Att vi människor alla är olika är bra. Tänk er hur tråkigt det skulle vara om alla tyckte och tänkte precis som jag. Att våra åsikter och personligheter i stor utsträckning färgas och formas utifrån uppfostran och uppväxtmiljö, är väl de flesta överens om. Förhoppningsvis tillkommer det sedan influenser från andra håll, vilka tillsammans med de erfarenheter vi gjort i livet gör oss till de personer vi är just nu. Det är något vi själva får acceptera och hoppas att andra respekterar.
När det gäller begravningar finns det många olika önskemål. Här har jag fått uppfattningen att det är de efterlevandes åsikter som i första hand tillfredställs. Ofta blir då den avlidnes önskan om att askan skall spridas i havet, eller på någon annan plats som hon trivs vid, negligerad.
I samband med Estoniakatastrofen fick vi också erfara att många anhöriga inte accepterade havet som gravplats utan till varje pris ville bärga offren för att gräva ner dem på en kyrkogård. De personer som hördes och syntes mest i media kom från inlandet, men jag tror att de flesta kustbor har en annan och öppnare inställning till detta. För mig känns det helt naturligt att havet kan ge den sista vilan likväl som det ger utkomst, föda och rekreation.
Då tänker jag som så, om mina avlidna släktingar och vänners stoft finns på en plats där de själva skulle vilja vara, då behöver man ju inte en grav att gå till för att minnas. Låt dem finnas i ditt hjärta så har du dem alltid med dig. Minns med glädje och ej med sorg.
Med detta menar jag, låt sjunkna fartyg vara ifred, låt de som vill begravas traditionellt få göra det, låt övriga sprida askan efter den avlidnes önskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar