Svarta rockar-Onda män?

I min frikyrkliga uppväxtmiljö hörde man ibland antydningar om att de som tillhörde statskyrkan var onda människor. Jag brydde mig inte så mycket, men tyckte väl att frikyrkofolket spelade i ungefär samma division när det gällde att prata skit och fördöma andras leverne. När jag nu på senare år har fått något lite bättre insyn i den kyrka som leds av de s k förtroendevalda har jag fått större förståelse för de gamla påståendena. Inte så att jag instämmer reservationslöst. Nej, min åsikt är fortfarande att var och en får skäms för sitt. Men nog måste det vara jobbigt för de många såväl anställda som politiker inom kyrkan vilka ofta har en djup trosövertygelse att se hur maktgalna kyrkoherdar och inkompetenta politiker förvaltar det kristna arvet. Varken mobbing eller maktmissbruk är ovanligt. När jag nu tagit konsekvenserna av mitt ställningstagande och lämnat kyrkan vill jag understryka att min tro är lika stark som innan. Sammanfattningsvis måste jag också konstatera att svarta rockar skall bäras av män som Johnny Cash som hade förmågan att se människors svagheter och behov.

Johnny Cash - Man In Black Lyrics
Well, you wonder why I always dress in black,
Why you never see bright colors on my back,
And why does my appearance seem to have a somber tone.
Well, there's a reason for the things that I have on.
I wear the black for the poor and the beaten down,
Livin' in the hopeless, hungry side of town,
I wear it for the prisoner who has long paid for his crime,
But is there because he's a victim of the times.
I wear the black for those who never read,
Or listened to the words that Jesus said,
About the road to happiness through love and charity,
Why, you'd think He's talking straight to you and me.
Well, we're doin' mighty fine, I do suppose,
In our streak of lightnin' cars and fancy clothes,
But just so we're reminded of the ones who are held back,
Up front there ought 'a be a Man In Black.
I wear it for the sick and lonely old,
For the reckless ones whose bad trip left them cold,
I wear the black in mournin' for the lives that could have been,
Each week we lose a hundred fine young men.
And, I wear it for the thousands who have died,
Believen' that the Lord was on their side,
I wear it for another hundred thousand who have died,
Believen' that we all were on their side.
Well, there's things that never will be right I know,
And things need changin' everywhere you go,
But 'til we start to make a move to make a few things right,
You'll never see me wear a suit of white.
Ah, I'd love to wear a rainbow every day,
And tell the world that everything's OK,
But I'll try to carry off a little darkness on my back,
'Till things are brighter, I'm the Man In Black.

Yrkesstolthet.

Jag minns när jag hösten 1964 av en något skeptisk dirigent sändes ut på ett avbrottsfel. Det klarar du aldrig sa han uppmuntrande, men vi har inga andra fel just nu. Fast besluten att visa vem som kunde vad grep jag mig (tele)verket an. Jag mätte från Högås station och räknade fram felet till en skarv på luftkabeln som hängde utefter vägen vid den långa raksträckan före Berghogens affär. Mätinstrumenten var ju inte lika tillförlitliga på den tiden så det var säkert mer tur än skicklighet att jag lyckades pricka in felet på decimetern. Jag hade ytterligare tur då det gick att stå på en bergknalle och på bekväm arbetshöjd laga felet. Då passerar Rep.O på väg mot Fiskebäckskil. Han stannade för en pratstund vilken avslutades med följande konstaterande. "Hit kan du ta med barnbarnen när du blir pensionär och visa dem den fina skarven du gjort." Visst säger det en del om hur en annan generation såg på sin yrkesroll. Emellertid kommer det aldrig att bli utrett huruvida barnbarnen skulle varit stolta över farfars skarv eller ej. Kabeln grävdes ner redan på sjuttiotalet och då var de inte ens påtänkta.

Tillbaka igen.

Det blev lite dåligt med rapporteringen från vår lillsemester. Kom inte åt datorn som jag hade önskat. I övrigt har vi haft trevligt med släkten i såväl Sollentuna som Jakobsberg. Matilda växer så det knakar. Det är nästan en ny liten person varje gång vi träffas. Hon tycker i alla fall att farfar är lite rolig. Efter en resa på regnvåta vägar över Västerås, Örebro och Lidköping tog vi oss sedan till Uddevalla och månadens berättarafton. Det var väl värt besväret. Som vanligt gick konfrencieren på högvarv och det ger alltid gensvar hos en kunnig publik. Vi hade som Gunnar brukar säga Kungligt Roligt och ser redan idag fram mot nästa berättarafton.

Nu för tiden tar det en stund innan polletterna ramlar ner, men i bilen på hemvägen kom jag på att jag haft nöjet att som springpojke hos Arvid Högström, cykla bort till Hygiea med både terpentin,kristallolja och andra kemiska produkter. Hygiea var ju ett av kvällens huvudnummer.

När vi vaknade i morse var det solsken i Nordtorp, men nu har det rättat till sig så vi får säkert dagens regn innan skymningen.

Snabbtur.

Vi är på turné. Matilda måste ju ses till. Dopet blir ju inte förrän om ytterligare några veckor. Sollentuna, Jakobsberg och Uddevalla står på programmet. Vädret är som hemma fast isigare vind. Vi hörs.

Kommer senare

I dag kommer eventuella ord efter framkomsten.

Dagen efter.

I går var vi i Haga och firade Tobias. Det är inte klokt vad mycket man hinner med när de yngre leder aktiviteterna. Efter lunch i Saluhallen, ni vet där mitt emot Que Club, blev det kaffe och minisemla på ett mysigt kafe. På kafét träffade jag förresten Anita Holgersson som jag inte sett på minst 12 år. Därefter promenad till Operan och sightseeing i marina centrumet. Under tiden fruarna vilade upp sig var Tobben och jag och fick en Tjeckisk öl på ett trevligt ställe. Det är märkligt att de ställen jag kan både namn och adress på, de finns inte längre. Och de som är populära har jag aldrig hört talas om. I dag får dagen gå i vilans tecken. Då kanske det passar med Historien om den engelska damen som ville vila upp sig i Tyskland. Hon skrev ett brev till skolläraren i en liten by och bad om hjälp att ordna ett bra inackorderingsställe. Efter ett tag kom hon på att hon glömt fråga om det fanns WC på stället och skickade därför ett nytt brev om detta. Skollärarens kunskaper i det engelska språket var ganska grunda och han hade varken sett eller hört förkortningen WC förut. För att om möjligt få hjälp i ärendet vände han sig till byns präst. När denne hörde att damen var över femtio år, antog han att hon var en from kvinna som undrade var skogskyrkan låg. På engelska heter ju det Wood chappel och kan naturligtvis förkortas WC. Prästen skrev då följande brev till den engelska damen:
"Min nådiga"
WC ifråga ligger omkring 10 kilometer från den gård, där ni kan få hyra rum. Det är beläget i en vacker barrskog och hålles öppet varje tisdag och fredag. Detta förefaller kanske lite olägligt, ifall ni planerar regelbundna och kanske dagliga besök. Det kommer dock utan tvivel att glädja er att höra att många människor tar med sig matsäck och tillbringar hela dagen där för att verkligen få njuta av den vackra utsikten. Då det kommer många besökare, särskilt under sommaren, vill jag rekommenderara er att infinna er där så tidigt som möjligt. Utrymmet brukar dock i allmänhet räcka till. Det finns cirka 80 sittplatser. Men även om ni skulle vara sent ute kan ni säkert finna en ståplats. Jag rekommenderar er att gå dit på en tisdag, då vi även har orgelackompanjemang. Akustiken är utmärkt och även det svagaste ljud kan uppfattas.
Högaktningsfullt W.Scnitzel.
PS. Min hustru och jag har inte haft tillfälle att besöka WC den senaste månaden, vilket ni förstår vållat oss stor smärta. Men tyvärr är vägen alldeles för lång. DS

Rätt tänkt!

Som jag vid tidigare tillfällen berört var sjuttiotalet en tid när alla skulle överträffa varandra i att vara samhällstillvända, arbetsmiljömedvetna och demokratiska. Mobbing var bannlyst till och med inom kyrkans värld. I denna anda skulle skyddsingenjören med bifogad skyddstjänsteman avhjälpa att mörkrets makter spred sig över en felanmälningsexpedition i en av de större orterna utefter Viskan. De hade ett antal instument till sitt förfogande och störde personalen i flera timmar genom att exprimentera med att rikta ljuskällor i olika vinklar. De syntes stå på stolar, stegar och bord och helt plötsligt händer det oundvikliga. Med ett brak faller ett gammalt lysrör tillsammans med ingenjören rakt ner i huvudet på en icke ont anande expeditör. Blodvite uppstod, ambulans tillkallades och några stygn fick sys i huvudet. Som tur var klarade hon sig utan framtida men. Nu återstod dock det oundvikliga, har arbetarskyddet ställt till en olycka skall den ju vara ett gott exempel och dokumenteras exemplariskt. Vi belastades alltså i statistiken av en olycka som kunde undvikits genom ett mindre aktivt arbetarskydd.
Hjälpsamma arbetskamrater upprättade en instruktion över hanterandet av personalen på skyddsavdelningen. Allt i avsikt att personalen på egen hand skulle lära sig känna igen skyddstjänstemännen och därmed kunna hålla sig undan från framtida olyckor.

