Det är tur att vi har AIK!

Jag har gjort ett av mina sällsynta studier av dumburken. Då får man helt plötsligt se en riktig ishockeymatch. AIK spelade skjortan av Rögle. Då finns det i alla fall ett av favoritlagen som håller färgen när nu FRÖLUNDA ramlade under isen. Men det är ju bara fyra år sedan vi vann SM, så nu får jag underhålla min gamla tröja ett år till. Det är säkert mina femårsdagar som inspirerar. Om de vinner nästa år lovar jag åka till Oman igen.

Riksdag och Departement.

Visste ni att Riksdag och Departement har en filial på Capri? Eller är jag ute och seglar nu igen.

Jag lär mig aldrig.

Förra året lovade jag mig själv att alltid ha teleobjektivet på kameran när den inte används. För en stund sedan hörde jag tranorna väsnas och rusade ut i Lützendimman med kameran i högsta hugg. Satt det teleobjektiv på undrar vän av ordning. Nej svarar jag skamset men i detta dis kanske det inte blivit bättre ändå.

Alkoholfritt.

Ett ställe som frekventerades årligen under sjuttiotalets första hälft var Haus Freiblick i Anif. En liten ort strax utanför Salzburg i Österrike. Värdinnan var ett manhaftigt fruntimmer som bestyrde allt från matlagning och tvätt till rörläggeri och andra hantverk. Snäll och vänlig var hon mot oss gäster men oresonlig och krävande mot leverantörer och inhyrd arbetskraft. Utan att förstå hälften av hennes tirader skrattade vi gott när hon läxade upp folk i telefonen under våra frukostar. Vid frukosten utspelade sig alltid samma ritual. Skall det vara kaffe eller the mit Rum und Citrone? Vi tar the. Men jag vill inte ha rom sade mumien. Jag dricker inte sprit. Men det är inte sprit det är bara 40%! Det är bra för magen och det dricker till och med barnen.

Hjärtmassage.....

....behövdes inte idag. Men jag har varit på återbesök och gjort ultraljudsundersökning av hjärtat samt EKG. Det var i alla fall inte sämre än sist så det kanske är som en elak person sade härom dagen. Du skulle göra ett EEG i stället så du ser om det överhuvud taget rör sig där inne. Hur som helst så har jag ont i ryggen. Om det beror på gårdagens långpromenad och svedjebruk skall jag låta vara osagt, men ond rygg och dåligt humör hör i hop som ler och långhalm.

Resterna av Gudrun.

Natten mellan den 8 och 9 januari 2005 blåste det till över Nordtorp och stora delar av övriga Västsverige. Det var Gudrun. Inte hon med triangeln utan orkanen Gudrun. Vi hade precis föryngringsavverkat ett hektar till grannarnas stora glädje. Timret ivägkört, telefonledningar lagade och de flesta inblandade utskällda efter noter eller om det var efter kakrecept. Den fina lövparken som vi hade sparat för framtida majningar blåste ner och ur spillrorna reste sig ett virrvarr som inte ens ett riktigt styrelseproffs hade kunnat ställa till med. Skogsinspektören från Södra Skogsägarna som mot rundlig provision skall hjälpa oss i liknande situationer beordrade fram 10 kubikmeter grus för att skydda vägen och beordrade mumien och mig att såga de nedfallda träden i längder om cirka 5 meter så skulle de komma en maskin och köra ihop riset i högar vilka sedan skulle flisas. Skynda er för han kommer i morgon ringde det i våra öron då vi med risk för livet sågade långt in i mörka natten. Efter några veckor kom skotaren och körde sönder underlaget och plockade ihop en hög om några hundra kubikmeter ris. Den högen har sedan legat och retat gallfeber på både de närboende och mig. Varje månad har jag ringt inspektorn för att säkerställa att han inte glömt av projektet. De kommer nästa månad har han sagt varje månad sedan dess. I min enfald har jag undrat om inte riset blir förstört när det ligger så länge. Ingen fara vi har täckt det med papp. I går, så hör och häpna, kom flisaren. Men nu låg riset på fel ställe och marken var för blöt så det kanske kan få ligga kvar till det har multnat ner på egen hand. I sin enorma godhet har i alla fall Södra lovat att inte påföra oss några kostnader. Men vinsten vi skulle gjort nämndes inte något om. Det var nog sista gången vi anlitade Södra Skogsägarna till ett avverkningsuppdrag! För vissa av de här gubbarna borde det vara aktuellt att byta livsbana. Då kanske de har en tillräckligt dålig meritlista för att bli styrelseproffs. Eller varför inte ekonomisk rådgivare till regeringen.

Bästa Wanja!

När du valdes till LO-ordförande för några år sedan var vi många som var tveksamma till "hur skall det här gå." Det har väl rullat på ganska skapligt och det är svårt att säga om någon annan toppkandidat hade klarat det sämre. Men att Du blev vald utan att kunna läsa och skriva var en stor miss av valberedningen. För tro mig eller ej det är med siffror och bokstäver avtal fogas tillsammans. Ej sällan på ett sådant sätt att tolkningsfrågor uppstår. Det är då man plockar fram sin gamle husguru, Tommy Iseskog, läser på och sedan borstar mattan med motparten. Om du har samma förberedelsemetoder i i LO-sekretariatet och andra styrelser du sitter i tycker jag nog det är läge med en fortbildningskurs i juridik och pensionssystem. Och du Wanja, sluta att dra in övriga styrelsemöter i dina felbedömningar. De klarar säkert att skylla ifrån sig på egen hand. Till sist Wanja, var inte orolig. Försök i framtiden sätta in kompetenta ekonomer eller andra lämpliga yrkesmän i de styrelser ni har representation. Ni måste i alla fall sluta se dessa uppdrag som en slags bonus för lång och trogen tjänst. Dessutom väntar en stor uppgift bakom knuten. Fackföreningsrörelsens framtid! Vilken Allians vill du skall utforma den.

Justitieministern vill ha mer jämställdhet.

Det är oerhört jobbigt i Sverige i dag säger Beatrice Ask. När man vill ha resning får man ofta göra hela arbetet själv suckar ministern som gärna ser att förberedelserna sker i någon form av grupparbete. Lill Lindfors har ju en Ask i byrålådan. Det kanske kan vara ett tips till Beatrice´s pressekreterare inför nästa högtidsdag. .

Har de kommunala trafikplanerarna bonus?

Sedan urminnes tider har människan utvecklat sitt kunnande i att bygga så släta och jämna vägar som möjligt. Men nu har man uppfunnit vägbulan. Vart man än försöker köra i Borås Kommun så stöter man på dessa djävulens påfund. För yrkeschaufförer är de ett arbetsmiljöproblem enär deras ryggar ej är konstruerade för att studsa omkring på detta sätt dagligen. För bilverkstäderna måste de däremot vara en guldgruva då bulorna är konstruerade med en så djävulsk baktanke att låga bilar skrapar i underredet även vid lagligt framförande. Ett paradexempel är de två bulor som befinner sig på Alingsåsvägen i Sandared. Enda försvararet för deras existens måste vara att beslutsfattarna har intressen i fordonsreparationsbranschen. Kanske ser det ut så här, en summa om X kronor utbetalas till beslutsfattaren vid anläggandet av vägbula. Vid varje vägbulerelaterad fordonsreparation utbetalas dessutom Y% av fakturabeloppet.

Återhämtning.

En tvådagars turné gör susen för själen. Tisdagen tillbringades med Televeteranerna inom Borås Teleområde i Medborgarhuset i Falköping. Visst är det trevligt att träffa gamla kollegor och kompisar. Historierna avlöste varandra under lunchen men de flesta måste jag nog låta bli att berätta på bloggen. Annars hade jag haft manus till ett par månaders bloggskrivande. Och en del måste ju dessutom sparas till mina postuma memoarer. Som tur är har inte varken utgivningsdag eller manusstopp för dessa bestämts än. Men det kan ju bli när som helst och då får vi väl hoppas att de som inte tycker det är så roligt att bli omnämnda redan har gått före till landet där inga sorger finns. De som tycker det skall bli kul att få vara med har i många fall redan begivit sig till "the land of milk and honey" där de sitter och jammar, dricker Irisk Whiskey och Guinness stout.

På eftermiddagen fick vi en genomgång av hur Telias verksamhet fungerar i dag och då förstod jag varför jag är kund hos Telenor idag. Det är nog tur att Telia-aktierna är sålda och uppresta för länge sen. Men det var kul att träffa alla och även att upptäcka att jag är långt ifrån äldst.

Onsdagen ägnades åt upptäcksfärd på Tjörn och Orust och jag satt till och med i en klippskreva och studerade svanar, samtidigt som jag solade min bleknade lekamen, i den nästan 10-gradiga vårvärmen. Jag var så avstressad att jag till och med missade att köra för fort utanför ett dagis där det försigick laserkontroll. Tur var väl det för kön till körkortsåtertagarbedömaren var lång. Jag sökte Bert i hans smedja men han hade åkt iväg strax innan jag kom så vi får avvakta återseendet ett tag till. Jag inmundigade dock en alldeles utsökt kålpudding i kafé Lyktan som ligger i samma hus och som även tjänstgör som utställningslokal för färdiga alster och bilder på lite mer skrymmande grejor. Efter att i sakta mak och med många pauser fått njuta av solen och landskapet hann jag faktiskt med att umgås med makarna Jensen ett par timmar och njuta av deras utmärkta kaffe med tillbehör innan det var tid att åka till Muséet i Uddevalla för månadens berättarafton. Som vanligt roligt, trevligt, fullsatt och intressant. Dessutom var det kul att Gunnar även visade några av min fars gamla bilder även om jag får i det närmaste tunghäfta när jag skall yttra mig offentligt idag. Är det straffet för att man under större delen av sitt yrkesliv levt i offentligheten med minnet och ordsvallet som främsta tillgångar?

Kort blogguppehåll.

Jag har skrivkramp och tar en paus till torsdag.

Förkylt.

Bacillerna håller oss i ett järngrepp. Gårdagen var den värsta på 10 dygn, men febern verkar ha släppt. Vädret ute ser underbart ut. Mycket sol men lite värme. Faktum är att det är bättre att vara inne och tro att det är skönt ute än att gå ut och upptäcka hur otäckt det är. Det är nästan som att det är bättre och tiga och låta folk tro att man är idiot än att öppna munnen och bevisa det.

Den som har stora marker får mycket snö.

Jag har räknat ut att vi i natt har fått snö som skulle räcka till en trappa med basen 1*1 m och fyra mils höjd. Det blir en bra bit upp emot himlen. Eller som man sjöng vid Titanics undergång Närmare gud till dig. En god vän ringde här på morgonen och jag berättade läget. Ta du och gör en källartrappa i stället så du får större nytta av den var hans råd.

Evert Taube 119 år idag.

Jag är poet. Jag gycklar ej med orden fast jag är mera känd för glada visor om dans och lustig älskog än för djupa och doktorala ting i diktens form.....

Så börjar dikten tillägnan som på ett utmärkt sätt speglar diktarens bredd och kunskap. Han hade passat bra bland de Aderton!!

En annan orsak att minnas 12 mars är att det idag är 34 år sedan vi flyttade in i vårt hus i Nordtorp.

Intuition och Internet.

I huset nere på gården hittade Mumien och hennes systrar en illa medfaren diabild utan ram. Jag skannade in den och fick upp en landskapsbild med några arbetande människor i förgrunden. Min nyfikenhet var väckt. Var var kortet taget och av vem? Efter kontroll med flera duktiga nötknäckare var jag fortfarande utan svar. Genom människornas klädsel kunde jag konstatera att bilden måste ha några år på nacken och att landskapet inte såg ut att vara från det närmaste grannskapet. Då slog mig tanken att det kanske kunde vara ett foto taget av svärmors kusin som var en duktig fotograf och konstnär i Finland. De senaste åren hade jag hjälpt svärmor att sända julhälsningar och annat via mail till kusinens dotter med familj. Jag tog en chans, skrev till dem och bifogade kortet och tro mig eller ej, de kunde berätta att det var taget före kriget 1938 eller 39. Inte nog med det, de mindes också att Mumien besökt Sokkala gård i början av femtiotalet i sällskap med sin mor och mormor. Det är på denna gårds ägor kortet är taget av Tauno Häkli. Sjön heter Orijärvi och det röda huset är gårdens bastu. Personerna på bilden var anställda på gården. Mumien har naturligtvis även hon minnen av besöket, även foton. Året var 1954 och hon var 6 år vid det tillfället. Jag blir lyrisk vid tanken på att man via den moderna tekniken kan få fram så mycket information både snabbt och enkelt. Tack för hjälpen Vuokko och Eero.

Vid skampålen.

Efter att ha försummat bloggen under flera dagar har jag satt mig i skampålen och vi hoppas på bättring från idétorka och sjukdomar. Mumien har till och med tappat rösten i dag så nu är det mina åsikter som gäller i Nordtorp några timmar. Vad jag inte behöver skämmas för är att jag tagit emot medalj för "flit och retlighet i rikets tjänst." Varför jag tog medalj och inte klocka som alla andra var av följande skäl. På en SF-kongress jag deltog i fanns det en motion om att guldklockans boett skulle utformas som en medalj. Pinsamt nog var motionen från min egen avdelning och jag vägrade argumentera för den på kongressen. Jag tyckte jag hade all rätt till det då den tillstyrkts av representantskapet mot styrelsens avslagsyrkande och att jag redan vid beslutet förde mitt ställningstagande till torgs. Jag har aldrig uppfattat någon kritik mot mitt agerande i det fallet. Däremot frågade jag mig varför det var så skamligt att få medalj att folk valde klockor och vasar istället men gärna ville ha dessa föremål utformade som medaljer. Jag har faderns guldklocka i en låda. Den fungerar inte men å andra sidan vad har jag för nytta av medaljen i bankfacket. Men det var tur vi inte inväntade det som affischerna i ATP-valet förespråkade. Gärna medalj men först en rejäl pension. Då hade de flesta av oss fått vänta länge än på medaljen.

Gör så gott hon kan.

I morse vaknade jag som vanligt med TT:s eländesrapportering på nattygsbordet. Maud Olofsson berättade att regeringen gör så gott den kan och det är inte mycket mer att göra. Då slår mig en hädisk tanke. Det kanske är dags för kompetensutveckling för regeringen på upp till 80% betald arbetstid . Eller kanske ännu bättre, byt ut dem.
En arbetsgrupp i moderaterna har framfört ett krav om att det till nästa val skall vara hälften kvinnor på valbar plats. Finns det kvinnor som röstar på moderaterna? Dessutom vill man att 20% skall sakna tidigare politisk erfarenhet. Det blir en rejäl kompetenshöjning det.

Värken försvann.

När jag tog mina första stapplande steg på arbetsmarknaden hade jag förmånen att få lära känna en hel del fina människor som i dag kanske skulle kallas original. Några griniga gamla gubbar var de i alla fall inte. En av dem hade spelat revy och teater tillsammans med Ernst Rolf. Efter ett mycket lyckat framträdande skulle hela ensemblen fira och det bar sig inte bättre än att min vän blev så påverkad av de brända och destillerade dryckerna att han somnade. De övriga som var något upprymda fick fram en sminklåda och målade den sovande så att hans ansikte såg ut som om han blivit överkörd av tåget. När han vaknade på morgonen med Ågren och huvudvärk går han ut på toaletten och där får han se sig i spegeln. Han blev så rädd att han svimmade. När han så småningom hittades och vaknade upp frågade han förskräckt,"käre vän tror du jag överlever?"

Enligt ihärdiga rykten....

...är våren på väg. I går syntes de första tranorna vid Hornborgasjön och som vanligt tog de genvägen över Nordtorp. I Borås djurpark föddes en giraffunge och i Ramnaparken fanns det svarta svanar. Det senare enligt den alltid välinformerade Borås Tidning. Om vi sedan lägger till att det i dag är en halv hetgrad och både Mumien och jag är förkylda då är det säkert så att våren står för dörren. http://www.bt.se/nyheter/boras/laaang-bebis-i-djurparken(1187415).gm

Inte nog med finanskrisen.

Att dagens finanskris blåser upp till det värsta världen skådat måste politikerna ta på sig skulden för. Att finansvalparna och direktörerna fortsätter att utmana opinionen med bonusar och höjda löner är också orsakat av en alltför lössläppt finanspolitik. Den i allt överslätande förklaringen är att marknaden är sådan, marknaden vill.... Men vem fan är marknaden? Är det en stat i staten eller något vi måste underordna oss.
Att vi har en regering som jag inte gillar det är inte marknadens fel. Det är folkets vilja. Det kallas demokrati och jag hoppas väljarna har rätt så att vi får Rättvisa, Solidaritet samt en bra skola, god vård och omsorg.
Men vem skall jag skylla det ebarmliga vädret på?
I dag har jag i alla fall varit med underlag för vår deklaration till Skogsbyrån. Det gav vid handen att någon restresa för att lysa upp mörkret i min själ är inte att tänka på. Men i morgon är jag säkert på bättre humör igen.

Tillbaka i glesbygden.

Det är inte klokt vad man hinner med på en helg i huvudstadens utmarker. Sollentuna och Jakobsberg det är mindre ångestladdat än Haninge och Farsta. Syftet med utflykten var självklart att träffa Matilda så hon inte växer ifrån oss. Webkamera i all ära men det är roligare att sjunga imse vimse spindel på plats. För att inte nämna Picaboo och att få gå med till lekplatsen. Nu hade ju Stockholmarna tur att vi for dit just det veckoslutet när de hade bra väder och det gick att åka skridskor och vandra på sjöisarna. Kent som är inbiten långfärdskridskoåkare satte mig på kort tid in i hur moderna klapp-klappskridskor fungerar. Men när jag fick provlyfta flytpackningen så gav jag upp. Hur sjutton kan man fara omkring 10-15 mil med 10 kg på ryggen. Nej, det blir till att hålla till i rehabbassängen ett tag till. Men nog var det vackert på Norrviken och jag bara måste visa Mumiens fina kort från skridskoåkningen. Trötta och lyckliga är vi nu tillbaka i våra egna snödrivor och iskanor. Där sitter vi nu och väntar på våren och nästa besök av Matilda med resten. Under tiden är väl Webkameran ett bra substitut.