Bostad, Handelsvara eller rättighet.

Resan från bondesamhället till informationssamhället har gått fort. För fort kanske? När statare, drängar och pigor flyttade till städerna var bostadsbristen stor. Trångboddheten och ohyran var svårt att få bukt med. Men den tidens politiker var framsynta, såg bostaden som en rättighet och planerade för framtiden. Det resulterade så småningom i det ibland så hårt kritiserade miljonprogrammet. Man lyckades bygga bort bostadsbristen och höja den hygieniska standarden. Baksidan av myntet var att att klasskillnaderna mellan förorterna och städerna blev tydligare samt att många av fastigheterna hade inbyggda fel i ventilation och andra konstruktioner. Genom åren och under olika politiska majoriteter har de inbyggda felen tillsammans med bristande underhåll gjort sitt för att låta den en gång så framgångsrika allmännyttan att framstå som något katten har släpat in.

Under tiden har vi haft en mycket stor tillväxt i samhället i övrigt och människor med bättre resurser har sökt sig från de misskötta husen. Kvar blir de stackare som har svårt att göra sina röster hörda och redan är i en utsatt position. Hur samhället skall lösa deras problem har jag inga förslag på utan hoppas att det fortfarande finns politiker med empati och kreativitet. I stället vänder jag mig mot de attraktiva bostadsområdena och ser hur det bildas bostadsrättsföreningar av människor som för en spottstyver får köpa loss allmännyttans lägenheter. Allmännyttiga bostäder som ägs av alla kommuninnevånare gemensamt skall väl inte användas för att berika enskilda personer.

Min slutsats blir att bostaden är en mänsklig rättighet och att lägenheter som säljs till medlemmar i en bostadsrättsförening skall ha ett marknadsmässigt pris så att inte oskäliga vinster uppkommer på kort tid. Man får inte vara för girig!

Olägenheten med lägenheten är inte hyran utan ohyran...