Utvecklingen går vidare.

1981 ansåg Microsofts grundare Bill Gates att 640 kB borde vara tillräckligt för vem som helst.

Tobias jubilerar.

Hela Nordtorp står upp och hurrar.

Roligt på jobbet.

Det slår mig när jag tänker tillbaka, att många av de roliga episoder jag minns är från den tiden då jag hade praktiska arbetsuppgifter. Var det roligare då? Jag tror inte det, men kanske var de människor man mötte på golvet mer direkta i både tanke ord och gärning. Ofta på ett intellektuellt plan som vår kulturelit ibland har svårt att nå upp till. När man hela tiden måste vara garderad för att uttrycka sig och tänka på rätt sätt är det lätt att levnadsglädjen och improvisationsförmågan undertrycks. Vi får inte vara så förtvivlat rädda att göra bort oss utan i stället se det som att vi bjuder lite på oss själva. Med ett sådant tänkande hittar vi guldkornen i alla episoder och kanske kan vi förbättra historien en aning i efterhand. Slutsatsen blir att det finns något intressant hos varje människa, det gäller bara att se det. Här finns också respekten för medmänniskan. Vi skall skratta med varandra inte åt varandra.

Klara utrymningsvägar!

Under sjuttiotalet stod förändringen av arbetslivet och utvidgandet av demokratin högt på de flesta agendor. Delegationen för fördjupat förvaltningsinflytande (DEFF) utsåg ett antal myndigheter som under en utvärderingsperiod fick agera i stort sett självständigt. Åtminstone med den tidens mått. Televerket var en sådan myndighet, Länsstyrelsen i Gävle en annan. De 20 Teleområdena som med undantag för de tre storstäderna hade ett antal anställda om 1000-2000 pers/område, fick en beslutande företagsnämnd vars fördelning var 50/50 arbetsgivar- respektive arbetstagarrepresentanter. Dock hade teledirektören utslagsröst vid lika röstetal. Vad jag kan komma ihåg utnyttjades det en gång under de tre år provet varade. Det fanns dessutom ett antal utskott och regionala instanser som styrdes på samma sätt, men de kanske vi kan återkomma till vid senare tillfälle.
Det här var faktiskt innan MBL kom så ni förstår att det behövdes ett stort förändringsarbete bland befintliga chefer som i många fall var mer än 50-år gamla. Ekonomichefen i Borås och undertecknad fick ansvaret för att i samarbete med ett konsultföretag inom lednings och organisationsutvecklingsbranschen ta fram lämpligt kursmaterial och genomföra utbildningen.
En av de absolut bästa perioderna i mitt arbetsliv. Jag lärde mig massor som jag haft glädje av i många olika sammanhang genom åren. Jag mötte mängder av på olika sätt intressanta människor, som jag än i dag har utbyte av såväl personligen som yrkesmässigt.
Vi genomförde sexton fyradagarskurser för 12 personer per omgång och jag var närvarande vid samtliga. Det gav mig möjlighet att lära känna källarmästaren lite djupar och vi blev goda vänner. Kurserna som sådana var indelade efter ett mönster som i stort följde våra affärsupplägg. Det ledde i sin tur till att vissa grupper hade en mycket hög medelålder och vissa hade en könssammansättning som skulle fått dagens jämställdshetsapostlar att rysa. Nåväl, utan dessa ingredienser hade det inte blivit någon historia så lyssna nu.
Den näst sista kursen var skräddarsydd för tekniska chefer på staber och det var en kategori som var vana vid studentliv och medelåldern var förvånansvärt låg för att vara chefer vid den här tiden. Jag hade varit ett ärende i Göteborg på eftermiddagen och kom tillbaka lagom till middagen. Det första jag hör när jag stiger ur bilen är hur ett stort antal glas och flaskor går i golvet på ett rum. Det var försommarvärme och de flesta fönster var öppna. Jag hinner knappt in genom entrén förränn källarmästaren kommer och påpekar att stämningen måste kylas ner. Vi lyckades ganska väl med det och det blev en mycket trevlig kväll, även om den var både lång och fuktig. Vid läggdags hade åtminstone en person glömt av att vattnet skulle vara avstängt under natten. Han försökte borsta tanden och när det inte gick glömde han också att skruva av kranen. När vattnet så småningom återvände fylldes snart både tvättställ och badrum med de i Afrika så åtråvärda dropparna. När de runnit ut i hallen tog det enklaste vägen under dörren och ut i korridoren. I hallen fanns en heltäckande matta som svullnade upp så att sex personer ej kunde lämna sina rum. Bland dem fanns naturligtvis såväl Säkerhetschefen som Skyddsingenjören. Efter att dessa herrar luftat sina känslor för källarmästaren måste jag erkänna att vårt förhållande aldrig blev det samma igen.
Sista kvällen var av naturliga skäl ganska avslagen, men de flesta satt och småpratade i en gillestuga. Då kommer skyddsingenjören in iklädd stövlar, flytväst och visselpipa och säger. "Jag går och lägger mig nu, men jag kan vänta lite om någon har tänkt och borsta tänderna"

Snö på prärien.

Jag vet inte om jag lyssnar slarvigt på väderrapporterna. I alla fall hade det undgått mig att det skulle snöa i dag. Hoppas det är som vanligt att det övergår i regn när man kommer ner till samhället. Vi finns ju 236 MöH normalt och de sista 30 meterna påverkar klimatet en hel del. Negativt om man inte tycker om snö men mer positivt för dem som som gillar skidåkning. Och sådana finns det gott om i kommunen. Inget ont i det om de endast parkerade sina bilar på de av skidföreningen och kommunen finansierade platserna. Men många vill ju åka bil så nära aktiviteten som möjligt. Det är väl alltid en avvägning att se till att man får rätt dos av motionen. För mycket och för litet skämmer ju allt har man hört. I alla fall kan det ibland vara omöjligt att köra ut från vårt hus. Faktum är att det ibland är infartsproblem till spåret för skidåkarna också. Då snötillgången inte har varit så märkbar i år har istället spåret upptäckts av hundägare. De allra flesta sympatiska människor som har sina hundar i god kondition. Men tyvärr finns det ett antal som har upptäckt att hunden kan få extra motion om man släpper den lös. I bästa fall kan den ju hitta något vilt att jaga. Just dessa hundägare verkar ha samma parkeringsproblem som tidigare nämnda "ej för mycket skidåkare". Kan det vara en speciellt priviligierad klass som ej behöver följa de regler som de flesta andra i samhället gör?

Det var en pärs!

I dag är jag på benen igen. Jag har nog aldrig haft influensa förut. Tio dagar med olika symtom varje dag och feber bortemot 40 grader hela tiden. I måndags när febern hade släppt, men jag fortfarande hade ont i bröstet fick jag åka till Sandared och träffa en ung kunnig läkare. Han ansåg att jag borde kommit tidigare men trodde sig ändå om att kunna bota det som var på gränsen till lunginflammation. Kortison och antibiotika var de undermedel som redan idag fått upp humöret men knappast orken. Tack för resten för alla glada tillrop. Det värmer.
På tal om att komma tidigare minns jag en chef jag hade när jag flyttade till Borås. Han körde inne i staden i rusningstrafik och rätt vad det är kör en gammal dam in i sidan på hans stora Opel. Förarna stiger ut och damen säger"jag är så ledsen men jag har väntat så länge" Chefen som var en väluppfostrad gentleman svarade "Ja, jag är också ledsen men jag kunde inte komma tidigare".

Influensa!

Idag är det spökskrivaren ( hustrun) som skriver. Bloggens ägare ligger utslagen sedan några dagar med över 39 gr. feber. Vi kvinnor vet ju hur män är när de är sjuka ( liksom männen vet hur vi är! ). Det är otänkbart att maken ska kunna hålla kontakten med omvärlden i detta skick kan man säga. Idag verkar febern dessbättre börja ge med sig något vilket lär innebära att fantasin och lustigheterna snart åter kunna göra sitt intåg i cybervärlden.

För övrigt är det idag 6 gr kallt och det snöar lätt för tillfället. Då är det faktiskt en fördel för den som älskar värmen och hatar snön (men är sjuk) att slippa se ut på eländet...slippa åka till affären och veckohandla...inte kunna gå ut på verandan och röka etc etc. Inget ont utan att det har något gott med sig!

Musarm

Så kallad musarm har jag råkat ut för några gånger genom åren. Men i går och idag har jag ont i hela bröstet och nackpartiet. Förutom att det smärtar, bränner det liksom. Man skulle kunna jämföra med smärtan vi luftvägsinfektion. Skillnaden är att jag inte har det minsta svårt att andas. Därmed håller jag mig borta från datorn i ett dygn fr o m nu.

Det kör i hop sig.

I dag använder jag ett av svärmors favorituttryck, det kör i hop sig. Här är man van att ta allt i sin egen takt och så händer allt på en gång. Elektrikern kommer klockan 10 för att försöka rätta till mina inkopplingsförsök. Men klockan 10 det var ju då vi skulle hämta nya bilen. Efter en svår prioritering kommer jag fram till att vi behöver lampan bättre än bilen. Bilen skulle ju ha levererats efter nyår så vad gör några timmar hit eller dit.
Efter nyår förresten, det är det ju fortfarande så deras leveransbesked kanske var riktigt ändå. Hur som helst så kommer vi konstigt nog att anses vara lite "mindre" av miljöbovar i framtiden, då vi skall köra på etanol. Men detta är ju bland annat framställt av sockerrör vilka odlas i före detta regnskogar i Brasilien!?!!??. Ursäkta om jag inte riktigt får logiken att gå ihop med miljökraven.

Men det allra bästa är att jag i fortsättningen styr min tid själv.
Det har inte varit några problem att köra hustrun på morgonen när jag behövt bilen, men min aktionsradie har varit kort då jag alltid måste vara tillbaka innan hon slutar jobbet.
Igår var det första dagen det var tillräckligt torrt att ta ner ljusslingorna. Hängde för säkerhets skull upp dem inomhus innan nerpackningen för sommarförvaring. Jag lyckades också tukta kaprifolen lite. Vädret var underbart +6 grader och en stor gul skiva på himlen. Men det ser ut att rätta till sig redan idag. Fukt, dis och nollgradigt.

Dragglinan.

Som yngling låg en kamrat och jag, en underbar dag på försommaren, vid Slussens brygga på Orust. Vi väntade på två andra kamrater som hade varit i Göteborg och hämtat en, om än begagnad men dock nyinköpt, segelbåt. Vädret var som sagt så fantastiskt som det endast kunde vara för många år sedan. Det innebar att solen hade färgat våra vintervita kroppar starkt rosa.
När så kamraterna dyker upp visar det sig att den ene var helt illröd.
Båten hade levererats utan dragglina så den rödfärgade gossen satte i gång med att knyta ihop två aktertampar till lina. Tilläggningen började och när skepparen beordrade att kasta i draggen, så sjönk densamma med sin ena tamp i släptåg. Kvar på däck låg den andra tampen prydligt hopknuten i sina bägge ändar. Dyk då för sjutton skrek skepparen och knuffade i sin förvånade rödbrände gast i det kalla vattnet. Ni kan nog tänka er hur det kändes att med första gradens brännskador hamna i 10-12 gradigt vatten. Dessutom kunde inte gasten simma, vilket naturligtvis komplicerade situationen något.
På något sätt fick han dock tag i den sjunkande tampen och vi andra lyckades få upp både gast och tamp och dessutom skarva ihop de två halvorna. Allt under akompanjemang till ett väldigt "gastande" på grund av elementens inverkan på den griljerade kroppen.

Fastan

I dag är det första söndagen i fastan. Vad passar då bättre än att inleda projekt baddräkt 2008. Hustrun som är pragmatisk undrar om vi skall smygstarta med att låta bli och äta nötter. Det går ju inte, jag äter inte nötter ändå. Öl har jag inte druckit sedan början av januari, så det är nog endast motionspåret och flingor som återstår.
Men om Gud vill att vi skall vara lite rundare i dag än vad vi var på 60-talet så kanske vi tar dagens idé, utan att förkasta den helt, med en nypa salt ändå.
Det verkar i alla fall som det är lite vår i luften, men disigt och vått så det förslår är det också. Jag tror vi skjuter upp promenaden en stund.

Hallein.

Hall är keltiska och betyder salt. Av det förstår vi att gränsorten Hallein, några mil från Salzburg, sedan urminnes tider har varit av stor betydelse för saltbrytningen i Europa.

Det går utmärkt att besöka Salzbergwerke i Bad Dürrnberg genom att ta linbanan från Hallein upp till gruvingången några hundra meter ovanför. Tyvärr är turen i gruvan numera starkt förkortad. Orsaken till det är ett par dödsolyckor som hände i slutet på sjuttiotalet. Man packade grupperna tätt samman på en vagn efter principen att man är passagerare på en motorcykel, för att det skulle vara omöjligt att falla åt sidan, när ett antal vagnar kopplades ihop och i minst sagt hög fart rusade ner genom berget. Det gick alltså att ramla av och därför blir det idag mera en rundtur än en nedfart. Jag skall nu försöka beskriva hur det gick till på den gamla tiden.

