför ilsknade jag till just nu undrar ni? Jo, det här var inte något nytt men jag har ännu en gång drabbats av hjärtflimmer och tvingats ligga på akutens hårda bänkar i många timmar för att sedan komma upp på Hjärtintensiven så är det så fullt att patienterna får ligga i korridorer, undersökningsrum och andra utrymmen. Det är helt oacceptabelt för både personal och patienter. Jag beundrar personalen som lyckas sprida lugn och värme kring sig och ge en fantastiskt bra vård under rådande förhållanden. Tack för det!

Utpumpad

På förekommen anledning har nu vårvinjetten inlagts. Sommartiden närmar sig med stor hast och enligt almanackan ska trädgårdsmöblerna ställas fram (i natt). Gårdagen tillbringades på SÄS för elkonvertering och dagen framför lagårn för att olja utemöblerna. Bäst att passa på mens´en´ lever.

Det gick bra ännu en gång.

Igår hängde jag på låset när Sandareds Vårdcenral öppnade och fick direkt hjälp av ett kunnigt och trevligt team. Sticks gör de, men det får man stå ut med. Ambulans till SÄS och raka vägen in i ett EKG-rum med specialist som sade  "mot hjärtintensiven" dit jag anlände vid 10-snåret med slangar och nålar både här och där. Sedan blev det elkonvertering och vid uppvaknandet ur narkosen bjöds det på en himmelsk kålpudding. En stund var jag rädd jag hamnat på fel ställe men så kom det en dam och häsade från Mumien då förstod jag att det inte bara är i himlen "man får smör" för att travestera en gammal läsarsång. I dag är jag så in i bänken trött men jag mår bra och skall ta det lugnt ett tag så jag inte missar värmen fram i höst. Tack alla trevliga människor som hört av sig. Är det Någon som vet varför Norra Älvsborgs Lasarett Kallas NÄL och Södra Älvsborgs Lasarett SÄS  och inte SÄL? Är det märkvärdigare med sjukhus än lasarett?

Utan ambulans ingen vård.

Nu var det klippt igen. Efter middagsmålet satte förmaksflimret in igen. Då har jag lärt mig att man ringer 1177 för att få komma till akuten. Sedan kan man få en elkonvertering av hjärtat och en ny människa vaknar upp efter narkosen. "Ring 112 och beställ en ambulans" sa 1177. "Jag är inte så dålig" sa jag och och sparade in på allmänna medel genom att bli skjutsad av Mumien. Det skulle jag inte ha gjort för när vi kom till akuten var det ingen som tog mig på allvar och kontrollerade hur det stod till med EKG och annat. Nej är man så frisk så man inte vill åka ambulans då får man vackert sitta och vänta med värkande bröst bland influensasjuka och förkylda. Eller är det så att vi pensionärer inte är så lönsamma att vårda. Jag kräver ingen förtur men om jag var kvalificerad för ambulans kunde jag väl åtminstone få ligga på en obekväm brits medan jag väntade på vård. Två gånger bad jag att få ligga men icke. Då tänkte jag, nu går jag hem och dör på ett naturligt sätt. Innerst inne vet jag ju att jag har 30 timmar på mig att göra elkonverteringen innan jag blir förvisad till Varan och det ovärdiga liv det för med sig. Det blir Vårdcentralen i morgon och då får vi se hur fortsättningen blir. Kommer man bara in och får börja behandlingen så är ju personalen både duktiga och trevliga.

Hjältarna på akuten.

Genom åren har det givits många möjligheter att på TV, i dramatiserad form, följa arbetet med akutsjukvård på diverse sjukhus för mindre bemedlade i Bronx etc. Budskapet har varit enkelt. Hjältarna i personalen har uträttat stordåd i kamp med dålig arbetsmiljö, knappa ekonomiska resurser och ett alldeles för stort antal patienter. Efter det att jag under en vecka tvingats till olika möten med akutsjukvården på hemmaplan kan jag meddela att det enda som fungerar är personalen. Personalen på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås är följaktligen lika stora hjältar som sina fiktiva kollegor i Såpornas värld.
Uddevallabloggen hade en enkät för ett tag sedan om vårt förtroende för sjukvården. Jag svarade att det var lågt, men hade jag fått svara i dag hade svaret blivit mycket lågt. Politiker av alla de färger man kan tänka sig gastar i tid och otid om satsningar i skola, vård och omsorg. Men det blir inte mycket mer än en tummetott om vi undantar konstverk, pampiga entréer etc. Att personalen överhuvudtaget fungerar i denna villervalla är närmast otroligt. Heder till dem.
Personlig integritet är ett fullständigt okänt begrepp när undersökningsrummen inte räcker till. Botbänkarna som patienterna rullas omkring på står i dubbla led i korridorerna. Efter fem-sex timmar på ett av dessa fakirsubstitut har du garanterat ont i ryggen och är i sann jesuitisk anda beredd till vilka eftergifter som helst. Det är nu de verkliga prövningarna börjar för lider du av mer än en sjukdom blir flera olika specialiteter inblandade och berörda läkare har inte så stort intresse av de konstigheter som inte faller under deras specialutbildning. Och varje gång du passerar en gräns är det en ny ansvarig. Vem är ansvarig för vidare åtgärder nu när jag sitter här och är lika dålig som när jag blev sjuk fast utan värk?
Här kommer en sammanfattning av de olika turerna. Fredag 24 april får jag behandling på Vårdcentralen för akut njursten. Behandlingen är lyckosam och jag åker hem med gott humör. Om du får feber i helgen så måste du kontakta akuten sa min utmärkte läkare som avskedsord. På lördag kväll har jag 39,8 i feber men väntar till söndag morgon innan jag åker in. Dum som jag är talade jag om att jag haft ett njurstensanfall vilket innebar att alla ansträngningar sattes in på njure och mage trots att det som gjorde ont var halsen. Efter tio timmar konstaterades att jag hade en infektion men man kunde inte identifiera bakterien varför det inte gick att sätta in antibiotika. Vi kan ju inte bara chansa. I mitt omtöcknade tillstånd tyckte jag det var ett himla bra beslut. Inte chansar man med antibiotika så att bakterier blir resistenta. Men det hade ju varit bra om febern gått ner. Plötsligt kommer där en frälsare och konstaterar att jag lider av den icke helt okända streptocockbakterien och har halsfluss. Det var ju inte konstigt att jag hade ont i halsen då. Antibiotika intravenöst och tabletter att äta i bostaden fick jag då och uppmaning att infinna mig nästa dag på infektionskliniken. Där var det ordning och reda, raka besked och alla möjliga undersökningar. Jag hade fått ett nästan likadant åkband som barnen får på Liseberg. Det var bra att ha när jag skulle åka rullstol till röntgen flera gånger. Till slut kunde man konstatera att infektionen var på väg att ebba ut men att jag fått hjärtflimmer istället. Troligtvis orsakat av att jag haft för hög feber för länge. Då får du åka tillbaka till akuten igen sa de och åkbandet kom åter till nytta. Jag upptäckte dessutom att mitt personnummer var nertecknat på åkbandet. Det var ju bekvämt att ha det att stämma av mot för de frågade ideligen efter personnumret. Tillbaka till akuten kom jag in och fick lämna nya prov och EKG. Läkaren hade lite svårt med svenskan och kunde inte hålla isär medicinerna Kåvepenin och Plendil men hade säkert andra kvaliteter. Här behövs en specialist sa sköterskan, vi flyttar dig till Medicin. En larmanordning sattes på. Den löste ut vid några tillfällen men ingen hade tid att förhöra sig om orsaken. Efter nästan fem timmar kom specialisten och nu blev jag imponerad. Han förklarade vad som hänt och hur vi skall gå vidare så att till och med undertecknad förstod. Om nu allt går efter ritningarna så skall jag så småningom få en elchock i hjärtat och det skall förhoppningsvis börja slå på rätt sätt igen.
Så kan det gå till när man söker för njurstensanfall och kommer ut med förmaksflimmer i hjärtat. En annan erfarenhet är att Akuten i Borås har vissa likheter med fattigsjukhusen i USA.