Ekologisk advent.

Efter gårdagens grundliga firande av fru Johansson som blivit grå panter, med mat och dryck som hette duga, blev det sovmorgon. Efter diverse kringirrande i närheten av Elfsborgs nya Fästning i Knalleland för att få tag i en ojordad elpryl var det dags för Nordtorps bästa köttfärssås. Mumien får syn på en annons som omtalar att Vänga spelmän spelar i Vänga Kvarn. Perfekt efter all god mat, kaffe och kakor bakade på ekologiskt mjöl som malts i samma hus. Snacka om närtillverkat. Även musiken var ekologisk utan irriterande elektricitet och med höjdpunkter som "Knalle Juls Vals" och "Var Glad och prisa din Herre och Gud". Det blev alltså en perfekt första advent och när vi kom hem tömde jag regnmätaren för sista gången i november. Åtta millimeter gav en slutsumma på 142 millimeter i november. Därmed har vi fått 803 millimeter regn per kvadratcentimeter sedan midsommar. Vi håller tummarna för att regnet håller sig borta i december.

Att hålla trafikrytmen.

Ett effektivt sätt att skapa en kö på motorvägar är det som vissa poliser ägnar sig åt. De glider fram sådär 8-15 km/tim saktare än tillåten hastighet. Tydligen vågar många bilister inte köra förbi polisen så vid upptäckten av det blåvitgula fordonet bromsar de för att glida in bakom istället och förorsakar på så sätt att även bakomvarande får bromsa. Vad som orsakar detta beteende förstår jag inte. De kanske inte har rent mjöl i påsen eller också är påsen fylld med vitt pulver. Hur som helst är det ett oskick att inte hålla trafikrytmen.
Foto:Kristoffer Thessman

Ålderstecken?

Efter en natt med åttagradig kyla lämnade jag ett vårlikt Nordtorp i går morse för att träffa några sysslingar i Trollhättan. Det är inte klokt så många trevliga människor man möter i släktforskningens kölvatten. Inte nog med att jag fick massor med muntlig information, jag fick också låna med mig, för inskanning, såväl foton som skriftlig dokumentation om släktbravader ända från sextonhundratalet. Dessutom bjöds det på njutning för både mage och öra i form av soppa och musicerande på hög nivå. Dagen avslutades med Berättarafton på Muséet i Uddevalla där Gunnar Klasson http://uddevallare.blogspot.com/med sedvanlig bravur visade intressanta bilder från förr och den kunniga publiken rätade ut de flesta frågetecken som fanns. Även här träffade jag en massa trevliga människor såväl nya som gamla bekanta. Då slog mig tanken. Är det ett ålderstecken att man blir intresserad av historia, släkt, trots man är lika barnslig som förut? Då är det inte en dag för tidigt. Livet är ju inte bara musik, resor, trav och båtar. Men transporterna tar på krôppastôllen.

Dansbandskostymer.

På lördagarna tas bästa sändningstid i en av de reklamfria TV-kanalerna upp av en tävling mellan dansband. Vad jag tycker om det skall jag inte tala om men jag har noterat att kreativiteten är hög när det gäller scenkläderna. Då minns jag en illblå kostym jag hade på Pettersons bröllop 1974. Samma kostym hade jag sedan vid en konferens på Hotell Högland i Nässjö samma höst. När jag efter middagen hade varit och pudrat näsan kommer det fram två damer och frågar - hur dags börjar ni spela? Därefter har jag aldrig tagit på den, kostymen alltså. Men det var kanske dumt att jag inte blev dansbandsmusiker. Då kanske jag hade suttit här som en burgen man i dag. Tyvärr är fotot för mörkt för att ge kostymens färg rättvisa men Mariannes klänning är så snygg att det motiverar ett publicerande i alla fall. Kolla förresten hu fint det var på logen på den tiden.

Volvo.

Om jag inte minns fel är Volvo latin och kan översättas som jag rullar. Det är precis vad Forden får göra ett år till. Hur de än ruskade i den stackars elvaåringen uppvisade han inga större brister än ett dåligt länkarmslager. Behövs verkligen bilprovningen? Man märker ju själv när något är galet.

Jag läste på http://fritturhjartat.blogspot.com/ om chefslöner och minns en historia från Televerket när chefslönerna skulle marknadsanpassas på 1970-talet. Den legendariske ordföranden för de teleanställda inom Statsanställdas Förbund, Kurt Lindgren yttrade då de bevingade orden: Hade inte våra chefer haft jobb på Televerket hade de stått i kö på arbetsförmedlingens trappa hela gänget. Om det är så även i Posten, med en gammal Televerkarinna som styrelseordförande, undandrar sig min bedömning. Att marknadsledande löner skall betalas i exportindustrin och inte på något annat ställe är jag dock helt övertygad om. Men det får inte gå till överdrift och sätta etik och moral i skamvrån. Det är här såväl de offentligt som privat ägda bolagens styrelseledamöter har ansvaret. Sköter de sig dåligt hoppas jag att aktieägarna byter ut dem.

Olyckskorparna kraxar.

Det första som hördes när jag inhalerade frukostgiftet på verandan i dag var korparna som väsnades inne i skogen. Jag hoppas att det var resterna från gårdagens skrovmål som fick dem att upphäva sina whiskyspruckna stämmor och inte något dåligt omen. Jag skall nämligen besiktiga Forden i dag. Som vanligt när det är besiktningsdags visar vädergudarna sitt missnöje. Här snöar vertikalt just nu. När jag nu ändå är i gång måste jag berätta att Öbarnas konsert i Seglora bygdegård i lördags var en höjdare. Trots det var det få ungdomar i lokalen, det är ju bra synd när halva programmet bestod av Janne Magnarssons egna visor och resten av Taube. Janne som med sina såväl lyriska och kluriga visor mer och mer framstår som en modern Evert. Dessutom var Eva Jarnedahl i toppform. Konstutställningen var bra men ett intet mot den ni kommer att inbjudas till nästa år då Mumien gör debut.

Stätte Brygga på Flatön.

Jag trodde det här var en svårlöst bild, men Rolf Olsson och Solnasnackar´n hade som vanligt rätt. Eller nästan rätt. Att det var Stätte Brygga på Flatön stämmer ju och att handelsman Flink huserade i huset i Evert Taubes visa Maj på Malö är också riktigt. Men i verkligheten var det handelsman Gustav Johansson som hade affären och som också har fått visan sig tillägnad. Evert tyckte han var något sävlig, därav namnet Flink. Jag har faktiskt träffat denne man på sommaren 1955 då jag var på utflykt med en kompis och hans föräldrar i en eka med utombordare typ NV. Ett mera modernt minne är från 1999 då jag satte fast en dragg vid bryggan. I dag är gästhamnen upprustad och har plats för 20 båtar. Ett besök vid såväl gästhamn som restaurang kan varmt rekommenderas.
http://www.vastsverige.com/templates/product____120.aspx?prodId=18039
Vem vet, jag kanske får höra Maj på Malö i dag när vi skall till Seglora Bygdegård för att lyssna på Öbarna samt se en konstutställning där bl.a Mumiens målarlärarinna Helén Liz Stenberg medverkar.

Bildfråga.

I min lilla serie med kända platser kommer här ytterligare en. Var är det och vad kallas det? Vem bodde här?

If you can´t beat them, join them.

Så sade en äldre Irländare som jag hade nöjet att avnjuta några Guinness med på Cairbre´s Pub i Drogheda för många år sedan. Om de svenska riksdagsmännen har samma valspråk vet jag inte men om de flyttar besluten till Bryssel är det kanske lämpligt att avskaffa riksdagen samtidigt som vi kastar Regionerna i Sverkers soptunna. Men det var kanske inte så väljarna hade tänkt sig det när man röstade för bättre samarbete och fred i Europa. På Irland har man i alla fall fått ett mycket stort utbyte av EU-medlemskapet genom infrastruktursatsningar etc. medan vi i stort sett bara betalar. Detta till trots är entusiasmen över EU lika låg på den gröna ön som bland vanligt folk i övriga Europa. Dessutom vill jag inte se svensk militär i andra länder när vi har avskaffat vårt eget försvar.

Bostad, Handelsvara eller rättighet.

Resan från bondesamhället till informationssamhället har gått fort. För fort kanske? När statare, drängar och pigor flyttade till städerna var bostadsbristen stor. Trångboddheten och ohyran var svårt att få bukt med. Men den tidens politiker var framsynta, såg bostaden som en rättighet och planerade för framtiden. Det resulterade så småningom i det ibland så hårt kritiserade miljonprogrammet. Man lyckades bygga bort bostadsbristen och höja den hygieniska standarden. Baksidan av myntet var att att klasskillnaderna mellan förorterna och städerna blev tydligare samt att många av fastigheterna hade inbyggda fel i ventilation och andra konstruktioner. Genom åren och under olika politiska majoriteter har de inbyggda felen tillsammans med bristande underhåll gjort sitt för att låta den en gång så framgångsrika allmännyttan att framstå som något katten har släpat in.

Under tiden har vi haft en mycket stor tillväxt i samhället i övrigt och människor med bättre resurser har sökt sig från de misskötta husen. Kvar blir de stackare som har svårt att göra sina röster hörda och redan är i en utsatt position. Hur samhället skall lösa deras problem har jag inga förslag på utan hoppas att det fortfarande finns politiker med empati och kreativitet. I stället vänder jag mig mot de attraktiva bostadsområdena och ser hur det bildas bostadsrättsföreningar av människor som för en spottstyver får köpa loss allmännyttans lägenheter. Allmännyttiga bostäder som ägs av alla kommuninnevånare gemensamt skall väl inte användas för att berika enskilda personer.

Min slutsats blir att bostaden är en mänsklig rättighet och att lägenheter som säljs till medlemmar i en bostadsrättsförening skall ha ett marknadsmässigt pris så att inte oskäliga vinster uppkommer på kort tid. Man får inte vara för girig!

Olägenheten med lägenheten är inte hyran utan ohyran...

Ursholmen.

Som Rolf Olsson så träffsäkert konstaterade var det Ursholmen som avbildats i gårdagens blogg. Att jag hamnade där var egentligen inte meningen men det gav mig ett nytt favoritställe på kusten. Bakgrunden var att sonen d.ä. tillsammans med kamraterna i sjätte klass hade sparat till en klassresa till norra Bohuslän. Logi ställde en förälder som ägde en liten gård i Svinesundstrakten upp med. Ungdomarna hade själva gjort upp program för hela veckan och vi var några föräldrar som ställde upp med fortskaffningsmedel. Vi var såväl vid Fredrikstens fästning som i Strömstad. En dag skulle vi cykla på Sydkoster och en båt med skeppare hade hyrts för ändamålet. Det var i maj så lokalbefolkningen hade ännu inte hunnit tröttna på sommargästerna. Vill ni se sälar frågade skepparen efter cykelturen. Ja svarade barnen men det har vi inte betalat för. De kom ju från Boråstrakten och visste att allt kostar något. Det bjuder jag på sa skepparen så kan vi titta på hembygdsmuséet på Ursholmen samtidigt. Vi såg massor med säl till ungdomarnas stora förtjusning. Men det var platt intet mot upplevelsen att navigera sig in till bryggan. Visserligen har Kryssarklubben målat fläckar på klipporna så att det går att hitta enslinjer som bär fritt mellan bränningarna och in till kaj men att känna sig helt säker är svårt. Ett grund NV om hamnen heter julkvällen och jag antar att det finns viss symbolik i det.

På den gamla fyrplatsen har Stiftelsen Ursholmen bevarat den gamla bebyggelsen med fyr och allt och vi fick ett lärorikt studiebesök under skepparens ledning. Tack för det så här 22 år senare.

När vi sålde vår sista båt kunde vi inte vara utan de åtta muggar med olika fyrplatsbilder på som ingick i köksutrustningen. De fick följa med hem och användes nu vid oväntade besök men ingen annan än jag får använda Ursholmen. Mumien har abonnerat på Pater Noster annars har ni fritt val. Om ni vill läsa mer om Ursholmarna så rekommenderar jag ett besök på deras hemsida. http://www.ursholmen.se/

Ett bidrag till verksamheten på Postgiro 89 24 84-0 är också välkommet.

Bildfråga

Om någon vet var bilden är tagen så lovar jag att berätta hur jag kom dit.

Bompa, bompamusik.

När jag i lördags satt och sorterade bilder från alperna och i går blev bjuden på en österrikisk lunch av goda vänner gick mina tankar till 1968. Som relativt nyinvandrad i Borås besökte jag en av den tidens inneställen, Bierstube. Stämningen var precis som musiken hög. Orkestern var troligen importerad från någon Bayersk alptopp. En något överförfriskad person som var på väg att pudra näsan gjorde en överhalning och det bar sig inte bättre än att han ramlade in i orkestern och satte sig i bastrumman. Trummans ägare blev som man säger något irriterad och skällde efter noter(!) och på tyska ut den olycklige stackaren som satt ohjälpligt fast i trumman. Då tysken var tvungen att ta en andhämtningspaus säger trummans nye innevånare-va gôrmar du efter din djävla tösk, ser du ente att ja e fuller.

Den bortglömda staden Petra.

Ungefär tio mil från Aqaba vid Röda Havet ligger den mytomspunna staden Petra. Från att varit ett handelscentrum redan på Nabatéernas tid föll staden i glömska på 1200-talet e. kr.
Befolkningen runt omkring bevarade hemligheten om var staden var belägen ända fram till 1812 då den schweiziske upptäcksresanden Johann Ludwig Burckhardt genom list och förslagenhet lyckades lokalisera den. I dag är den sedan 1985 uppsatt på UNESCOs världsarvslista och är nu även utpekad som ett av världens sju nya underverk.
Att staden var svår att hitta förklaras av att den är omgärdad av höga klippor och från söder endast kan nås genom en smal gång genom klipporna.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Petra,_Jordanien
När vi var där för mer än tio år sedan hade vi inte tillräckligt bra kamerautrustning för att fånga motiven på bästa sätt. Det var också oerhörda kontraster i ljusförhållandena. Vi hade tänkt råda bot på detta genom att åka dit i höst och hade intresseanmält oss för en Jordanienresa med King Tours via nätet. När vi inte hade hört något på en månad ringde jag upp dem och pratade med en trevlig herre som beklagade att vi inte blivit kontaktade. Han skulle se till att någon kontaktade oss inom någon dag. Vi har fortfarande inte hört något och jag behöver väl inte tala om att vi blev oerhört besvikna. Vi får väl skjuta på det hela ett tag och åka reguljärt till Amman och hyra bil där. Men det är ju bekvämare när någon annan står för det praktiska.
Hur som helst vill jag inte undanhålla bilderna vi tog och här är de med http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Petra?authkey=xNhaYdBUNFw

reservation för att kvalitén kunde varit bättre.

Klippgrund.

Jag minns när jag gick i sönagsskolan att vi sjöng en visa som började så här. En vis man byggde på klippegrund sitt hus. Där kan man snacka om att lära för livet. Hade vi inte byggt på berget hade väl årets regn spolat oss ända ner till kusten. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Efter en sådan bortspolning hade man ju kunnat njuta solnedgångarna i sjön. Nu fick jag nytta av en av alla de bilder jag fått i bildspel. Okänd fotograf och avsändare

Slamsugning

I går kom han, mannen med den långa slangen, för att inlemma årets intag av mat dryck till Borås Reningsverks samlingar. Nio kubikmeter suger han i sig på några minuter. Marken är så vattenmättad att det i morse var en fördjupning efter slangen hela vägen från vändplan till tanken. Högre makter har insett att detta inte är normalt och skickat vackert väder för att torka upp lite grand i dag.

Orkidéer

När regnet öser ner och mörkret ligger tungt då drömmer jag mig bort i blommornas värld. Följ gärna med. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/OrkidEr

Fellänkat

Här kommer rätt länk till gårdagens artikel Solnedgång över Sinai.
http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/KamelrittMotSolnedgNgen

Boråsmodellen?

I somras hade jag bilder här på bloggen om vårt vackra dagis som inryms i Nordtorps f.d. skola. Inflyttningen till vår del av kommunen är mycket stor så det krävs mer utrymme för barnen. Då har man tillfälligtvis hyrt in sig i en sportstuga. Här samsas man med motionärer och festaktiviteter och trycket på barngrupperna bara ökar. Pengar till nya lokaler avvisas av den politiska majoriteten. Kreativitet är dock inte något kommundelsnämndens ordförande Anna-Clara Vikman(m) lider brist på. Förskollärare som tar emot barngrupper i sitt eget hem kan vara en modell säger hon enligt Borås Tidning. Jag undrar hur hennes skrivbord ser ut, är det rörigt eller tomt?

Solnedgång över Sinai.

För några år sedan hade Mumien och jag möjliget att delta i en halvdagsutflykt med kamel för att få se solnedgången i bergen. Vi skulle möta upp vid en avtagsväg med en skylt Camel Ranch mitt i obygden mellan Eilat och Taba. Vi tog Taxi dit och var i god tid. Inte en människa i sikte och efter en stund börjar tvivlet gnaga. Har vi blivit lurade?

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/KamelrittMotSolnedgNgen

Hur kommer vi tillbaka? Men då kommer den ena taxibilen efter den andra och till slut är vi femton personer av sex olika nationaliteter som får så fullt upp med att bekanta sig med varandra att vi knappt märker att tre Landrovers dyker upp för att transportera oss över första bergskammen oc ner till Ranchen som ligger mellan Wadi Shlomo och Wadi Zfahot. Nu väntar en fantastisk upplevelse. Men först måste vi lära oss hur man sitter på en kamel och de vanligaste kommandoorden. Läraktiga som vi är är vår lilla karavan snart i rörelse och efter en bit på något som liknade en skogsväg utan träd bar det rätt ut i stenöknen. Uppåt gick det och alla hade vi kameler som lunkade lugnt. Alla utom mumien som hade fått ett ungsto som hette Samira och inte alls ville gå samma väg som de andra. Jag tror mumien red dubbelt så långt som vi andra. Dessutom med risk för livet då Samira skulle längst ut vid bråddjupen och under de enstaka träd som fanns utefter färdvägen. Men som gammal ryttare och hästmålare klarades alla hinder galant även om instruktören hade hjärtat i halsgropen och ibland ropade åt kamelen på ett språk som det kanske var tur att jag ej begrep. Till Mumien ropade han mest bend over när buskagen kom i ansiktshöjd. Då tänkte jag på alla organisationsförändringar jag varit med om och då personalen lärde sig säga BOHICA (Bend Over Here It Comes Again).
Så småningom kommer vi upp på en topp där vi ser Röda havet, Egypten, Sinaiöknen, Jordanien, Israel och Saudiarabien samtidigt om man gör en 360-grades sväng. Att stå här och uppleva skymning och solnedgång är nog en av de mäktigaste upplevelser vi haft. Vid nerfärden bland alla stenar och grus var det så mörkt att vi fick leda kamelerna för säkerhets skull. När vi kom ner i dalen var det becksvart men beduinerna hade gjort upp en eld där vi slog läger bakade tunnbröd på stenhällar och drack mintté. Därefter fick vi lära oss lite om Beduinernas liv och historia innan det vanliga historieberättandet kom igång. Allt ackompanjerades av rasslande ljud från skorpioner och ormar samt fågel- och schakalskrik. Som avslutning skulle var och en berätta en historia på sitt språk och då valde jag den här. "När jag var stadd på vandring mellan Israel och Judéen mötte jag en kvinna som ville bliva helbrägdagjord. Jag tog min vahdringsstav och stötte den i Sarons dal så att Oljeberget skakade och Himlens härklockor klämtade. Och sannerligen säger jag eder. Aldrig har en kvinna blivit helbrägdagjord så som denna."
Vid återkomsten till ranchen sent på kvällen mötte oss en overklig syn. Utanför flera personalhus satt folk och tittade på TV. Antagligen var det för varmt inne eller för att man ville ha koll på kameler, hästar och åsnor samtidigt som man vilade sig inför morgondagens turistinvasion.
Jag hoppas verkligen det lugnar ner sig politiskt i denna fel av världen så att fler människor får uppleva vilka skatter det gömmer sig några mil från badstränderna.

Tid för eftertanke.

Fredag är Karins begravningsdag.

I anslutning till det får bloggen vila några dagar. Jag hoppas återkomma på måndag.

Trevligt besked.

Åter igen skiner solen över Nordtorp. Och i dag stannar jag hemma och njuter av den. I går när jag var i Uddevalla var det solglasögon på de första två milen därefter körde jag rätt in i diset och det varade hela dagen. Dis var det inte i släktforskarföreningen (även om det tydligen finns ett släktprogram som heter Disgen) utan jag hade en mycket givande dag då jag träffade ett antal personer som villigt delade med sig av sina kunskaper. Ett antal nya kontakter knöts, gamla friskades upp och förutom att det var så långt hem på kvällskanten var det en perfekt dag.
Persiennerna, till altandörrarna, som vi beställde i maj har kommit, snacka om snigelpost. Jag skall aldrig mer köpa tillbehör från en dörrtillverkare. Persiennerna till fönstren vi bytte samtidigt köpte vi lokalt och de har varit på plats sedan midsommar.
Justering av den nya fläkten i duschen hoppas jag också blir färdig innan nattgästerna kommer i morgon kväll.

Släktforskning.

I dag är jag på gott humör. Jag hade turen och få tag i ett par personer i går kväll som kunde hjälpa mig att räta ut en del frågetecken i släktträdet och dessutom ge mig ytterligare en kontakt med bra koll. Det tar jag i morgon för i dag bär det av till barndomsstaden för att deltaga i ett möte med andra släktforskare. Att Lützendimman från i går har lättat och vädret visar sig från sin bästa sida lättar upp bilresan. Dessutom måste jag göra ett val då man chockhöjde etanolen i går. Det blir nog bensin, eller....

Okänd fotograf.

Jonny Cash som Elvis Presley.

Det här klippet vill väl ingen missa?
http://se.youtube.com/watch?v=TYctbbWWzzo

Sexhundrasextioen millimeter.

November har börjat med två soliga dagar. Men så fort man kommer i skugga från solens värmande strålar är det rimfrost en masse. Inte att undra på då marken är så vattenmättad som den kan bli efter 202 mm regn per kvadratcentimeter under oktober. När jag summerar mina observationer sedan 23/6 blir det 616 mm. Snart spelar vi väl i samma division som Bergen.
Jag har fortfarande inte lyckats få tag i någon som vill ploga snö åt oss i vinter så det blir väl till att försöka orka med snöslungan ytterligare en säsong. Skall vi tro på ordspråket att många rönnbär ger mycket snö så blir det flera meter. Gud bevare min kropp från det.

Efterlysning.

Jag har mist kontakten med dessa trevliga personer. Han hette Bert och hon Margareta Bäcklund. Är det någon som vet var de finns i dag och vad han heter i efternamn?

De väcker också minnen kring vår gamla R6:a Sassam. Jag flyttade till Sandared i slutet av sextiotalet och då blev det långt att åka till Bohuslän och vårutrusta. Dessutom ville vi vara säkra på vackert väder när vi tog semester för ändamålet. Vi lyckades då få en inomhusplats på Lyckornas varv och inkvarterade oss på Ljungskile Turisthotell. Vad händer då? Jo, det var kanonväder ute men inne i skjulet var det svinkallt. Men båten blev i alla fall målad och riggad. Det är för resten Bert som tillverkat det rostfria beslaget i fören.