Efter en kort promenad ned från linbanans bergstation checkade vi in i slags sluss där vi tilldelades överdragskläder och fick lämna ifrån oss allt lösöre(!) som de som överlevde senare fick i retur vid dalstationen.

Det var under dessa förhållanden svårt att ta egna kort så ni får stå ut med kopior på massproducerade diabilder. Men de ger väl i alla fall någon uppfattning om de olika färdsätten.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Hallein

I grupper om tio personer med en gammaldags klädd gruvarbetare i spetsen och en som siste man marscherade vi in i berget. Jag minns speciellt doften av karbid från deras gruvlyktor. Mellan de olika nivåerna i berget åkte man utan släde på en slags träräls. Guiden satt först i ledet och bredvid banan löpte ett rep på varje sida. Repet ledde han in genom knävecket och ut genom armhålan och bromsade på så sätt den levande vikten av elva personer, som rusade utför en lutning om cirka 45 grader. Den längsta var 227 meter. Det erfordrade förutom styrka en god teknik kan man tänka. Efter ett antal nerfarter på detta sätt kom vi till ett museum mitt i berget där man förutom salt i olika former även kunde beskåda ett antal andra mineraler och stenar som kommit i dagen vid saltbrytningen. Nu kommer höjdpunkten, vi åker färja över en underjorisk saltsjö och där passeras statsgränsen mellan Österrike och Tyskland.

När alla dessa stolleprov var genomförda packade vi oss på järnvägen som tidigare nämnts och så småningom kom vi ut i friska luften igen. Men då återstod det faktiskt ytterligare ett färdmedel. Ett sightseeingtåg stod berett att ta oss sista biten till bergbanans dalstation.

Skurkaktigt utseende.

Redan i slutet av sextiotalet hade vi som målsättning att besöka Österrike en gång per år för att vandra i de fantastiska bergen. Med åren har vi hittat andra resmål men än i dag ligger Österrike högt på favoritlistan.
Vid ett tillfälle hade jag för ett löjligt lågt pris inhandlat ett hjortskinn. Det skulle bli en underbar fäll på vardagsrumsgolvet därhemma. På kvällen hittade vi ett mysigt hotel i Lienz im OstTirol. Där hade man hjortskinn i parti och minut både på golv och väggar. Efter det att vi lagt oss på nattkröken säger hustrun. "Var gjorde du av skinnet"? "Oroa dig inte, det ligger i bilen". "Tänk om någon knycker det". "Det är väl ingen som vill ha en sådan där turistpryl". "Är den ine fin?" Efter ytterligare en stunds konversation i samma meningsfulla ämne hade vi bestämt mig för att gå ut och hämta skinnet till en säkrare förvaringsplats. Allt gick väl till dess jag passerade ett rum med minst tio skinn i. Där möter jag en städerska som, när hon ser mitt nödtorftigt hoprullade skinn under armen, demonstrativt börjar räkna de ordinarie skinnen i rummet. Jag ville sjunka genom golvet, men fick ytterligare en erfarenhet med mig på den fortsatta resan i livet.
Ta inte åt dig när du är oskyldig.

Blåshål.

I går när jag skrev om Islandsberg och beskrev det som ett blåshål kom jag att tänka på att ordet blåshål, beroende på sammanhanget, kan ha en helt annan betydelse. I Oman till exempel har tidens tand och vågornas svall genom åren mejslat ut små kanaler i klipporna. Det leder i sin tur till att små gejserliknande fontäner av luft och vatten bildas när vågorna rullar in från Indiska Oceanen. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Oman2

Föga originellt kallas dessa fenomen "blow holes", som i sin tur med dåligt uttal (blue) och felaktig association från min sida, före besöket, översattes till ensamma grottorna.

Jag kan lova att det var en upplevelse att se såväl turister som inbyggare stå över hålen när luften kom och sedan försåka hoppa undan innan vattnet sprayades på. Gissa om några blev rejält våta.

Islandsberg

Islandsberg har jag skrivit om tidigare och hit återvänder jag alltid i mina tankar när vädret trycker ned mig i botten. Som idag.

Det som är så fantastiskt med Islandsberg är att vi seglat förbi hundratals gånger men aldrig varit i land där. Men när vi nu av hälsoskäl var tvungna att sälja båten, hyrde vi lägenhet i Grundsund under en vecka sommaren 2006. Vi hade under ett antal år Skaftö som hemmahamn, men inte hann vi med att uppleva så mycket som vi borde gjort på på själva ön. Nu tog vi dock skadan igen och vi kan säkert, vid senare tillfälle, fylla ytterligare några veckor med intressanta begivenheter.

Faktum är att promenaden från Grundsund med en rundvandring på Islandsberg är en lagom dagsutflykt. För den som vill bada finns det möjlighet till det också. Här passerar man genom de olika naturtyper som ger Bohuslän dess speciella charm. Tät lövskog i en dal med branta stup på bägge sidor innan du kommer ut på berget med en matta av ljung, som bryts av snår med vildros, slån etc. Ju närmare vattnet du kommer ju mer tar klipporna över och när du kommer fram till ett kummel kan du med gott samvete sätta dig ner och njuta av den medhavda matsäcken. Här följer en länk så ni kan följa med runt. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Islandsberg

Faktum är att på ställen som detta, vilka det finns flera av utefter vår vackra kust, ger oss ro i själen vid alla vädertyper. Men jag mår särskilt bra när blåsten friskar i ordentligt.

Olika bemötanden.

Dagen före julafton 1966 var reparatör L. och jag ute på Smögen för att laga ett kabelfel. Vi lokaliserade felet till en spridningspunkt, som var belägen ganska nära den gamla lotsutkiken. Där tvingades vi byta ut en så kallad plint. Temperaturen låg runt nollstrecket och vinden var ganska, för att inte säga mycket besvärande. Vi förbannade vår otur att hamna på detta ställe under dessa väderförhållanden. Jag stod uppe i stolpen och flyttade över trådarna som ledde ut till anonnenterna samtidigt som reparatör L. skarvade ihop kabeln nedanför. Det var oerhört kallt och blåsigt tio meter ovanför marken och det blev för klumpigt att ha vantar på sig när man handskades med de tunna trådarna. Det blev alltså nödvändigt att med jämna mellanrum stoppa händerna i fickorna för upptining. När jag står där och värmer mig öppnas ett fönster och en upprörd sommargäst på helgfirande skriker åt mig. "Stå inte där med händerna i fickorna utan sätt igång att arbeta så jag kan ringa igen".
I samma minut kommer en äldre dam ur lokalbefolkningen fram till oss och säger vänligt. "Är ni inte kloka pojkar som står här och arbetar i den här blåsten. Kom med mig in skall jag bjuda på kaffe". Den uppmaningen behövde inte upprepas. Behöver jag tillägga att vi satt länge och njöt av det goda kaffet och de rejäla smörgåsarna innan vi kunde lägga sista handen på skarvningen och åka hem och fira helg.

Det är skönt att det finns trevliga människor.

Strålkastare stör nattfriden.

Som grinig gammal gubbe har jag previlegiet att få gnälla på småsaker i tillvaron. Till exempel frågar jag. Vad skall man ha vägljus på landsbygden till? Förr var här mörkt på nätterna, vi kunde titta på stjärnorna i förhållandevis enkla kikare och sedan sova gott i mörkret. Nu är det inte nog med att vi själva har vägljus och elljusspår inpå knuten, det byggs ständigt nya villaområden överallt i vår utsiktssektor. Det genererar nya gator och vägar med starkt upplysta rondeller, vilka tävlar om att lysa in i mitt sovrum. Det är nästan så jag börjar propagera för att mångdubbla kraven på utsläppsrätter för dessa onödiga ljuskällor.

Är vi fornminnen?

Det var en bra idé med dagens bild. Under sökandet av lämpligt foto får man massor med associationer som kan användas till dagens text.

Vår märkliga källare har jag skrivit om förut och det är runt den som majoriteten av våra begivenheter, under den mindre kalla delen av året, ägt rum. När jag kom hit för första gången, 1966, var alla gårdar här omkring aktiva jordbruk och alla grannar kände varandra och umgicks en hel del. I dag är det ett jordbruk kvar, men han arrenderar åkermarken här omkring så att vi, tack för det, fortfarande har ett öppet landskap och milsvid utsikt. De flesta ställena har bytt ägare och vi som finns kvar har blivit äldre och är inte lika aktiva längre när det gäller festivitas. I bland känner man sig som skomakaren i Slas novell, Vem älskar Yngve Frej.

Jag skall i alla fall försöka berätta om hur en typisk midsommar i Nordtorp såg ut på 70-talet.
Vid elvasnåret på midsommarafton träffades vi vid källaren och fördelade arbetsuppgifterna. Det skulle skaffas björkris, blommor etc. Eldstaden tändes så att det skulle finnas glöd för grillning frampå aftonen. Någon spettade ett hål för majstången och säckar skaffades fram till säcklöpningen. När stången var lövad och allt annat ordningställt gick var och en till sitt för att familjevis äta färsk potatis och sill med tillbehör.

Klockan tre träffades vi igen för att till tonerna av fiol, dragspel och gitarrer resa stången så att dansen kunde börja. Folk strömmade till hela eftermiddagen och när det var som mest populärt kunde vi vara bortemot 150 personer i alla åldrar. Det dansades och lektes, dracks kaffe med cognac och andra liquider så det stod härliga till.

När aktiviteterna klingade av gick folk hem för att snygga till sig och bunkra upp för Kvällens och midsommarnattens aktiviteter på vår loge. Här dansades och sjöngs det ända till tidig morgon.

Sent på midsommardagens eftermiddag samlades kärntrupperna vid källaren igen, grillade korv, sjöng och berättade historier innan man bestämde sig för att gå till Vatthultasjön och bada. För transport av medhavda drycker anskaffades en cykel med bagageväskor på pakethållaren. En person cyklade i förväg för att inrätta vätskekontroller på lagom avstånd från varandra. Därefter marscherade alla i små grupper under ledning av musikanterna som hela vägen spelade Bränn-Pers vals. Vattnet var alltid kallt, men kors vad roligt vi hade.

Eskadersegling

När jag skulle välja ut ett foto som dagens bild, hittade jag i pappas gamla bilder det foto ni ser under dagens bild. Det var Sjöscouterna i Uddevalla som arrangerade en eskadersegling och jag minns mycket väl när vi satt där i båten innan vi seglade iväg. Om ni ser båten bredvid så sitter det en man i sittbrunnen, det är musiklöjtnat Edvin Jacobsson. När jag nån gång i tioårsåldern skulle börja spela trumpet fick jag gå upp till honom på intervju. Han hade ett litet kontor på Margretegärdeskolans vind. Intervjun avslutades med att han slog en stämgaffel i bordet och då skulle jag sjunga samma ton. Så enkelt var det att bli antagen till den tidens musikskola.

Åter till eskadern. Jag minns också att vi låg i natthamnar på en av Kornöarna, Resö och Hjältön. Men seglingen som sådan och övriga hamnar är som bortblåsta. Vad jag däremot minns mycket bra är att det var tradition att eskaderseglarna den sista kvällen skulle riva tälten för de vanliga scouterna som hade läger på Kalvön under samma tid. Vi rodde från Hjältön till Kalvön, smög upp till lägret när vi trodde de gått till kojs. Där trädde vi ståltråd i tältens dragkedjor för att försvåra utrymningen. När vi sedan skulle börja riva tälten hördes indiantjut och vi anfölls av landscouterna, vilka visa av tidigare års erfarenheter väntat på oss i skogen.

Vi fick en ordentlig omgång och bands sedan fast vid var sitt träd där vi fick stå till dess vi bad om ursäkt. På något sätt får man väl säga att vi fick vad vi förtjänade.

Februariväder

I dag är det en plusgrad och snön yr. Vinden går tillräckligt mycket på väst för att vi skall slippa drivbildning runt huset, men på landsvägen är det inte roligt.

Tisdag och fredag brukar jag vara uppe med tuppen för att hämta Travronden som kommer tillsammans med morgontidningarna. I dag avskräckte dock vädret och när hustrun dessutom var sen till jobbet vågade jag inte be henne. Annars brukar hon vara snäll och hämta tidningarna med bilen sådana här dagar. I snöstorm är 200 meter långt att gå och tidningarna blir våta. Det är vid dessa tillfällen man önskar att man bodde i staden. Men de andra dagarna, vilka fortfarande är i majoritet, är man glad att man INTE bor i staden.

Katterna blir rastlösa och bråkar med varandra, men när jag jagar ut dem så tvärnitar de på tröskeln och går snällt in och lägger sig. Om en halvtimma har de glömt och så upprepar vi proceduren med jämna mellanrum till dess de inte kan hålla sig längre utan måste gå ut.

Jag måste också berätta att svåger Kent har kommit välbehålllen hem efter att ha deltagit i ett test av en ny medicin mot Alzheimers sjukdom. Jag tycker det är fantastiskt att människor osjälviskt ställer upp i sådana här projekt vilka vi alla kan få glädje och nytta av i framtiden. Alla känner väl någon som drabbats.

Det var kö på banken när en maskerad rånare dök upp med pistol. Ligg ner skrek han till de skrämda kunderna. Alla lydde utom en äldre man. Rånaren frågade varför lägger du dig inte. Jag är agent sade mannen. Rånaren som trodde gubben var polis flydde fältet. Då reser sig mannens hustru från golvet och säger. "Nu sade du fel igen, du är dement inte agent".