Vid tiden före kräftpestens stora utbrott i Ätran hade jag under flera år förmånen att få deltaga i fisket helgen efter premiären. Det var en av årets höjdpunkter som vi med spänd förväntan såg fram mot. Ett år utspann sig följande episod. Två linor med tio burar/st. fästa i varandra lades ut en bit från strandlinjen med hjälp av en båtliknande farkost. Därefter lades ett ytterligare ett antal håvar ut i strandkanten. Vid stranden fick endast den fiska som hade fiskerätten men ute i ån fick alla som var mantalsskrivna på orten vara med. Därefter var det dags för medhavd matsäck bestående av revben, smörgås, öl, kaffe och Old Glen Whisky. Till Whiskyn inbjöds en äldre ortsbo som med kännarmin och på en dialekt som Stefan och Krister skulle avundats, utbrast-de va fina grejer de här. En annan har ju bara druckit Ballantine och sån skit förut.
Välmående efter mat och dryck vittjades håvarna vilka lades ut igen och vi kunde åter borda flytetyget för att hämta in burarna. Det var becksvart när vi lade ut. Kent och jag satt längst akter och drog upp och staplade burarna framför oss. Det blev en enorm hög och jag ropar till markägaren, tillika roddaren, och frågar hur många burar var det egentligen? Tjugo svarar han och Kent säger vi har redan fått upp tjugofem. Samtidigt hörs en röst i mörkret "Pappa, de knycker våra burar". Gissa om det blev en upprörd diskussion om vem som gjort fel. Men som vanligt ordnade sig allt till det bästa och vi kunde ta oss tillbaka till civilisationen och koka kräftorna. Men visst var det roligare med fisket än med kräftskiva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar