Fred i vår tid?

14 maj 2008 var det 60 år sedan staten Israel utropades. Med facit i hand måste det var ett av FN:s minst lyckade beslut att det gamla Brittiska Protektoriatet skulle delas i en Judisk och en Palestinsk del. Västmakterna har sedan i alla år om än i bland enbart passivt stött Israel i dess strävan att ockupera Palestiniernas land. När jag ser bakåt och inser att det finns Palestinier som levt i flyktingläger sedan 50-talet är jag är inte förvånad att det skapar grogrund för extremiströrelser som Hamas och andra. Även om min möjlighet att påverka Palestiniernas levnadsvillkor känns obefintlig vill jag i alla fall nära en from önskan om i första hand eldupphör som sedan följs av en varaktig fred med realistiska möjligheter för Palestinierna att leva i sin egen stat utan främmande bosättningar och murar.
Här i Nordtorp har vi det bra. Isen har lagt sig på Vatthultasjön och granplantorna hukar i det råkalla vädret. Men vi blev i alla fall inte svettiga utan kunde efter motionsturen sjunga Imse Vimse Spindel och leka tittut, Matilda och jag. Nu åker vi och sätter ljus på gravarna.
Med önskan om ett fredligare, ljusare och varmare 2009 tackar jag er alla för i år med ett rungande:

GOTT NYTT ÅR

Flexibilitet och skoflickare.

Gårdagens bloggförsök frös inne. Orsaken var inte enbart den svåra kylan utan kan också ha sin grund i att min flexibilitet blir mer kvinnlig. Jag kommer hela tiden på något annat som skall göras och snart är den första tanken utraderad. Vi tog en riktig långpromenad i går och bröt därefter av julmaten med en vanlig hederlig oxfilé som middag. När jag sedan sätter mig vid datorn har jag fått ett mail som jag tänker svara på. Men var det inte något i släktforskningen som jag skulle fråga honom. Över till Min Släkt och Arkiv Digital. Ny impuls och soldaten Johannes Borg dyker upp som Johan Berg. Det gav möjlighet att äntligen hitta fadern till Johannes. Och mycket riktigt, en skoflickare från Slängom var den lycklige(?) fadern. Vad var då en Skoflickare? Jag har tidigare hört om Kittelflickare men hade väl ingen exakt vetskap om vad det var heller. Hade det varit tvärt om kunde det ju varit någon pigtjusare som kittlat sin mö och därmed skällts för Flickkittlare. Nu har jag efter studium av Wikipedia och andra sanningssägare kommit fram till att flicka var att lappa alltså skomakare eller kittelmakare(gelbgjutare). Skoflickaren dog utfattig och begravdes i Restenäs socken. Fråga till den kunniga läsekretsen. Är Restenäs samma som Resteröd? Och om, var ligger då kyrkan? När jag kommit så här långt i mina utvikningar hörs Mumien bullra, skall du aldrig lägga dig i kväll? Därav följde ingen söndagsblogg och inga mailsvar. Kanske blir jag lite oregelbunden i skriverierna några dagar då 08:orna och ev. även Hagaborna skall fira nyår med oss. Och Frölunda bara vinner och vinner. Det kanske blir en ny T-shirt till våren.

Tack för i går.

Jag kan simma men har alltid haft problem att rimma. Men så vid hemfärden från Västergötlands största stad i natt rann det plötsligt till. "Tack ni tre i Haga som lyckades våra magar behaga." Som vanligt var de vegetariska rätterna och kompositionerna underbara. Det sköljdes ner med ekologiskt vin, desserten var himmelsk och till kaffet blev det både limoncello och grappa. Som om det inte hade räckt med god mat och trevlig samvaro fick vi dessutom julklappar med oss hem. Vi hade ju bara med oss femtio liter hö av årets skörd till marsvinen.

Rått, kallt men vackert.

Promenader har vi gått både juldag och annandag men solen lyser med sin frånvaro. Men visst är våra environger vackra även i rimfrost.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/AnnandagJul2008?feat=directlink

GOD JUL

Alla läsare önskas en God Jul av oss i Nordtorp.

PAX

Besök av Aurora.

I morse hedrade oss Morgonrodnadens gudinna med ett besök. Lyckligtvis var det inte bara tomten som var vaken utan även Mumien och hennes Canon.

Julstök förr och nu.

Den bästa granen var belägen 50 meter från huset men vi var tvungna att besiktiga ytterligare 28 stycken inom en 300-metersradie innan alla var nöjda. Därefter återvände vi till den första och Mumien fick demonstrera sina, genom generationer nedärvda, kunskaper i att använda julgransågen. En sådan tur att vi gjorde det i det vackra vädret på förmiddagen då det blev ett ruskigt oväder på eftermiddagen när vi trängdes i mataffären.

Några som inte hade tur med vädret vid jugranshämtningen någon gång på 70-talet var Svärmor och Svärfar. Till och med Lessys svans slokar och man kommer osökt att tänka på barnen från Frostmofjället. Bilden togs påpassligt av Kerstin Nyman.

Sill och skinka är nu på färdiglistan medan städning pågår och granklädning återstår. Något måste vi ju ha att göra i morgon också.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/GranOchGott?feat=directlink

Nu vänder det!

Årets längsta dag inleddes med ett underbart väder. Visserligen gick det lite trögt att öppna dörren i morse men det var nog bara för att julen stod för dörren. Faktum är att det är första gången sedan vi kom hem 10 december som den stora gula skivan visar sig. Nu kan vi med tillförsikt se fram mot helgerna och längre dagar och snart är det midsommar igen. Nu drar vi till skogs så att Mumien för godkänna utsedd julgran innan jag vresar ner den.

Är det så här?

Efter att ha fått denna text från Ingbritt i Melbourne gör jag nu mitt första feministiska inlägg:

Både rentjurar och renkor får horn på sommaren. Tjurarna fäller sina i början av vintern. Honorna behåller sina horn tills de kalvat på våren. Det innebär att alla jultomtens renar är honor.

Det borde man ju ha begripit.... Att det måste vara kvinnor som klarar av att dra en fet karl i röda kläder, till rätta adresser, runt hela jorden, på en natt, utan att fara vilse.

Grisslakten.

När jag var relativt ny Nordtorpsinnevånare födde man fortfarande upp husbehovsgrisar. Det var välmående krabater som åt upp allt hushållsavfall de fick också köpefoder och potatis som kokades i en gammal tvättgryta. Högtidsstunden var när årets vinbärsvin och det svarta vinbärsbrännvinet var färdigt för buteljering. Då fick de fick äta upp de urlakade ingredienserna. Faktum var att de efter denna lyxmåltid tog ett och annat snedsteg och nöffandet blev något upprymt. Vinet tillverkades i två svagdrickskaggar som fylldes helt med svarta vinbär. Därefter tillsattes 10 sockerbitar/dag i varje kagge under två månader och resultatet blev alltid över förväntan. Brännvinet tillverkades genom att två sjuttiofemmor renat tillsattes i en med bär fullpackad svagdrickskagge. Efter tre veckor silades brygden och blev fyra helflaskor mild och god sällskapsdryck. Det smakade som saft och det gällde att vara försiktig med intagsmängden för annars kunde det däcka den kraftigaste. Grisarna fick alltså femton liter avfall från dessa dekokter.
När slaktdagen infann sig hade den gamle i gården blivit liggande i ett akut ryggskott och de tre gamla originalen som kunde slakta blev utan arbetsledning. Det löste sig genom att Johansson och jag fick ställa upp i en ny roll. Arbetet var nämligen inramat med strama ritualer och inför varje nytt moment skulle alla ha var sin sup ur samma glas vilket blev ganska blodigt ju längre arbetsdagen förflöt. Det var slaktsup, sticksup, vispsup, skållsup, upphängningssup, klyvningssup och sedan fick man hitta på fler moment som kunde rendera i ytterligare vätskeintag. Efter fullgjort värv och grishalvorna hängande i det gamla brygghuset, som idag är gäststuga, kom gubbarna in i köket för mat, kaffe och fler supar. Historieberättandet kom i gång och den stackars ryggskadade ägaren var tvungen att stoppa täcket i munnen inne i sin säng. Det gjorde nämligen fruktansvärt ont att skratta och det var omöjligt att låta bli när den ena skrönan efter den andra bullrades fram ur hesa strupar. Alla var inte hesa, jag minns när den förre ägaren till vår numera snart 52-åriga traktor gick upp i falsett och utbrast. Ja, i detta huset har det då aldrig fattats brännvin.

Julgran.

Julklapp har vi redan fått. Madeiraresa. I lördags fick jag dessutom ett par nya vandrarkängor i ultralätt material. De kommer säkert bra till pass när jag nu mobiliserar för att bryta motståndet mot att gå ut i gråvädret. Jag skall försöka hitta en ny gran i stället för den redan utvalda som skidklubben har demolerat grenarna på med röjsåg. Tänk om de någon gång lär sig att kommunicera med markägarna innan de röjer för elljusspåret. Den nya skridskostilen som de praktiserar på skidorna kräver större utrymme och de har lyckats fördubbla bredden på spåret de senaste åren. Vi har förresten planterat nästan 9000 nya granplantor i år. Så om så där tjugo år kanske det finns riktigt gott om julgranar. Vet ni att det är med julgranar som med käringar? När en väl har vresat ner en hittar man en ännu bättre.
Från det ena till det andra. Är det någon som vill ha ett fungerande gammalt frys eller frysbox. Mejla mig, kom sedan hit och fika i mellangagarna medtagandes en påhängsvagn till bilen så är de era för evärderliga tider.

Midvinterdepression.

I dag är en sådan dag jag helst vill slippa. När jag efter en tidig frukost går ut för att förpesta luften upptäcker jag att det förutom en oigenomtränglig dimma redan luktar illa. Sulfat luktar mat, sulfit luktar skit eller om det är tvärtom. Det är alltså en av de dagar då Värö Bruk gör sig påmint ända in i Sjuhäradsbygden.
Värmen i Forden krånglar och jag åker in till Mumiens kusin för att få hjälp. Nej det vågar jag mig inte på säger han men tipsar om en bilelektriker som är bra på dylika problem. Får en vägbeskrivning och förvånas över att jag ser så många poliser när jag närmar mig målet. Nästan framme hamnar jag i vad som verkar vara någon slags reclaim the citydemonstration. Smällare dånar, fanor vajar och där står jag och kommer varken framåt eller bakåt. Ljudeffekterna förstärks av att jag befinner mig på en parkeringsplats under stadsmotorvägen i metropolen. När tåget dragit förbi kommer jag in till den förstående reparatören som bokar in mig på torsdag för en kontroll av hela värmesystemet då det inte verkar vara ett elektriskt fel.
När jag nu ändå är i tätorten får jag för mig att kanske köpa julklappar. Det visar sig inte vara min paradgren så med paniken smygande över min panna äntrar jag den något kylslagna cockpiten och fräser hem. Här är dimman nästan lika tät som i morse men vinden har friskat i från ost och svept bort sulfitdoften. I gengäld osar det från någon skorsten som jag inte ser i diset. När jag läser Borås Tidnings nätupplaga blir jag informerad om att demonstrationen inte var någon demonstration utan supporters som var på väg till den årliga skolkampen mellan Teknis och Bäckäng vilken äger rum i eftermiddag i Boråshallen. Tävlingarna inleds med attackboll och senare under dagen ska även grenar som såpabandy, streetfotboll och plankan avgöras. Nytt för i år är en kunskapsgren i form av ett matteprov. Själv skall jag intaga ryggläge och drömma mig bort till någon söderhavsö.

Julbord.

På den tiden när jag var i arbetsför ålder var julborden ett nödvändigt ont. Det bjöds hit och dit och när julen äntligen infann sig var jag så trött på julmat att jag satt och önskade mig spaghetti med köttförssås. Mumien har alltid varit mer ståndaktig och i stort sett vägrat all förtida julmat. Men vi är inte sämre än att vi kan ändra oss. När vi skjutsar gossarna till kattpensionatet, där de brukar bo när vi är bortresta några dagar, passerar vi ett trevligt ställe som heter Storåns Värdshus. Dit skulle vi åka och äta någon gång har vi sagt varje gång vi passerat i fem år. I går bestämde vi oss och kollade om det fanns plats vid deras julbord. Det var ett beslut vi inte behövde ångra. Hemlagade skinkor, köttbullar, korvar, patéer, massor med inlagda sillar, Jansson, lutfisk osv. osv. Till och med rökt hjortstek fanns på ett bord. Jag tror bara det är ris á la Malta som saknas säger Mumien. Precis i samma stund öppnas köksdörren och kocken kommer in med Maltan som sätts i högsätet. En kulinarisk höjdpunkt i vintermörkret och vi ser fram mot den egna julmaten med tillförsikt.

Nu skall vi visa dem.

Så resonerade blommorna i sovrumsfönstret när vi var på Madeira för att njuta av blomprakten där. Vid hemkomsten kunde vi njuta av både Orkidé och Hibiskus i full blom. Men snön och kylan slapp vi i alla fall. I dag har det varit full rusch på åkrarna för de åkare som vill ha några skidmil i benen före Vasaloppet.

Klagovisor.

Vad är ett besök i Portugal utan en afton med Fadomusik. Platt intet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Fado
Följaktligen bänkade sig Mumien och jag på en restaurant som förutom musiken även bjöd på Fadoinspirerad mat. Upp på golvet dök så småningom två distingerade gentlemän i sina bästa år (som jag ungefär). De medförde den klassiska och för Fado helt nödvändiga utrustningen, gitarr och portugisisk gitarr. Den senare är en 12-strängad gitarr som både ser ut som en stor mandolin och har vissa ljudinfluenser från en sådan. Gubbarna var skickliga och byggde upp stämningen med sitt strängaspel. Då uppenbarar sig Divan. Ett bastant fruntimmer i svart fodral som hade en gudabenådad röst kommer sjungande in i lokalen. Hon var dock inte lika imponerad av sina medmusikanter som jag var. Mellan låtarna väste hon order i mungipan åt dem. Sedan log hon som den värsta Birgit Nilsson mot publiken och drog en ny sång. Jag associerade genast till ormen i Robin Hoodfilmen på julafton. Proceduren upprepades efter varje nummer. Men bra var det. Rätt som det är kommer ett intro som vi väl kände igen. Den som läst min blogg ett tag har förstått att jag gillar Janne Magnarssons (Öbarna) texter. Jojomen, Jannes text till Sommaren -55 har en portugisisk tonsättare och inte nog med det, arrangemanget var precis som Öbarna framför det. Det var ingen klagovisa precis och publiken var om man säger, nöjd. Fast Öbarna är bättre. I en paus pratade jag med gitarristen och det visade sig att han varit i Sverige och spelat en gång 1981. Hans starkaste minne från detta besök var att Almöbron blev påseglad och rasade. Var det så länge sedan?

Höjdrädd, jag?

Jag har alltid varit paniskt förskräckt för linbanor, men har aldrig haft vett nog för att låta bli att åka med dem. I måndags utsatte vi oss för ett riktigt stôlleprov igen. Först taxi upp till Monte som ligger 550 meter över havet. En kort promenad till kyrkan och en titt på de som åkte släde neråt följdes av ett kvalfyllt men obesvärat släntrande fram till linbanan som tog oss ner till Botaniska trädgården. Visst såg jag lugn och samlad ut. Vi var på väg till orkidéträdgården men passade naturligtvis på att besikta botaniska när vi ändå skulle gå förbi. En lisa för ögat med all blomprakt även om vi är i december månad. På Madeira är det som på Azorerna alltid några blommor som är i gång vid varje årstid. Mumien vet vad de flesta heter men jag blir oerhört stolt när jag känner igen Krasse, Blomman för dagen, Fikus, Papegoj- och Blyblommor. Men visst är det som det står på en skylt i Orkidéträdgården, njut av prakten oavsett namnen, i djungeln finns det inte heller några skyltar som presenterar dem. Efter Botaniska bär det utför så att tårna nästan tränger ut genom skospetsarna. När jag vid nästa hörn trodde att vi var framme var det lika långt och brant uppför. Men väl framme får du verkligen lön för mödan. Här finns femtusen arter av orkidé varav bortemot tusen blommade. Här följer ett urval. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Orchides2#

Jag kan även från tidigare besök rekommendera Boa Vista som har cirka tretusen arter av släktet. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/OrkidEr

Nu börjar det verkliga kraftprovet. Vi har bestämt oss för att gå ner till staden. Efter en kilometer livsfarlig avgasstinkande landsväg hittar vi en trappa som går genom ett som det verkar lite fattigare bostadsområden. Neråt, neråt, neråt. Vinkel hit och vinkel dit. När vi efter en halvtimme förstår att vi snart är framme måste vi sätta oss i trappan för benen skakade så det omöjliggjorde fortsatt säker nerfart. Fem minuters vila gjorde underverk och vi tog oss ner. Tro mig eller ej men strax vänster om trappans anslutning till gatan låg en bensintapp och där står en ledig taxi och tankar. På så sätt kom vi till hotellet och kunde sträcka ut oss i en solstol innan det var dags att avnjuta en espada hos Grannys. Återkommer till Espada och Espetada i ett senare inlägg. Den som orkar kan se fler bilder här. http://picasaweb.google.com/lh/photo/bQA4JVimscjAx_ahozEeBg

Nordtorp i vinterskrud.

Visst blev renen som ser ut som en kanin ganska bra. Jag tog en bild i går kväll och en i morgonens snöstorm.

Back in business.

Efter en vecka med svensk sommar på Madeira är jag nu tillbaka i Nordtorp. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Madeira1%20I

Inspirerad av alla juldekorationer mitt i Atlanten har jag inlett dagen med att sätta upp en ljusdekoration "ren med släde" på altanen. Jag huttrar ännu men det blev riktigt snyggt. Annars lyckades jag göra två flugor på smällen när vi åkte på valsafari med en katamaran och faktiskt både fick segla och se pilotvalar. Jag har aldrig varit ombord i en dylik tingest förut men det var en fantastisk känsla att slöra i en fart upp till fjorton knop. Att dessutom få se valar var grädde på moset. Pilotval är väl egentligen en typ av delfin som kan bli upp till sex meter lång. Med hänvisning till julkrubban i bildspelslänken ovan undrar jag om ni vet varför Jesus inte föddes i Norge? Svaret är enkelt, de kunde inte uppbringa tre vise män inom rimligt avstånd.